Vilddjur som levt i smärta, har lärt sig slicka sina sår.
De reser sig, andas. Haltar vidare på samma spår.
På något sätt reser sig solen igen,
över den vilda och snåriga djungeln.
Ärren bildar mönster i pälsen av titan
Och smärtan som följer känns aldrig likadan.
För den renas genom aortan, med sitt skyddande skal.
Och kommer ut som destillerade tårar.
Visst finns det hinder som stoppar evolutionen,
och ibland prokastinerar även den vildaste tigern på jorden.
Men i slutändan visar sig det mesta vara värt,
för utvecklingen av själens aura.
Så ryt nu alla tigrar. Slipa era klor.
Det är i styrkan vi särskiljer liten från stor.
Och smärtan kommer än en gång tillbaka.
Men vi lär oss att slita den itu.
Vi är vilddjur som levt i smärta, som har lärt oss slicka våra sår.
Vi är vilddjur som glömt vad som hände igår.
Och inget hinder är för stort att hoppa över.
Vi reser oss alltid igen.
lördag 19 maj 2012
fredag 4 maj 2012
Själslig växtvärk
Tänker mer och mer på Fågel Fenix konceptet. På att förändra sitt liv utan att förändra sig själv. Den dagen man är sig själv utan ursäkter. Dagen D.
Så många minnen fladdrar förbi och rufsar runt i förståndet. Jag känner mig nedslagen. Jag känner mig upprymd. För alla människor jag mött, åh dom har gett mig så mycket. Små fragment av ord, blickar, skratt och långa nätter. Tänk att varje möte är en byggsten. Det var så jag hittade hit.
Året var nog 2003 och vi stod på loftgången på skälängsgatan. Vi blickade ut över gräsmattan och pratade om livet så som det var då. Killar, kläder, streetrace, Egger, fest, fest och fest. Du sa "Michaela, var har din energi tagit vägen? Du brukade alltid lysa upp varje rum du gick in i." Jag förstod att jag hamnat fel. Att jag lät min ilska och mitt mörker ta över min glädje och mitt ljus. Jag bestämde mig för att sluta hata honom. Han den där som torterat mig psykiskt i åratal. Han som hade besöksförbud men ändå kom inom hundra meter och försökte förstöra mitt liv med sin alkoholstinkande andedräkt. Jag lyssnade på dig och jag växte. Och jag bestämde mig där och då för att välja ljuset igen. Och jag växte. Tack Karin.
Året var nog 2004 och jag hade druckit gin. Ett glas och jag började hallucinera. Jag hade en riddare på över 190 centimeter som bar mig hem från Malmaberg till Haga. Som pratade om livet. Att leva. Att förlora. Som berättade om varför han hade sorg i ögonen. Jag såg sorgen och försökte slicka hans hjärta rent. Min vän. Min trogna. Han var min riddare den kvällen och han baddade min panna med vatten och fun light tills solen steg igen. Jag somnade i en doft av päron och kände att jag var värd någons styrka, kärlek och omtanke. Jag växte. Tack L.
Året var nog 2004 och jag har aldrig sett henne så arg. Hon spottade ut hela svenska akademins ordlista över honom. 0 till 100 på under 3 sekunder. Kastade frisbee med hans självkänsla. Jag har aldrig sett henne så arg och jag trodde att jag aldrig någonsin hade känt mig så ledsen. Jag satt på stentrappan utanför en pizzeria och grät tårar av blod. Blod från ett hjärta som gick itu när han sa att han aldrig hade älskat mig. Att jag var en lek: Ett tidsfördriv. Jag trodde det var kärlek och jag trodde han var mitt liv. Hon var så arg och han blev rädd. Han var vuxen i jämförelse med oss och han blev rädd. Min vän, hon var min styrka när jag inte hade den själv. Hon var min reflex, mitt hjärta och mitt huvud på samma gång. Hon var jag när jag inte orkade vara jag. Jag betraktade hennes kärlek, och jag växte. Tack Sara.
Året var 2009 och jag hade så mycket mediciner i blodet att jag kände mig som ett vandrande stolpiller. Jag hade orkat öppna ögonen för första gången på 2 dygn och försökte se livet igen. Det enda jag såg var sterila sjukhusväggar, tappade sjuksköterskor och döende gamlingar. Jag minns att jag var på vippen att ge upp. I en vit sjukhusrock för patienter vandrade jag mot cafeterian med klappande hjärta och rusande tankar. Jag såg en brunhårig tjej ta betalt av en Dressmanklädd herre för en påse med godis och en dagstidning. Hon log när hon gav honom kvittot. Jag minns att jag tänkte att hon hade tur som orkade vara människa. Som kunde gå upp på morgonen, tvätta ansiktet och jobba i 8 timmar. Med ett leende på läpparna. Jag tänkte att jag på något sätt måste ta mig tillbaka dit och bli som henne igen. Jag ville vara människa igen. Kunna gå upp på morgonen igen. Orka tvätta ansiktet själv igen utan hjälp av någon omkring mig. Jag ville orka igen. Och jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till livet. Och jag växte. Tack du brunhåriga tjej i cafeterian.
Året var 2010 och det var en solig vinterdag i Januari. Vi satt i bilen på vägen mot Säters sjukhus och jag kunde andas. Jag minns att jag på natten hade somnat i hans knä på soffan och känt tryggheten jag behövde då och där. Jag vaknade på en madrass och ville ta mig till toaletten men kroppen lydde mig inte. All medicin jag fått hade lamslagit mig och jag orkade inte. Men jag kröp och tog mig dit och tillbaka. Vi satt i bilen på väg till Säters sjukhus och dom var beredda på min ankomst. En kvinna satt mittemot mig och pratade, men jag hörde inte hennes röst. Jag såg hennes läppar röra sig stramt och jag tittade ut på parkeringen. Jag undrade hur många människor som stått där och varit lika rädda som jag var. Jag trodde utfallet skulle vara tvångströja och ett vadderat rum. Hennes läppar rörde sig och jag fick fylla i massa rutor på ett papper. Jag minns inte vad. Men hon gav mig broschyrer och ett gult papper med recept. Mer medicin. Jag tror jag sa tack, men är jag inte säker. Jag kände ingenting längre, det var ett tillstånd av melankoli. Jag frågade honom hur han hade klarat det och han sa att man gör det på något vis. Att man tillslut hittar något inuti sig som gör att man orkar. Ilska hade varit hans känsla. Jag bestämde mig för att bli arg, och jag växte. Tack älskade bror.
Året var 2011 och jag tog det jobbigaste beslut jag någonsin tagit. Jag vred mig i beslutsångest, straffade mitt samvete men övertygade mig själv om att beslutet var rätt. Jag ringde det jobbigaste samtal jag någonsin ringt och sa hejdå till den bästa vän jag någonsin haft. All framtid, alla planer, 7 år av gemensamt liv fick en punkt. I veckor levde jag i en dimma. Jag grät. Jag grät. Jag grät så mycket att jag var rädd att tillståndet var permanent. På nätterna drömde jag mardrömmar och vred mig i svett och panik. Jag lärde mig att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt, men att man någonstans måste följa sin magkänsla. Jag lärde mig att det är farligt att växa ihop med någon till den grad att man tappar sig själv. Att det kan straffa något som hade kunnat bli ett långt liv av kärlek, drömmar och lycka. Jag lärde mig att uthärda mina demoner och försöka lita på att jag gjorde rätt. Att försöka lita på mig. Att acceptera att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt eller inte, utan att tiden måste utvisa det. Och jag växte.
Året är 2012 och jag har kommit till insikt om att jag bara är 24 år. Att jag måste sluta betrakta mig själv som en fullvuxen person som kan göra allting rätt vid första försöket. Jag har lärt mig att det är okej att tvivla, att ifrågasätta och att be dom man har omkring sig om hjälp. Att det är OK att försöka igen. Att det är OK att misslyckas. Att det är helt OK att vara totalt förvirrad i sig själv och sitt liv ibland. Jag har lärt mig att det bästa man kan göra ibland är att bara släppa kontrollen och go with the flow. Att oavsett vad jag gör kan jag aldrig veta hur det blir.
Jag lärde mig allt det här om mig själv tack vare vänner som accepterat mig och mina svängar. Som stöttat mig när jag behövt kraft. Som pushat mig när jag tappat greppet och som dämpat mig när jag rusat för fort. Jag har växt så mycket, och lärt mig att den förvirring jag känner i vardagen är en själslig växtvärk. Tack mina underbara vänner Camilla och Sofia.
Så många minnen fladdrar förbi och rufsar runt i förståndet. Jag känner mig nedslagen. Jag känner mig upprymd. För alla människor jag mött, åh dom har gett mig så mycket. Små fragment av ord, blickar, skratt och långa nätter. Tänk att varje möte är en byggsten. Det var så jag hittade hit.
Året var nog 2003 och vi stod på loftgången på skälängsgatan. Vi blickade ut över gräsmattan och pratade om livet så som det var då. Killar, kläder, streetrace, Egger, fest, fest och fest. Du sa "Michaela, var har din energi tagit vägen? Du brukade alltid lysa upp varje rum du gick in i." Jag förstod att jag hamnat fel. Att jag lät min ilska och mitt mörker ta över min glädje och mitt ljus. Jag bestämde mig för att sluta hata honom. Han den där som torterat mig psykiskt i åratal. Han som hade besöksförbud men ändå kom inom hundra meter och försökte förstöra mitt liv med sin alkoholstinkande andedräkt. Jag lyssnade på dig och jag växte. Och jag bestämde mig där och då för att välja ljuset igen. Och jag växte. Tack Karin.
Året var nog 2004 och jag hade druckit gin. Ett glas och jag började hallucinera. Jag hade en riddare på över 190 centimeter som bar mig hem från Malmaberg till Haga. Som pratade om livet. Att leva. Att förlora. Som berättade om varför han hade sorg i ögonen. Jag såg sorgen och försökte slicka hans hjärta rent. Min vän. Min trogna. Han var min riddare den kvällen och han baddade min panna med vatten och fun light tills solen steg igen. Jag somnade i en doft av päron och kände att jag var värd någons styrka, kärlek och omtanke. Jag växte. Tack L.
Året var nog 2004 och jag har aldrig sett henne så arg. Hon spottade ut hela svenska akademins ordlista över honom. 0 till 100 på under 3 sekunder. Kastade frisbee med hans självkänsla. Jag har aldrig sett henne så arg och jag trodde att jag aldrig någonsin hade känt mig så ledsen. Jag satt på stentrappan utanför en pizzeria och grät tårar av blod. Blod från ett hjärta som gick itu när han sa att han aldrig hade älskat mig. Att jag var en lek: Ett tidsfördriv. Jag trodde det var kärlek och jag trodde han var mitt liv. Hon var så arg och han blev rädd. Han var vuxen i jämförelse med oss och han blev rädd. Min vän, hon var min styrka när jag inte hade den själv. Hon var min reflex, mitt hjärta och mitt huvud på samma gång. Hon var jag när jag inte orkade vara jag. Jag betraktade hennes kärlek, och jag växte. Tack Sara.
Året var 2009 och jag hade så mycket mediciner i blodet att jag kände mig som ett vandrande stolpiller. Jag hade orkat öppna ögonen för första gången på 2 dygn och försökte se livet igen. Det enda jag såg var sterila sjukhusväggar, tappade sjuksköterskor och döende gamlingar. Jag minns att jag var på vippen att ge upp. I en vit sjukhusrock för patienter vandrade jag mot cafeterian med klappande hjärta och rusande tankar. Jag såg en brunhårig tjej ta betalt av en Dressmanklädd herre för en påse med godis och en dagstidning. Hon log när hon gav honom kvittot. Jag minns att jag tänkte att hon hade tur som orkade vara människa. Som kunde gå upp på morgonen, tvätta ansiktet och jobba i 8 timmar. Med ett leende på läpparna. Jag tänkte att jag på något sätt måste ta mig tillbaka dit och bli som henne igen. Jag ville vara människa igen. Kunna gå upp på morgonen igen. Orka tvätta ansiktet själv igen utan hjälp av någon omkring mig. Jag ville orka igen. Och jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till livet. Och jag växte. Tack du brunhåriga tjej i cafeterian.
Året var 2010 och det var en solig vinterdag i Januari. Vi satt i bilen på vägen mot Säters sjukhus och jag kunde andas. Jag minns att jag på natten hade somnat i hans knä på soffan och känt tryggheten jag behövde då och där. Jag vaknade på en madrass och ville ta mig till toaletten men kroppen lydde mig inte. All medicin jag fått hade lamslagit mig och jag orkade inte. Men jag kröp och tog mig dit och tillbaka. Vi satt i bilen på väg till Säters sjukhus och dom var beredda på min ankomst. En kvinna satt mittemot mig och pratade, men jag hörde inte hennes röst. Jag såg hennes läppar röra sig stramt och jag tittade ut på parkeringen. Jag undrade hur många människor som stått där och varit lika rädda som jag var. Jag trodde utfallet skulle vara tvångströja och ett vadderat rum. Hennes läppar rörde sig och jag fick fylla i massa rutor på ett papper. Jag minns inte vad. Men hon gav mig broschyrer och ett gult papper med recept. Mer medicin. Jag tror jag sa tack, men är jag inte säker. Jag kände ingenting längre, det var ett tillstånd av melankoli. Jag frågade honom hur han hade klarat det och han sa att man gör det på något vis. Att man tillslut hittar något inuti sig som gör att man orkar. Ilska hade varit hans känsla. Jag bestämde mig för att bli arg, och jag växte. Tack älskade bror.
Året var 2011 och jag tog det jobbigaste beslut jag någonsin tagit. Jag vred mig i beslutsångest, straffade mitt samvete men övertygade mig själv om att beslutet var rätt. Jag ringde det jobbigaste samtal jag någonsin ringt och sa hejdå till den bästa vän jag någonsin haft. All framtid, alla planer, 7 år av gemensamt liv fick en punkt. I veckor levde jag i en dimma. Jag grät. Jag grät. Jag grät så mycket att jag var rädd att tillståndet var permanent. På nätterna drömde jag mardrömmar och vred mig i svett och panik. Jag lärde mig att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt, men att man någonstans måste följa sin magkänsla. Jag lärde mig att det är farligt att växa ihop med någon till den grad att man tappar sig själv. Att det kan straffa något som hade kunnat bli ett långt liv av kärlek, drömmar och lycka. Jag lärde mig att uthärda mina demoner och försöka lita på att jag gjorde rätt. Att försöka lita på mig. Att acceptera att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt eller inte, utan att tiden måste utvisa det. Och jag växte.
Året är 2012 och jag har kommit till insikt om att jag bara är 24 år. Att jag måste sluta betrakta mig själv som en fullvuxen person som kan göra allting rätt vid första försöket. Jag har lärt mig att det är okej att tvivla, att ifrågasätta och att be dom man har omkring sig om hjälp. Att det är OK att försöka igen. Att det är OK att misslyckas. Att det är helt OK att vara totalt förvirrad i sig själv och sitt liv ibland. Jag har lärt mig att det bästa man kan göra ibland är att bara släppa kontrollen och go with the flow. Att oavsett vad jag gör kan jag aldrig veta hur det blir.
Jag lärde mig allt det här om mig själv tack vare vänner som accepterat mig och mina svängar. Som stöttat mig när jag behövt kraft. Som pushat mig när jag tappat greppet och som dämpat mig när jag rusat för fort. Jag har växt så mycket, och lärt mig att den förvirring jag känner i vardagen är en själslig växtvärk. Tack mina underbara vänner Camilla och Sofia.
torsdag 3 maj 2012
Fågel Fenix
Veckan har bjudit på mycket reflektion tillsammans med min vän Camilla.
Det hela handlar om förändring och acceptans. Om perspektiv och val.
För er som känner mig så vet ni att jag för ganska exakt två år sedan diagnostiserades med en sjukdom. En sjukdom som skulle komma att förändra hela mitt liv. Från vad det var, till vad det blev - och kanske viktigast av allt, till vad hela sjukdomshistorien kommer att kunna göra med mitt liv.
Vad detta blev? Förändring.
Vad detta har gett mig? Perspektiv.
Den viktigaste lärdomen? Acceptans.
Hur allting löste sig? Genom mina val.
Det behöver inte vara en sjukdom som gör att man ställs inför det faktum att man måste välja huruvida man tänker acceptera sin vardag eller inte. Om den är som man hade tänkt sig. Om man kan göra något för att förändra. Men för min del var detta den punkt där jag först fastade och föll på. Där jag gömde mig bakom en inställning att ingenting var möjligt. Att livet var kört. Att jag hade fallit för sista gången.
För min del blev detta den punkt där jag valde att bli fågel Fenix. Att låta det förflutna brinna upp och istället återuppstå i en ny skepnad. Vackrare färger, starkare benmärg och mer fokuserad blick. Jag självantände någonstans i den dimma jag då levde i, och vaknade upp någon månad senare med en helt ny inställning till livet.
Jag accepterade, borstade av mig dammet och frågade mig fram till förbättring. Lyssnade på råd och ställde mig själv frågan "Vad kan jag göra för att förbättra min situation?". För varje dag hittade jag nya saker. Saker jag kunde addera till mitt liv, och saker jag behövde subtrahera.
Ursäkter som "Det är såhär jag är", och "Det går inte att förändra" och "Ja, men det beror på en tuff uppväxt" slängde jag i soptunnan. Deras bäst-före datum hade förfallit. Det var dags att förändra.
För det är precis det vi människor kan göra. Vi kan förändra. Men att vi kan betyder inte att vi tror på det, och framförallt inte att vi anstränger oss för att göra det. För många ser på livet på statiskt, och det gjorde även jag. Det var som det var och därför blev det som det blev och nu är jag som jag är.
Om vi har en vardag vi inte trivs i är det upp till oss att förändra den. Inga mediciner och inga mirakel kan rädda den. Det är vi. Jag. Du. Det är i våra val som Rom kan byggas på en dag.
Och det som varit kan alltid förklara, men det är bara det som är som kan förändras. Och det är inte alltid en lätt match, och man får räkna med skrubbsår på knäna, men vill vi förändra oss själva så är vi fullt kapabla till det.
Och den lamaste ursäkten av de alla får aldrig ta över.
"Men då är jag ju inte mig själv längre!"
Jo. Det är precis det du är. Dig själv i full kontroll och på helt egna val.
Det hela handlar om förändring och acceptans. Om perspektiv och val.
För er som känner mig så vet ni att jag för ganska exakt två år sedan diagnostiserades med en sjukdom. En sjukdom som skulle komma att förändra hela mitt liv. Från vad det var, till vad det blev - och kanske viktigast av allt, till vad hela sjukdomshistorien kommer att kunna göra med mitt liv.
Vad detta blev? Förändring.
Vad detta har gett mig? Perspektiv.
Den viktigaste lärdomen? Acceptans.
Hur allting löste sig? Genom mina val.
Det behöver inte vara en sjukdom som gör att man ställs inför det faktum att man måste välja huruvida man tänker acceptera sin vardag eller inte. Om den är som man hade tänkt sig. Om man kan göra något för att förändra. Men för min del var detta den punkt där jag först fastade och föll på. Där jag gömde mig bakom en inställning att ingenting var möjligt. Att livet var kört. Att jag hade fallit för sista gången.
För min del blev detta den punkt där jag valde att bli fågel Fenix. Att låta det förflutna brinna upp och istället återuppstå i en ny skepnad. Vackrare färger, starkare benmärg och mer fokuserad blick. Jag självantände någonstans i den dimma jag då levde i, och vaknade upp någon månad senare med en helt ny inställning till livet.
Jag accepterade, borstade av mig dammet och frågade mig fram till förbättring. Lyssnade på råd och ställde mig själv frågan "Vad kan jag göra för att förbättra min situation?". För varje dag hittade jag nya saker. Saker jag kunde addera till mitt liv, och saker jag behövde subtrahera.
Ursäkter som "Det är såhär jag är", och "Det går inte att förändra" och "Ja, men det beror på en tuff uppväxt" slängde jag i soptunnan. Deras bäst-före datum hade förfallit. Det var dags att förändra.
För det är precis det vi människor kan göra. Vi kan förändra. Men att vi kan betyder inte att vi tror på det, och framförallt inte att vi anstränger oss för att göra det. För många ser på livet på statiskt, och det gjorde även jag. Det var som det var och därför blev det som det blev och nu är jag som jag är.
Om vi har en vardag vi inte trivs i är det upp till oss att förändra den. Inga mediciner och inga mirakel kan rädda den. Det är vi. Jag. Du. Det är i våra val som Rom kan byggas på en dag.
Och det som varit kan alltid förklara, men det är bara det som är som kan förändras. Och det är inte alltid en lätt match, och man får räkna med skrubbsår på knäna, men vill vi förändra oss själva så är vi fullt kapabla till det.
Och den lamaste ursäkten av de alla får aldrig ta över.
"Men då är jag ju inte mig själv längre!"
Jo. Det är precis det du är. Dig själv i full kontroll och på helt egna val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)