Livet galore.

Det händer nu. Livet. På väg framåt över banan. Rälsen som frös till is ett tag. Frosten som låg över själen. All den där dimman som slöt sig runt världen som en kokong.

Men hey. Här står jag nu, stronger, better, faster. Det var aldrig vapen som behövdes. Aldrig ödmjukheten. Det var ilskan. Genuin, pur ilska. Ett finger i ansiktet på dom begränsningar som fanns. Som sa att det var i hörnet jag hörde hemma. Under en lurvig filt med skydd mot omvärlden.

Nöja sig. Anpassa sig. Se mellan fingrarna. Överseende. Nej. No more.

Inifrån och ut. Ett andetag däremellan. Livet är mer än så. Livet är utan fingrar i ansiktet. Inget att se emellan. Att ta det man vill ha. Det som passar en bäst. Det som gör en lycklig och pirrig och tillfreds.

Det hände. On and on. Uppväckelsen. Känslan av frihet. Framtid.

Det hände. Och det var på grund av dig.


tack.

Oh.

Oh, decisions decisions.

När stormen lägger sig kommer en ny. Med värre fart. Som upphittat i någon Harlequin roman. När det förflutna hinner ikapp och uppenbarar sig i formen av något så vackert att man bara häpnar. Men något så skrämmande också. Som innebär att man måste överväga livet igen. Vägarna. Möjligheterna.

Oavsett vad så är det förändring som finns i framtiden. Därför att jag vägrar stå kvar här. Därför att här är allting grått och mulet och allting saknar glitter. Alla människor behöver glitter i vardagen. Annars förtvinar man. Blir genomskinlig. Följer moroten som cirkulerar runt väderkvarnen. Runt och runt. Man kommer aldrig en centimeter närmare.

Så varför ska det bubbla i botten igen. När jag precis fått allt att stå still ett tag. När jag behövde andas.
Jag är säker på att det hör till livet. Att vara tvilling. Väderstrecken är lika starka åt alla håll.

Men jag är nyfiken. Så nyfiken. Så jävla nyfiken.

Mezkalin

Asch, du stinker mezkalin. Inte den skarpaste fisken i saltvattnet. Och av hela mitt socialdemokratiska hjärta önskar jag att jag kunde älska dig gränslöst. Se dig ändå. Kura ner mig och mysa i dina skrattgropar.

Du brukade dofta sommar och ditt leende välte berg. Du var över 180 centimeter kärlek. Du behövde bara glittra och världen låg vid dina fötter. Som en ängel i fel dimension.

Något skrämde dig och jag vet inte vad.

Det är bara i sagor man kan vara osynlig under en mantel. Men du försökte ändå. Gömde dig i färgade glasflaskor och menade på att sprit inte har något minne. Minns inte. Finns inte. I ruset av etanol och i ljuset av blinkande lampor var du kungen över djungeln. En termonukleär reaktion. Ett kaos. Alla såg. Ingen såg.
Du såg ingenting.

Jag saknar att rulla runt i dina skrattgropar ibland. Minnet gör mitt fnittrig. Som en duo var vi untouchable. Vi hade planer, visioner och mål. Vi lekte med livet. Lärde oss leva.

Jag valde att stanna när du valde att gå. Så många mil separerade oss att transfusionen mellan våra känslor bröts. Som dålig mottagning. Den triangel vi utgjorde lutande mot varandra brast. Vi lämnade efter oss ett känslomässigt plockepinn för andra att samla ihop. Du valde att gå och jag stannade kvar.

Jag ser dig ibland. Du sitter här och där. Rent fysiskt är du tillbaka, men du har lämnat dig själv någonstans. Du luktar inte längre sommar. Du osar av sorg. Förtappad och förglömt, något skrämde dig. Jag stannade och erbjöd dig trygghet, men du gick och ville stå upp själv. Jag kunde inte göra mer. Förlåt.

Men du luktar inte längre sommar. Du luktar mezkalin. Och jag vet inte vad som gör ondast längre. Den frätande känslan av din doft i mina näsborrar, eller den molande värken i mitt bröst när jag ser dig gå förlorad. När jag funderar på hur saker kunde ha varit. Hur långt du kunde ha gått. Hur untouchable vi kunde ha varit, du och jag.

Hettar som eld. Fryser som is.

Saknaden. Längtan. Knyter sig som en orb i magen. Hettar som eld. Fryser som is.

Tänker att om jag kryper ihop och stänger in knuten kanske den minskar. Att om jag släpper ut den
kommer den att explodera. Men den imploderar. Som en stjärnas sista andetag. Försvinner i det
svarta hålet som ingen ännu lyckats förstå vad det är. Ett intergalaktiskt mysterium. Ett känslomässigt enigma.

Att vilja slå knutar på kroppen. Tillsammans. Ensam. Snöra in sig i något så känslomässigt komplicerat att allt som återstår av den där saknaden är stjärnstoft. Ett virrvarr av glittrande damm som försämrar sikten framåt. Begränsar reaktionsförmågan. Förblindande, förödande och fördjävla underbart.

Behovet av närheten. Kärleken. Behovet av någon som säger att allt löser sig. Som lägger två händer på ens kropp och trollar bort allt damm och allt dust. När ensam inte orkar mer. När väggar rasar.

Men tilliten. Att våga släppa någon så nära. Att lita på att den stannar även när allt är skrämmande mörkt. Vill aldrig mer känna den där ensamma rädslan. Behöva bära något så tungt själv. Riva och slita upp allting igen. Kliva ur dimma, igen. Hanka sig fram genom vardagen med hjälp av konstanter igen. Saker som består. Klockan. Tiden. Skillnaden på dag och natt.

Jag saknar och det hettar, jag längtar och fryser till is. Vill bara ha ett datum.

En febrig måndagsmorgon

Inatt lärde jag mig simma ryggsim i mitt eget svett.

Jag försökte radera bort min förkylning. Tyckte inte att den hade någon plats i mitt liv. Har inte tid. Som alltid. Men jag lyckades delvis. Den tog mig inte i helgen. Och det var i helgen det var viktigast. Men även helger har ett slut. Den tog mig inatt och jag lärde mig simma i den. Feberdrömmar och frossa.

Jag vaknar på riktigt när klockan är kvart över elva och det misstänkt bekanta ljudet av ringsignal ljöd. Stockholm is calling. Dubbeltydigt. - Hej, det är Ida. Nu vill jag att du bestämmer din framtid, jag går hem vid 17:00 och behöver ditt svar innan dess. Klick. Kunde jag inte fått en kopp kaffe först? Jag öppnar ögonen och verkligheten står med knutna armar framför mig. Hånler. Jag vill kräkas lite men bestämmer mig för att låta bli. Tar en kopp kaffe istället och vägrar. Sätter på Buffy på DVD-spelaren. Vägrar. Bara ett tag till.

Winnerbäck låter mig vägra ett tag. Han hjälper. Som alltid.

"Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du. Men där står livet står på farstun, så nära inpå - men det är nått som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nått, hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans - det känns tomt, ellerhur?"

Jag vill så mycket, och åt så många håll, och jag älskar det. Jag älskar att jag glöder. Men så kommer det där samtalet. Att tvingas ta beslutet. Att ta ett sådant livsviktigt beslut klockan kvart över elva på en febrig måndagsmorgon. Och jag vill vägra, bara en stund till.

Låt mig.

Dynamik & Ambitioner

Ledarskap.

För mig handlar det om ödmjukhet. En roll privilegad de personer som vet att ordet styra är en synonym för att organisera människor till deras fördel. En auktoritär roll, menad de personer som vet att lyfta fram andra. Att se andra. Att se kapacitet och utvecklingsförmåga i alla. Att låta saker få skynda långsamt.

En ledare.

Menad att stå rakryggad när allt annat faller. Att dra saker framåt genom att se bakåt. Förstå utvecklingen som en organism och inte mekanik. Att personal är kärnan i en verksamhet och bör behandlas därefter. Att våga berömma. Våga kritisera. Kunna kritisera konstruktivt med syfte att hjälpa och inte stjälpa. Att se resurser som ett puzzel där varje människa utgör en viktig bit för att få allt att gå ihop.

Dynamik.

Är det inte tur att livet är så dynamiskt som det är? Att vi aldrig behöver bestämma oss och slå rötter för all tid. Att vi kan välja bland möjligheter, prova saker vi aldrig trodde vi skulle klara. Slänga oss ut, krascha. Bygga om och slänga sig ut igen. Jag är lycklig att jag lever idag, i dynamiken och möjligheternas tid. Jag vågar tro, våga chansa, vågar krascha och inse när jag gått fel. Byta stig, byta spår, byta skor. Om jag tror att jag kan vara en bra ledare så tror jag på mig själv. Jag tror att jag kan slå hål på bilden av elaka chefer. Jag tror jag ser rätt.

Ambitionerna.

Jag ville vara en copy och jag blev en copy. Innan var jag redan en skribent. Jag kan skriva, och jag gör det ur hjärtat. Jag ville vara en copy och jag kommer alltid vara en copy. Men resurserna. Puzzelbitarna. Min plats kanske är att vara ramen. Ledarskapet. Det som håller samman platsen och gör den färglad. Fungerande. Som får puzzlet att växa. Som ser vad varje puzzelbit ska vara någonstans, även om bilden är svår att tyda utan dess intill liggande puzzelbitar.

Jag kanske är en ledare. Jag kanske är en copy. Jag kanske alltid kommer att älska att sitta på kundtjänst. Ett arbete jag kommit att älska. Service. Mötet med människor. Problemlösning.

Kanske jobbar jag om ett år inom hemtjänsten. Jag kanske har blåställ och lappar bilar. I hatt och utstyrsel kanske jag visar resande människor var nödutgångarna finns på planet. Jag kanske inte gör något alls.

Framtiden. Ambitionerna. Drömmarna. Dynamiken.

Vad spelar det för roll när vi inte behöver bestämma oss? Älska att vi lever idag. Älska att vi kan välja vårt liv själva. Älska ovissheten.

What are words but everything?

Tempen visar på 38 grader.
Sanningen är att i mitt huvud betyder det att jag förmodligen är döende.

I många avseenden (förmodligen de flesta) anser jag mig själv vara Rambo. Rambo, som aldrig gråter. Som i stil med McGuyver kan lösa det mesta i sin väg med hårdhet. I de flesta fall, men aldrig när jag är sjuk.

När jag är sjuk så lyssnar på deppiga låtar och smågråter när ingen ser. Jag vill förklara för alla i min närhet hur mycket jag uppskattar och älskar dom, gärna med böliga dikter eller långa brev. Såklart är detta en rutin eftersom jag vet med mig att jag är döende. Och innan jag dör bör alla jag älskar få veta det.

Så jag sitter och tittar igenom mina fotoalbum och minns de dagar som varit. Smågråter lite igen. Vilket fantastisk liv jag har levt ändå. En spännande mix av att ha blivit gammal för tidigt, och yngre försent. Vänner jag mött och förlorat. Vänner jag mött som fortfarande idag finns bredvid mig och sätter guldkant på min vardag. Så många jag har berört och inspirerat, och så många som berört och inspirerat mig.

Jag uppfyllde min dröm om en examen som mediekommunikatör. Jag fick uppleva Disneyland i Florida. Jag fick bada i havet och rida en shirehäst. Jag fick höga poäng på mensatestet & lyckades klara Tomas mardrömstenta. Jag klarade lägenhetsbesiktningen trots att Totte hade rivit upp tapeten och jag klarade att festa till kl 08:00 på morgonen en gång. Jag lyckades få någon att gråta av mina texter. Jag har fått många att skratta. Jag har stoppat ett bråk och räddat en kille från en allvarlig misshandel. Jag uppnådde många mål. Jag tappade nog fler.

Jag har sett min vänner och mina systrar få fantastiska barn. Jag fick uppleva en väns bröllop och jag grät av lycka för henne. Jag har tittat på solnedgångar och soluppgångar. Jag ser sett två ugglor. Jag har varit tuff många gånger. Jag har överlevt situationer som ingen borde få uppleva. Jag blev en stark person någonstans på vägen. Jag lärde mig att älska mig själv.

Ah, all my loved ones. Jag knaprar lite ipren och försöker överleva även detta. I love you guys.

Crash Bandicoot

Tre dagar av sådan ledsamhet. Kanske fyra. PMS är inte att leka med när den drar till med sitt tyngsta artilleri. Jag fick äta upp mitt "jag gråter typ aldrig" ordentligt efter att ha gråtit mig igenom i princip hela tisdagen. Det känns som att huden är genomskinlig, skör och begagnad. Jag vill laga allt med tejp.

Kroppen dras mot olika punkter. Checkpoints i livet. Som de glittriga cirklarna i Crash Bandicoot. Jag saknar Dalarna. Åh vad jag saknar Dalarna. Det liv jag hade där. De vänner jag mötte. Närheten till naturen och den friska luften. Att få se en berguv flyga förbi balkongen en vanlig tisdagseftermiddag i December. Jag saknar att inte se skogen för alla träd, fastän det sker mer metaforiskt korrekt idag.

Jag åker till Göteborg och förändrar mitt liv. Känslomässigt. Det fanns guld i den stängda gruvan, och jag vill hålla det så hårt att jag är rädd att jag krossar det. Att stenarna blir till ängelstoft som Göteborgs stöddiga vindar kommer blåsa ur händerna på mig mitt under en promenad i allén. Jag kanske kommer gå helt vilse. Vägen mellan Järntorget och Nordstan kan jag. Men resten? Jag vet vad jag kan ge Göteborg, men är samtidigt rädd att det jag kan erbjuda tillbaka inte är good enough. Något hände, och jag vet inte vad. Jag tappar kontrollen och det skrämmer mig.

Stockholm. Staden som lever och andas dygnet runt. Tunnelbanorna som aldrig verkar sluta gå. Du kan ta dig vart du vill, när du vill. Det finns alltid en dörr öppen på den mest stängda byggnad. Kärleken och närheten till min vackra syster och mina underbara syskonbarn. Tryggheten av blod under samma tak. Någon som förstår. Som ger råd. Som inte bara säger att allt löser sig, utan som ser till att det händer. Aktiv kärlek och ödmjukhet - rent från första ingridiens.

Jag står och trampar i en hög med höstlöv och tror att färgerna ska göra allting bättre. Jag andas i fyrkant och samlar mig. Jag gråter, trots att jag är Rambo. Jag vill framåt och står still. Att gå bakåt är inte ett alternativ. Nya skor kanske hjälper, fastän jag tror att det är en metafor som inte funkar lika bra i verkligheten som på film.

Jag vill någonstans.

360graders bubbel

Hon frågade om det inte låg högst upp på min lista. Att det var modigt. Det var det. Men känslan var kick-ass och jag bara "hey, jag flyger". Vinden i fjädrarna, doften av kaprifol. Jag lyfte och flög. Himlen var blå men det var frost i träden. Helt okej, jag levde för kicken.

Och han bara "men vart ska du?" och jag hade faktiskt inget svar. När du plötsligt kan vrida och vända på livet i 360 grader känns det inte längre relevant. Jag bara behövde inte målet. Det var vägen som spelade roll. Det var allt det där man hittar i dikena bredvid. Små stenar, grästuvor, sniglar och magi.

I lurarna påminde tonerna mig om att det finns takter att följa. Att vissa rörelser bara sker av sig själv om man får en bra takt att röra sig mot. Det bara kryper som kolsyrad saft längst med blodet och man kan inte låta bli att fnissa lite. Det liksom kittlas på ett helomvändande sätt. Och plötsligt bubblar det upp och jag ser mig själv spotta bubbliga ord mot människan. Och han bara log och sa "Okej då, let´s go". Jag vet inte vad det var jag sa men jag tyckte om det sätt han svarade på. Så ja. Vi bara, ja men let´s go liksom.

Och sen, när hon frågade mig om det inte låg högst upp på min lista och om det inte var läskigt funderade jag ett tag. Men svaret låg i att allting blir mindre läskigt om man bara andas under tiden. Vissa människor och mediciner kopplar bort det naturliga systemet. Att andas. Och jag finner mig själv blå i ansiktet men rörd i hjärtat. Men om man bara andas, och om man bara flyger. Det liksom bara blir bra, av sig självt.

Jag vill klippa ut röda hjärtan ut ur A4-ark och blåsa dom med vinden. Hoppas att det landar ett hjärta på varje människas balkong. Något handgjort. Något nytt. Något gammalt och något lånat. Och något rött. Att någon bara vaknar och går ut på balkongen och tänker att här måste någon flugit förbi inatt och tänkt på mig när månen stod som högst. Att se möjligheterna i periferin och våga möta vad som verkar vara magi.

Och det är lurigt och klurigt när det bubblar och pyser ut och någonstans på vägen tappade jag manualen. Inga rutiner, inga koder, inte längre några lagar.

Jag tror jag hört någon viska om det här förut och jag tror det heter lycka..

Egoist

Jag är en egoist.

So you say. Självupptagen.

Åh alla gånger jag velat se andra kunna tänka på samma sätt. Åh jag vet, egoistiskt av mig. Men åh, om jag hade kunnat smitta. Hade velat att alla kunde börja inifrån. Att se att livet är vi. Och utan ett jag finns ingen av den verklighet som jag skapat.

Jag hade velat att alla kunde våga skapa sitt eget liv. Pynta det med färger man själv valt. Vara ensam, bara om man vill. Älska och bli älskad. Om man vill. Välja sina vägar. Ångra sig. Skratta åt kaoset och prova igen. Älska sig själv. Älska sig själv. Verkligen älska sig själv.

Inget behöver vara så som det är. Livet handlar inte om kamp och flykt. Man behöver inte stå ut, och man behöver inte alltid orka. Men man behöver älska sig själv, från insidan. Var mot andra som om du vore smittsam. Smitta dina unika perspektiv, din glöd och din passion. Lev.

En fight i azurblåa färger

Untouchable.

Det vänder. Tillslut vänder precis allt. Dom där skuggorna du tyckte jagade dig. Hjärnspöken. Dansandes i svarta tyger runt ditt minne. Leker med din själ. Bara hjärnspöken. Du är inte trasig, du behöver inte fixas.

Ögon röda. Trötta efter nattens vilda värld. Det är alltid en tuff match när man möter sig själv i ringen. Styrka mot styrka, smidighet mot smidighet. Samma taktik, samma strategi. En kamp tills dess någon ger sig. Lägger sig. Bestämmer sig för att det andra alteregot är starkare. Antingen ängeln. Kanske djävulen.

Går in med ett artilleri av viljestyrka. Torkar av blodet under näsan med översidan av handen. Bestämmer sig. Youre going down. Rocken av azurblått siden svävar efter kroppen. Nävarna har knutits hårt. Blicken fokuserat långt där borta, bakom publikens applåder och förväntningar. Är inte där, egentligen. Är inuti, och utanför - men inte där. Aldrig där. På andra sidan repen klarnar det. Youre going down. Sen är det bara svart.

Jag vaknar upp och det är sol ute. Det är kallt och distansierat, men det är sol. Jag vann matchen. Han la sig. Jag vet inte hur, men han la sig. Ögonbrynen och läpparna är svullna och det smakar av järn. Men han la sig, och jag vann. Ängeln vann, djävulen la sig. Insåg problemet med att försöka entra himlen med falska avsikter. Att man som hjärnspöke bara har kapacitet att vara vild på insidan. Att utsidan och verkligenheten alltid kommer ha en starkare kraft. Möjligheten att ta in andra resurser. Vänner, kärlek och hopp. Och lite jävlar-anamma (fast på ett himmelskt vis) .Och solen som alltid går upp, förr eller senare - hur kallt och distansierat allting än är.

Han la sig. Jag vann. Bitch, you went down.

Det där.

Något hände. Jag vet inte vad.

Skrattet. Det där av innerlig karaktär. Känslan av fullbordan.

Lyckan. Den där av innerlig karaktär. Livet är här. Det är nu.

Hoppet. Det där av drömmande karaktär. Tillbaka och starkare än någonsin.

Drömmarna. Dom där av hoppfull karaktär. Här för att stanna. För att förverkligas.

Något hände. Jag vet inte vad.

Demoner & kristaller

I topparna av det korpsvarta håret hänger kristaller över en naken barm.
Andetagen sker i symmetri med världen.
Klackarna slår i kullerstenen. Bildar ett musikaliskt larm.
Till en pianoslinga av en döv mans händer.

Demonerna dansar vilt till tonerna av splittrade själar.
I skuggorna av staden - detta musikaliska larm.
De andas intensivt ur sotiga gälar.
Kastar sig över flickan med naken barm.

Con te partirò

Det fanns ett mål med promenaden. En destination att nå.
Hon hade planer och en vilja. Men hennes krav var för små.
Hjärtat skenar över banan. Con te partirò.
Mena det du säger. Låt ditt hjärta slå.

En dag i sänder. En natt utan liv.
I skuggan av dess andedräkt är världen relativ.
Jag har alltid varit ärlig. Min avsikt har varit god.
Mitt hjärta har varit rent från första till sista ord.

Men jag vill inte att du hyssjar mig.
Jag har så mycket jag vill säga.
Men jag antar att det osagda ibland är det bästa svar man kan få.
Jag vill inte att du stänger ute mig.
Jag har så mycket jag vill ge.
Men jag antar att tystnaden är ditt sätt att säga hejdå.

Åh du vet. Jag har aldrig trott på det här.
Jag visste redan att jag är en bättre jakt än byte.
Åh, jag vet. Jag prokastinerar.
Men en sak ska du veta, con te partirò.

Skapa något vackert. Guld ur en citron.
Öppna aldrig dörren för en främling.

Det är så mycket jag vill vara. Så mycket jag aldrig kan bli. För mig själv. För andra. Jag är en enklare illussion än verklighet. En triggande jakt efter något att tämja. En vildvuxen utmaning med verkligt blod som pulserar. Vilt och galet. Otyglat.

Det är så mycket jag kan vara. Tids nog. När jakten är över och bytet är hängt. Aldrig tyglat, men närvarande. Pulsen byter spår på materialet av vinyl. Hoppar ett steg åt sidan. Nästa låt.

Jag jagades och fångades. For the goods and for the pleasure. Är en roligare person när jag är på språng. Mina blekvita tänder är vassa, och priset för dom är högt. I ett halsband runt någons hals, mil bort från min värld.

For the goods and for the pleasure. Det får stanna här. Måste hämta andan. Igen. Det är sorgligt att se historien återupprepa sig. Ingen förändring. Är fortfarande inte good enough.

Liksom levande.

Solen håller mig i sitt fokus. Hängandes ovanför mig som en överbeskyddande moder. Vill å ena sidan ge mig en chans att lära mig leva by myself, men med ett vakande öga över de faror som lurar i denna existens vi kallar för liv. Andetagen är ojämna, men dom sker. Tillräckligt ofta för överlevnad. Kanske lite för diffusa för att kännas säkra än. Men fötterna är kilade i betongen, ryggen är rak.

Fake it until you make it.

Jag lockar håret och handlar nytt. Vill få min spegelbild att åtrå mig. Vill se den i underläge, krypandes efter mig. Ha den i koppel och äga dess själ.

Fake it until you make it.

Känner alltför mycket för att egentligen inte veta vad känslor är. Ibland i skepnaden av stormar, ibland i skepnaden av sten. Regnbågar och unicorns. Jag älskar så som jag hatar. Intensivt och passionerat. Många människor. Inga människor. Ibland inte alls.

Fake it until you make it.

Ibland vaknar jag och ser allting i grått. Försöker måla om. Grönt hade varit fint.
Man får inte alltid som man vill och jag är okej med
Det. Fake it until you make it.

Älska mycket. Skratta ofta. Hata mindre - och lev medans det går.

Det är måndag idag.

Starten på en ny vecka. Ett nytt liv. Varje vecka ger en möjlighet att göra något, och att göra något för sig själv. Det är i våra val och ickeval vi tar oss framåt. Man säger att man tar ett beslut ungefär var 20:e sekund. Jag tror det sker oftare än så.

Jag vet att det är så många som söker svaren. Som vill se allting framför sig. Jag har också varit där. I svaren har livet legat och puttrat. Om man vet vad som ska hända elimineras 50% av rädslan för vad som kan hända. Om man är förberedd kan man slipa sina vapen och kasta sig in i raiden med attityd. Men ett råd från en vän fick mig att tänka om. Han sa att man, även om man går rakt emot en frontal attack, ska gå med ryggen rak och med blicken säker. Always outnumbered, never outgunned.

Svaren har tappat sin betydelse för mig. Dom faller mig ändå inte i smaken. Jag har tröttnat på att låta dåtid och framtid definiera min dag. Min dag är idag. Och i morgon är det i morgon. Och i morgon är också min dag. Jag gör som jag vill med den. Den är min, bara min.

Jag har slutat springa mot ett mål som ändå alltid förflyttar sig. Jag finner inte längre värdet i det. Var 20:e sekund kommer ändå ett beslut tas, som gör att framtiden flyttar på sig ännu en gång. Här i nuet är allting osäkert, och här i nuet är ingenting definitivt. Men jag lever, and that´s seriously all that matters. Nästa vecka kan jag sitta på samma plats i soffan och lyssna på samma låt på Spotify. Men jag kan också ha ett nytt jobb, eller en lägenhet, eller ha vunnit på Triss. Jag kan ha färgat håret svart, jag kan ha klippt det kort. Jag kan ligga i en pöl av svett från prestationsångor och försöka hålla andan och leta efter något att greppa.

Det spelar ingen roll. Det händer ändå, oavsett jag försöker planera det eller inte. Jag kommer i alla fall vara rädd, oavsett jag ägnar den känslan en tanke eller inte. Rädslan är ett mäktigt vapen, och även om det är riktat rakt mot min panna tänker jag bara blunda, ta ett andetag och vandra vidare. Allt kommer att lösa sig, och det som inte löser sig - det löser sig ändå.

Älska mycket. Skratta ofta. Lev medans det går. Hitta energikällorna och sök dig till lyckan. Det enda som håller dig kvar i skuggan är dina tankar. Dom är utbytbara. Byt dom.

Words.

Det finns så många ord, men inga av dom kan bilda den mening jag vill skapa.

Under stjärnorna vilar drömmarna

På en brygga står en själ, tittar ut över havet.
Pupillerna har minskat, men nattseendet är på.
Tårna står halvvägs över kanten ner mot vattnet.
Som att dom delvis vill falla, delvis vill stå.

Under stjärnorna lurar verkligheten,
sätter sin prägel på dom drömmar man har.
Nedanför bryggan vilar evigheten,
tyst och ensam och förutsägbar.

Monsterna hägrar kvar, hemma under sängen,
så på bryggan känns allting okej.
Tårna dippar neråt, blicken siktar uppåt,
Ett litet steg mellan ja och nej.

På bryggan står en själ, hon tror på spöken och på andar.
Och på demoner och monster och på astrologi.
Men kroppen tar beslutet, och i periferin lurar livet.
I månskenet på bryggan förvandlas hon inuti.

Mina älskade syskonbarn!

Everyday people

Det finns ett projekt som ligger mig så nära. Nära så nära, att jag känner andedräkten av det mot min rygg. Ett sätt att få utlopp för mina skönlitterära fingrar och våga mig på att försöka berätta historier. Historier om vad som faktiskt spelar roll, om vart allting börjar och slutar. Och landar där mittemellan för att pausa. Människan.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag fått förfrågan av olika människor att skriva böcker om deras liv. Människor som oftast stått mig mycket nära. Som har historier att berätta. Som vill att deras kamp och deras ångest ska bli öppet för allmänheten att förstå. Sorgen, känslan av att vilja ge upp. Fortsätta. Och jag vill skriva om dom här. Ångestens barn som är fantastiska människor. Som klivit ur dimman och trillat igen. Som varit i närheten av döden men valt att blunda. Ett andetag och ett växelbyte. Varvantalet går över 5000 och man vill ändå lägga in en lägre växel. Kanske tillochmed backa. Men växellådan skriker. Orkar inte.

Jag har läst otaliga böcker om människor i ångestens klor. Panikattacker och diagnoser. Själens handikapp. Och aldrig tröttnar jag på dessa livshistorier. Människor i ångest fascinerar mig. I've been there myself. Dom knyts an till något så inre och viktigt som många andra missar. Känslan av att vara i full kontakt med sig själv. Att ställa in fokus på kameran på själen och låta allt annat där bakom vara suddigt. Micro eller macroformat.
En förståelse för värdet av livet och att aldrig ta en dag för givet. Som på rutin känna efter varje morgon hur dagen kommer att bli. Vågar man kliva ur sängen eller inte? Lurar demonerna bakom hörnet? Orkar jag ta fighten?

Förutom ångesten kämpar människan mot olika demoner varje dag. Det kan vara rädsla för att prata. Osäkerheten i att ta kontakt. Paniken över rosorna i trädgården. Hus som faller ihop. Hundar som börjar närma sig livets slut. Läskig trafik och otrevliga grannar. Tandvärk eller reumatism. Afasi, dyslexi, anorexi och bara känslor av att inte duga inuti. Demonerna är många. Livet sätter oss alla på prov.

Jag vill lyfta dessa människor. Berätta deras historier. Om vad dom tänker när dom ligger på gräsmattan och blickar upp mot himlen. Måsar som flyger i vackra mosaikmönster. Frihet eller fångenskap. Jag vill berätta om deras första möte med kärleken. Deras första möte med sorgen. Hanteringen av livets farthinder. Om deras jobb och vänner. Familjen som spelar olika roll i allas liv. Avsaknaden av trygghet och fasta punkter. Känslan av att vara Gud. Känslan av att vara Djävulen. Känslan av att inte vara särskilt mycket alls.

Om jag får en chans. Om jag kan. Om jag bara kan.

Ett lorem ipsum av fördomar

Föraktet. Fördomarna. Sättet som människan vill sätta gränserna mellan vad som är bra och vad som är dåligt. Mellan normalt och anormalt. Mellan moroten och piskan.

Saker som får mig att rygga undan med enäcklad min. Det svider i hela mitt sinne när jag möter dessa attityder. Ett elitistiskt tänk kring vad som anses levnadsvärt och inte. Vad man måste göra och åstadkomma med sitt liv för att kunna känna sig stolt. Vad man måste ha för att vara fullbordad. Att visa något utåt som aldrig stämmer inåt. En elitist som möter världen med förakt. Fuck you if your not like me.

Jag vill inte se dom här mörka sidorna av människan. Jag lider. Jag undrar hur det kan ha blivit såhär. Hur man i sin person blir så skör för gränsen mellan yta och undervatten. När bestämmer man sig för att det enda som räknas är det man själv anser värt? Man tittar på grannarna med halvstängda ögon. Skrattar åt hur dom väljer att leva sitt liv. Man tycker synd om "dom där" som inte har något jobb och lever på socialbidrag, för hur kan dom någonsin känna sig stolta med sina liv? Man kan lika gärna dö. Man ser hellre att man dör än slänger sig åt den typen av skamlös yta. Avskum. Kloakleverne. Skam skam skam.



Av alla problem här i världen hänger jag mig åt att detta måste vara ett av dom största. Det sätt vi bedömer varandra enligt fördomsfulla och skeptiska måttstockar. Enligt hegemonins järnhand. Vad är arbetslöshet och bostadsbrist i jämförelse med detta? Hur kan något som är byggt av människan prioriteras före människan själv? I grunden finns alltid människan. Homo Sapiens. Det är där det börjar. Om vi redan där går in med motorsåg och luskammar på varandra skapar vi en framtid av större klyftor. Av mer förakt och av fler människor som måste ägna stor tid av sitt tidsbegränsade liv till att gråta och tvivla på sig själva. Att känna stress inför att aldrig kunna leva upp till yttre krav, och att aldrig känna frid och stolthet över sig själv.

Små saker i livet.

Dom små sakerna i livet.

Jag målar naglarna i grönt. Tanken var att det skulle vara somrigt på det sättet. Att det skulle matcha min klänning som jag älskar så mycket, men som jag inte vågar använda för att jag är så rädd att den ska smutsas ner. Jag brukar inte bry mig om smuts så särskilt mycket. Tycker att det tillhör en jordnära själ liksom. Lever man så lever man. Vad betyder lite smuts egentligen. Men den här klänningen. Den där klänningen. Den betyder mer än så.

När jag tittar på min katt som lägger sig bredvid mig. Kisar med ögonen och spinner. Jag tänker på att han är lycklig, och det gör mig lycklig. Jag är en bra matte. Näring för själen. Att kunna älska det mest oskyldiga. Att verkligen älska det där stora livet i ett litet lurvigt format. Kan titta på honom tills dess han tröttnar och svassar därifrån med en stor gäsp. Han klöser på möblerna och det gör mig ingenting. Han är lycklig.

Jag drömmer om ett liv i en värld som i Avatar. Där det glittar och blomstrar. Allting är blått. Harmonins färg. Där man är sig själv fast 10 gånger mer. Frön från visa träd som innehåller minnen av människor. Som aldrig glömmer bort allt det där som betytt något och som har satt sina spår. Det är som nektar. Som kåda. Oförstörbart och näringsrikt. Alla behöver en värld som Avatar. Det går att skapa.

Människor omkring mig som alla borde ha en helsida i tidningen. Varje själ och varje unikt liv. Vi kan lära så mycket av varandra om vi bara hade gett det en chans. Vågat visa känslor mer. Vågat säga hej ibland. Våga förstå att varje levande person är en vinnare från dess de var små. En sida i tidningen för att varje person är viktig och borde hyllas. Ibland för att dom vattnar sina blommor. Ibland för att dom engagerar sig i att ge andra bra liv. Ibland för att dom är drömmare som vill ut och sätta livet på prov. Ibland för att dom inte gör något alls.

Jag målar naglarna i grönt. Jag dricker kaffe alltför ofta. Många gånger funderar jag på vad döden är, och vad som händer när man når dit. Jag drömmer om en lycklig pension, och tills dess - om en fantastisk karriär. Om ett jobb där jag får känna mig värdefull. Där jag kan inspirera och skapa. Jag drömmer om barn och vilka namn dom ska få. Jag tror man vet det. Bara vet sådär. Min katt tittar på mig och jag förstår värdet i livet. Kärleken. Hoppet. Drömmen. Guldkornet som växer till ädelstenar.  Insidan som ligger som en grund för allt man kan bli utåt.

Ibland tittar jag på dig och känner väldigt många känslor som du aldrig fått veta om. Jag minns varje person som berört mig. Ibland bara med ett leende. Ibland med tårar. Jag funderar på varför du inte fått en helsida i tidningen. Jag funderar på vad du drömmer om och vart du vill komma i livet. Jag undrar vad du tänker varje morgon när du går upp. Jag ser dig. Du vet bara inte om det. Jag ser er allihop. Ni vet bara inte om det.

I väntan på jobbet. Det där jobbet med stort J.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.
Folk hade kallats bipolära för mindre. Idioter och dårar som det kallades i början på 1900-talet. Människor som inte kan kontrollera och behärska sina känslor, utan Gud förbjude faktiskt ger utlopp för dom. Ledsamhet, irritation, kärlek, hopp, hopplöshet och känslan av tomhet. Allt det där som man står inför nu som nyexaminerad student i väntan på jobbet. På det där jobbet. Jobbet med stort J.

De skyhöga förväntningarna blandas ut med mängder av tårar. För vissa blandas det även ut med etanol. Man säger att sprit inte har något minne. Man vill så mycket, man är så jävla redo. Ingen arbetsgivare förstår vinken, och ingen ger vinken en chans. Det första tåget åker förbi utan en tanke på att stanna. Det andra tåget stannar, men släpper inte in dig. Man slutar hoppas på ett tredje tåg tillslut. Man funderar på att försöka gå någonstans. Behöver inte ens ett mål längre, man bara går.

Men sen kommer det där. Efter några dagar. Efter några minuter, och kanske tillochmed efter några sekunder. Respons. Bekräftelse. Någon ser dig i vimlet av febrilt sökande arbetslösa och noterar något du har. Något du gör. Något du säger. Inuti påbörjas den där processorn igen. Känslan av att vara på väg och ha en chans. Att få vara. Någon. Någons.  Det är med ledsamhet som jag ser på både på mig själv och mina fantastiska och kreativa vänner när vi står där med dörrarna i nyllet. När vi har spenderat så mycket pengar, så mycket tid och så mycket själ under tre års tid för att komma dit vi hade tänkt oss. När vi har allt att ge, men ingen att ge det till.

Men för tre år sedan hade vi en plan och en känsla. Vi visste att det skulle vara mödan värt när vi står där med examensbeviset i handen och med drömmen i sikte. Och vi måste påminna varandra om det här titt som tätt. Nietzsche sade en gång att man skulle välja den längsta vägen till sitt mål, annars skulle målet inte ge den tillfredställelse man söker. Jag hoppas att gubbfan har rätt.

Jag håller lågan tänd fortfarande, mirakulöst nog. Jag vet vad jag kan och vad jag är förmögen till, även om självförtroende sviktar i takt med vunna och förlorade jobbmöjligheter. Men jag menar, come on. Jag har klarat en högskoleutbildning, jag har högsta betyg i alla kurser förutom två. Jag är driven, social, framåt och serviceinriktad. Jag skriver på ett sätt som berör många. Men jag skriver också på ett sätt som vissa inte gillar. And may that be. Jag är åtminstone unik i min skrift, och jag sticker ut. Som min sambo säger; "Du bryter tamejfan alla regler vad det gäller skrivande, men du gör med stilistisk bravur". And may that be too.

När man vänder på det hela så kanske man ser det där värdet som finns inuti. Man kanske hittar tillbaka till integriteten och känslan av att kunna. Att man kan. Av att man egentligen alltid har kunnat. Och när tillfället kommer så kommer någon arbetsgivare någonstans se potentialen och satsa på en junior med en framtid istället för en framgångsrik bakåtsträvare. Den där unga och hungriga inställningen till livet. Den där viljan att göra stort.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.

Den där chansen. Det där chansen alltså.

Mitt i jobbsökandet dyker detta upp. Testpilot för en ny 3-D TV. Och jag som precis inhandlat 6 nya filmer som jag hade tänkt frossa i. Så öppnas det nya vägar, nya möjligheter. Det spinner i mitt filmhjärta och jag kan bara föreställa mig hur otroligt asocial jag skulle bli. Men mysigt asocial. Och en jävligt värd sak att slänga bort sommarkvällarna på. Kan bara föreställa mig att se Frank Millers filmer med denna TV. Dom färgerna. Dom kontrasterna. I might just be in heaven.

För er som ens vågar konkurrera med mig om denna möjlighet så är länken här. Men jag varnar er. Jag vet vart ert filminkast bor.

Lite funky eller fucking freaked out?

As if..

...ett personportätt i form av CV någonsin skulle kunna spegla mig. Formalitet, välformulerade meningar och halvsnygg design. Lite lagom. Lite ödmjuk. Lite fullifan sådär.

Jag har gjort lite det ena och provat på lite det andra. Jag kan det här, och jag behärskar inte detta. Lite å ena sidan, men kanske mest å andra sidan. Lite smör på pappret för att mjuka upp min image och se till att de trista kanterna inte fastnar och bildar en ram i vilken jag begränsar mig själv.

Men på riktigt är det något helt annat som avgör vem jag kommer att vara som anställd. Kanske är det mina sociala faktorer som kommer sätta spåren. Kanske är det min humor som får någon på fall. Kanske tycker någon att min humor är absurd och backar undan med rädda ögon och skepsis. Men jag tar för mig och jag vågar slänga mig in i saker jag aldrig provat förut. Livrädd, ja. Men våghalsig. Och envis. Och jävligt inställd på att klara mina jobb med finess.

Jag är en lojal arbetstagare som då jag är stolt över min arbetsplats kommer implementera företaget och min yrkesroll i mig själv. En intern reklampelare som sträcker sig över tid och rum, över alla kanaler, mot alla målgrupper. En tänkbar reklaminvestering för den där finputsen av företagets sminkning.

Kanske är det att jag sträcker mig över den där gränsen mellan lite funky och fucking freaked out. Att jag inte låter alla dom där skrämmande desillusionerade tankarna ligga och vila i mina inre rum, utan sätter dom i arbete på papper istället. Det blir upp till gemene man att avgöra om jag hör till det funky släktet med bohemiska och drömmande drag, eller om jag är en kreatör med förmågan att tänka stort och prestera därefter. Men i tristess och torka blir jag påverkad, och fäller ihop vingarna. Gråa vardagar gör mig ledsen och dom begränsar mig. Där det inte finns plats för kreativitet och teamwork blir jag en rutinerad mus i ett hamsterhjul. Springer runt, runt, runt. Ser ingen större mening men tar mig framåt i alla fall. Eller åtminstone tror jag att jag gör det. För jag är en mus i ett hamsterhjul och jag springer av ren rutin. Behöver det där lite fucking freaky omkring mig för att sätta igång den där helknasiga processorn i mitt inre.

Och ja, i den där processorn får man räkna med udda drag. Ibland när jag är förkyld hör jag små klick i huvudet varje gång jag blinkar. Men med dessa klick skapar jag melodier som gör förkylningen och tillvaron mycket roligare. För varje blink skapas ett klick och med träning kan jag klicka mig fram till både traditionella melodier såväl som Mix Megapols sommarplågor. Och ja, varje gång jag ser en tax så tänker jag "Men stackars!". Och jag vet inte varför, men det känns som en legitim tanke i alla fall. Jag vill ju inte mörda taxen direkt. Jag tycker bara den är söt och jag tycker lite synd om den. Utan att veta varför.

Jag pratar med mina katter, fascineras av fåglar och hur otroligt osmarta dom är, och jag skapar dressyrkoreografier i huvudet varje gång jag hör en låt. Jag drömmer om att någon gång rida Hubertus-jakten och surfa på Nya Zeeland. Jag är hobby-psykolog med inriktning mot KBT, tror mig själv vara medial emellanåt och har en skum fix på konstiga tänder, harmynt och ärr i ansikten. Tycker det kan vara bland det vackraste som finns. Varje gång jag ser en person med flint får jag jobbiga impulser att kasta en blöt bomullsrondell på flinten bara för att jag funderar på hur det skulle låta. När jag träffar nervösa personer får jag jobbiga impulser att vilja skrika "Bu!" eller "Boogah-boogah" och se hur dom reagerar. När jag träffar bittra människor går jag direkt in i en överdrivet optimistisk roll bara för att jävlas.

But hey, jag är en kreatör och det är såhär det fungerar i mitt huvud och mitt liv. Slentrian är ett ord jag har förkastat för länge sedan, och trots att jag älskar hamsterhjulets trygghetssystem så tror jag inte på att varken deklarationspapper eller lagboken är människans kanonverk. Politiker är folk som jag ibland förstår, och ibland kan skratta mig till döds åt. Människor som bara lever för det seriösa och rutinmässiga här i livet tråkar ut mig. Jag leker, jag behåller barnasinnet och jag tror inte att skillnaden mellan barn och vuxna är större än vad vi gör det till. Det finns en Pippi Långstrump och en Emil i Lönneberga i varje själ, men alla släpper inte ut den.

Och alla är inte kreatörer. Och alla går aldrig över gränsen mellan att vara lite funky och fucking freaked out.
Och det är bra. Ibland. Ibland inte.

Människan och hur hon lever när ingen ser

För mig har det alltid varit så naturligt att skriva. För mig är orden det sätt jag väljer att visa mig själv utåt, det sätt som jag vill att människor känner igen mig genom. Att utbilda mig till kommunikatör blev således ett naturligt val. Att skapa min framtid och lägga en grund som jag väljer själv. Så som jag vill leva.

Kommunikation är ett ämne jag fascineras av. Jag är en antropolog per definition bland annat eftersom jag alltid älskat människan. Människan som hon är när ingen ser henne. Människan som hon lever när hon endast lever för sig själv. Som hon är där inne, och som hon visar sig där ute. Och det som är människan så unikt är kommunikationen. Hur hon kommunicerar och blir kommunicerad till. I skrift, i tal, i kroppsspråk, i ögonblick och i stunder av kommunikation där ingen säger någon men alla vet vad som blir sagt.

Jag älskar att fundera på vilka dessa människor är och vad dom gör och tänker. Det finns så mycket vi missar hos varandra när vi bedömer varandra som skal. Vi pratar om varandra som grannar, lärare, klasskompisar, servitörer och butiksbiträden. Som titlar. Som den där som klipper gräsmattan tidiga lördagsmornar. Som den där personer som är lik en annan person. Och i alla dessa titlar finns själar. Människor som vaknar varje morgon och påbörjar resten av sina liv. Som tänker, reflekterar och planerar. Som planerar om. Som river ner och bygger upp igen, i den vackra processen att vara människa.

För varje plats jag går förbi tänker jag att det finns ett minne. Varje liten plats i staden bär ett minne av en människa eller flera människor, som har en fast punkt i minnet av denna plats. Och för varje person finns en annan person som har ett minne av denna. Flickan som ser sig själv i spegeln på morgonen och tänker att hon är ful. Som inte vet att grannen två våningar nedanför alltid upplever ett extra hjärtslag när han står bredvid henne i hissen. Som gräsplätten längs med vägen neråt tågstationen, där två ungdomar låg en natt och tittade på himlen och pratade om livet efter studenten. Där kanske den ena sa något till den andra, som den andra aldrig kommer glömma. Ett minne som kommer återupplivas varje gång de går förbi samma gräsplätt. Om tio år kanske dom ser tillbaka på denna plats och tänker att det var där livet började. Eller att det var där livet slutade. Eller så tänker dom inte alls.

Jag tänker på den där killen som sitter på sin balkong och tittar på den grå-melerade katten som spatserar nedanför. Han som önskar att han inte var pälsallergiker, och som längtar efter ett djur som väcker honom på morgonen och som hängivet skulle älska honom vad han än gjorde. Den där kvinnan som tittar sin hund i ögonen och tänker att "Jag känner dig. Du är min bästa vän". Som vet att hon inte vill leva utan det här. De där stunderna av lycka och ömsesidighet. Som vet att hunden förstår det hon säger bara genom att titta denne i ögonen.

Den nyblivna 18-åringen som kommer hem efter sin första kväll på krogen och tänker på den där tjejen som satt på andra sidan uteserveringen. Fick dom inte lite kontakt i den där blicken de utbytte? Kände han inte att hon nog kände samma sak? Tänkte hon samma sak? Och framför allt, kommer de ses igen? Den där mormodern som tittar på sitt barnbarn och ser sig själv. Som minns livet som 8-åring, med spring i benen och drömmar i livet. Som tänker att allt är så annorlunda nu. Bättre, men annorlunda. Som vattnar sina pelagoner och spanar på gubben på balkongen rakt över.

Jag älskar att fundera på dessa människor, och hur mitt liv hade sett ut om jag kände dom. Jag älskar att kommunicera med dessa människor och söka små fragment som berättar något om deras liv. Deras historier, och deras minnen. Jag älskar att försöka förstå hur dom kommer att uppfatta den kommunikation de möter i sitt liv. Vad som kommer fastna, och vad som kommer att försvinna i hjärnans process att sålla ut intryck. Vad någon kommer säga som den andra kommer att glömma. Vad den andra kommer svara, som den första kommer minnas.

Jag är en antropolog och en kommunikatör per definition och jag kommer aldrig sluta fascineras av människan. Av hennes liv, hur hon lever. När ingen ser henne. När hon känner att hon lever den första dagen i resten av sitt liv.

Vägen till att bli en examinerad kommunikatör

Idag är det den nioende juni. Det är kvavt ute, nästan lite utomlandskänsla. Luften står still och det har åskat litegrann. Vi märkte det en stund i skolan, när allting slocknade för några sekunder och när molnet som syntes ovanför Scandic hotell morrade dovt. Idag är det den nioende juni, och jag har tagit examen. På riktigt.

För tre år sedan steg jag in på Högskolan Dalarna som en oförstörd själ. Livet var fyllt av visioner och mål och jag visste att Högskolan Dalarna var den rätta vägen. Där skulle man bli någon, komma någon vart. Jag skulle få examinera mig inom mediekommunikation, det där ämnet som alltid smakat så bra på tungan. Copywriting, trots att jag inte visste exakt vad det innebar så skulle jag dit. Skriva. Skriva. Och tillslut, bli omskriven. En elitist på arbetsmarknaden.

Vi läste om mediernas historia, hur man ville kommunicera, hur man ville nå fler människor än vad lokalblaskan kunde göra. Hur radion skapade gemenskap i vardagsrummet hos splittrade familjer under krigstiderna. Vi läste om hur vi hamnade här där vi är idag. TV. 3G-nät. Smartphones. Allt det där vi tar för givet, allt det där som man rynkade på näsan åt för inte alls länge sedan.

1943.Thomas Watson "Jag tror att det finns en marknad i världen för ungefär 5 datorer"
1977. Ken Olsen "Det finns inget skäl till att någon skulle vilja ha en dator i hemmet"
2011. Michaela Wallin - Fil. kand i mediekommunikationsvetenskap

Vi fortsätter på Högskolan. Vi rörde oss mot kreativa tider på Högskolan. Reklamkurser där vi skulle smaksätta Facebook med lösgodis. Vi skulle sälja in gem på kreativa sätt. Skriva historier om Mikael Persbrandt och klasskompisar, lådbilar och lärare. Vi skulle sälja gem. Vi skulle lära oss att engagera en publik. Med känslor. Med logik. Och här får vi en bild av reklamvärlden. Glitter och glamour. Champagne och lunchmöten. Ett liv i ett martiniglas med dekorativa pärlor på. Vi kände den där stoltheten vi inte hittat tidigare. Vi visste att det fanns ett liv utanför Högskolan Dalarna som väntade oss när vi skulle bli klara. Exhaltering och fjärilar i magen.

Som utbildade kommunikatörer kan vi kräva några saker. Vi kan kräva att bli kommunicerade till på ett värdigt och representativt sätt. Vi förstår innebörden och meningen med kommunikation. Och här knakar det lite i fogarna, för plötsligt rivs våran idylliska tillvaro ner och vi hittar brister i Högskolan Dalarnas kommunikation. Den största bristen var väl egentligen att den så sällan gick att hitta. Vi fick olika svar på våra frågor, olika historier och olika riktlinjer. Vi hade många krav på oss, men kunde knappt ställa några tillbaka. Deras högt intellektuella hydrauliska pumpar gick på högvarv och vi fick avvakta. På svaren på våra frågor. På våra tentor. På våra uppgifter. På våra liv.

Jag har så mycket jag hade kunnat säga om Högskolan Dalarna, och fram tills nu har jag bara väntat på att ta examen först. Jag har varit rädd för att mina åsikter kommer avspeglas i mina betyg. Jag är rädd för det, därför att ett tidigare försök under skolåren att skapa opinion i klassen tolkades av en lärare som ett försök av mig att skapa en sekt. En historia som återberättas i de yngre klasserna fortfarande. Jag är mån om mina betyg och att dom sätts på objektiv grund, och jag har undvikit min kritik mot Högskolan. Men nu, när mina betyg är satta och jag kan lämna skolan för gott, nu känner jag bara att. Nej.

Av hela mitt hjärta kommer jag alltid att undra om det inte hade varit bättre att utbilda mig vid ett annat lärosäte. Jag kommer fundera på om inte Bergh's hade varit ett mer branschrelevant utbildning. Om mina pengar är slängda i sjön. Men jag kan inte dekorera min utbildning med skepsis och gnäll. Jag måste försöka koppla bort den sammanhängande tråden mellan lärosätet och min egentliga utbildning. Min utbildning är väldigt bra och jag är stolt över att ha den. Men jag kan inte tacka Högskolan Dalarna för detta. Jag tackar mig själv. Och mina vänner. Och alla litteratur vi läst, och de diskussioner vi elever har haft kring detta. Jag har våran talföra och kritiska klass att tacka för detta, för att vi alltid har ifrågasatt och aldrig accepterat något vi har tyckt varit fel.

Det har gått tre år och idag har jag tagit examen. På riktigt. Jag är utbildad, redo, pigg och fräsch och jag har fortfarande fjärilar i magen. Verkligheten är ingenting som ligger Högskolan Dalarna nära och det sätt vi blev utslängda dit i våras var nästintill ironiskt. Reklamvärlden är inte det vi fick lära oss. Yrket copywriter inte alls som vi hade tänkt oss. Men med egna perspektiv och erfarenheter inser jag att det är ännu bättre. Mer realistiskt och inte alls så drömmande som vi fick intalat, men bättre. Starkare. Djupare.

Det vi har lärt oss om kommunikation ifrån otaliga timmar i litteraturen är ingenting gentemot den praktiska erfarenhet vi har fått genom att utbilda oss vid ett lärosäte där kommunikationen är ett jippo. Vi har satts i praktik från början, bara utan att Högskolan själv har vetat om det. Vi har studerat kommunikationen när den är som värst, skapat egna opinioner och sätt att lösa det kommunikativa kaos vi har mött. Trots att det varit en till stor del forskningsförberedande utbildning har praktiken alltid legat nära, och vi har fått vara våra egna interna och externa kommunikatörer hela vägen. Vi har skapat egna intranät för att svara upp på den informationsbrist som funnits på Högskolan. Vi har engagerat pressen i de frågor vi tyckt behövts lyftas. Vi har argumenterat med ethos, pathos och logos för att få våra röster hörda. Vi kan det här nu.

Så grattis till mig och alla mina klasskompisar, för vi gjorde det. Vi skapade vår egna utbildning och tog tillvara på vår utbildning, trots att förutsättningarna var dåliga. Vi lärde oss kommunicera, inte bara ur tre års studier, utan även genom tre år av ideellt engagemang. Grattis.

Skor, men ja tack

Inte för att jag egentligen vill att andra ska vinna det här, för jag vill ha 40 pair of shoes myself,
men här är länken till tävlingen iallafall;

http://www.tlcsverige.se/tavling

Oh those youthful nights

Oh those days.

Som fjortonåring ville jag tatuera in texten "Love doesn´t exist - only NOS". Det var en början av ett sommarlov där jag slängde mig med ord som anarki och kapitalstat, utan att veta vad dom egentligen betydde. Jag tyckte orden lät fina, och människorna som pratade om dom verkade fria. Och jag föll handlöst för en konst där jag aldrig förstod avsändaren.

Sommarloven med drömmar som hägrade. Jag var platinablonderad och klädde mig i färger som skulle hålla människor på avstånd. Röda färger, svarta färger. Jag var en orolig själ och ville aldrig låta människor komma nära. Genom att klä mig i varningens färg hoppades jag kunna signalera mitt budskap. Mitt "Stay away" som egentligen betydde "Come closer". Men ärlighet var aldrig mitt namn som tonåring.

Jag blickar tillbaka till tonåren med blandade känslor. Dom skapade en grund på vilken jag står idag som min egen raka motsats. Min egen nemesis. Av all den ilska som fanns där skapades en ny person som förstod att känslorna tog mer energi än dom gjorde nytta. Att pessimismen begränsade mig. Någonstans i virr-varret kom beslutet om att jag inte ville vara den person jag hade skapat. Jag ville vara mig själv. Färglad och drömmande. Optimistisk. En lycklig själ.

Med drömmar och envishet kommer man långt. Och det platinablonderade håret behövdes för att inse att intelligens och personlighet aldrig kan mätas i färger. Aldrig i ord. Aldrig i yttre attribut. En sommar med en konstant inandning av avgaser för att förstå att teknik, finess och pengar aldrig kan styra. En sommar med långa promenader ut till Tunby för att förstå att vägen aldrig är lång till målet, oavsett vad målet är.

Idag är jag inte mer skadad av avgaser än att att jag ibland smygtittar på snygga bilar, dock alltid utan att nämna detta för sambon. Inte mer förstörd av att använda ord jag inte förstod än att jag har en framtid som copywriter. Inte mer nostalgisk än att jag ser meningen med att vara en revolterande tonåring, om det är det som krävs för att bli en självständig och kavat person med skinn på näsan

Minnen är och förblir minnen, oavsett hur läskiga dom är. Ibland har dom en mening, ibland är dom inte mer än stillbilder på hornhinnan. Men ofta, väldigt ofta tar dom oss tillbaka till en grund vi ibland behöver förstå för att kunna greppa nutiden. För att fokusera framåt. För att vara oss själva till max.

9 år efter att jag ville tatuera in "Love doesn´t exist - only NOS" valde jag istället att tatuera in texten "Wildchild" på handleden. Som en påminnelse om den inre rövardotter jag alltid bär med mig, även om mitt liv idag är betydligt närmare en 80-årings än en 14-åring. En text som för mig tillbaka till en inre kärna av vilja och mod. En rad som ibland bara viskar till mig att inte falla för enkelheten när det svåra känns för svårt. Att sluta gå mina egna vägar. Att ge upp de drömmar jag har.

I staden Västerås

I Västerås stad har man bestämt sig för att bygga om. Man vill skapa något nytt, något större. Något som påminner mer om Stockholm. Hela smedjegatan är avstängd för trafik, och på skylten sägs det att gatan öppnar igen under 2012. Man ska bygga en biograf. Större än alla andra. Bättre än alla andra. Och helt galet jävla centralt.

Det är lite så mentaliteten är här i staden. Man vill gärna vara både större och bättre. Och nyare. Och fräschare. Den 1:a april stod det i Vestmanlands länstidning att Sigmatorget var under ombyggnad. Man skulle skapa ett stort glastak över hela torget, sätta upp solceller på taken för att driva torget med egenproducerad solenergi. Man skulle borsta bort vägdammet och göra ett utomhuscafé, fast inomhus. Det här var årets aprilskrämt ifrån tidningens sida. Men skämtsamt var det sista det var. Det här är ju Västerås.

Som i ett diagram ser Västerås citys gator ut som x och y-axlar. I gråskala. Staden är fångad av ringvägen, en cirkel som avgränsar det som är centralt ifrån det som är lantligt. Jag tror man stör sig på det här, för det begränsar möjligheten till expansion. Så man bygger på höjden istället. Alla som är under 2 meter långa sorteras ut och hänvisas till någon annan stad, kanske till Hallstahammar, kanske någon annanstans. Här måste du vara lång, stor, bäst, störst, större. Vi pyntar centrum med snygga människor och skickar in bidraget till årets playmate. Fast för städer. Snygga ansikten, kurvor på rätt ställen, en välgjord sminkning och snygg stajling. På en gris.

För under ytan, under allt det här - där gömmer sig fortfarande en stad där droger cirkulerar som sms mellan ungdomar. Där det i varje gatuhörn finns någon som precis förlorat någon, eller något. Ett hem, inget hem. En person vars promillehalt mäter högre på skalan än hans självförtroende. En kvinna som vågat sig utanför kvinnojourens väggar för första gången på evigheter. I vasaparken samlas man och delar på varandras öl. Vissa är över 60, andra är under 18. Och vissa vet inte ens vilka dom själva är.

Men staden är vacker. Den blomstrar och den ler. Den charmar dig med trick som den vet fungerar. Rudbeckianska gymnasiet sträcker sig som en vig ballerina över stadens utkant och flirtar med sina bildade ögon. Täta ögonfransar av högt betygsatta elever. Blink blink. På andra sidan staden mottages flirten av Lillåudden som är alla arkitekters hemliga älskarinna. Höga slanka hus, dekorerade med kärlek och pengar. En böjd svank till bro som sträcker sig ifrån den ena konstgjorda ön till den andra. Med utsikt mot Mälaren. Magen uppåt, blicken mot skyn. Redo för älskog med stadens veteran, Stadshuset.

Ding dong, klockspelen ekar mellan stadens hus. Som en tropisk fågel tar den till alla trick den kan för att säkra årets avkomma. Eller i det här fallet, årets invånarsiffror. Vackra dansuppvisningar, tjusiga läten och en välkammad och färgglad frisyr. Ding ding, det ekar mellan husen. Och fastän han tror att Lillåudden bara ägnar sin kärlek till honom så står han ändå kvar i mitten, mellan den hemliga älskarinnan och den flirtiga Rudbeckianska skolan. Lyckligt ovetandes om deras otrohetsaffär. Ding ding, han fortsätter ringa i sin klocka. Bedyra sin kärlek. Men under ytan lurar skeptiska sinnen, för där finns alla dom som ännu inte upplevt kärleken. Alla dom som inte bryr sig ett skit om klockspelet utan funderar på om dom ska sova i Punktgallerian eller i Skrapans parkeringshus inatt. Dom som frågar om någon har en tia över. Dom som har slutat tro på Gud.

A good copycat knows from the start...

A good copycat knows from the start, how to put pawprints in every customers heart.

Frr. Frr. Jag spinner som en katt över mitt liv just nu. Det händer så mycket, det går framåt. Jag får spendera 8 timmar om dagen med att göra det jag älskar, Jag har saker att se fram emot så gott som varje helg. Examen närmar sig med stormsteg, och våren är faktiskt här. Frr. Frr.

Jag förundras aldrig över hur långt man kan ta sig med små tassar. Att oddsen ibland inte alls stämmer, och att vinsten blir så pass stor på en sådan liten insats. Bara för att verkade orealistiskt. För att ingen trodde på det. Men kanske framförallt, för att man själv inte tror på det.

En vän sa en gång att "Om något ska hända, så får man hända själv". Och nog fan är det så. Med risk för kognitiv dissonans måste jag ändå säga att man helt enkelt bara får blunda ibland och slänga sig in i saker, och våga tro på sig själv. Man sätter upp så många broar för sig själv, som man aldrig tar sig över. Man står med vimpeln i handen på andra sidan och nöjer sig. Man nöjer sig, för man vågar inte tro på mirakel. Man tror så sällan på sig själv.

Vi spenderar så mycket tid med att tvivla. Att tycka att vi inte räcker, att det alltid finns någon bättre. Att livet inte räcker till, att tiden inte räcker till. Att man inte ska ge sig in egna vägar, därför att de gamla vägarna alltid fungerat så bra. Skogstigar är farliga, ensliga och mörka. Man kommer gå vilse, tappa riktningen och förföras av underjordisk dimma, som för Ronja Rövardotter. Men. Verkligheten är dom här stigarna, och livet är inte en asfalterad motorväg. Att lära känna den vildvuxna skogen är att lära känna sig själv. Man kommer snubbla på rötter, gå vilse, hitta spåret och gå vilse igen. Man kommer få sova några nätter i kyla, schasa bort några vargar och leva på det lilla ibland.

Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Winnerbäck har alltid vetat hur man formulerar känslor. That´s why I love him.
För att återgå till katter igen, jag lägger upp en video som min syster hade lagt ut på facebook. Orsaken till detta är att videon verkligen sätter bild på hur mina mornar sett ut sedan jag för 4 år sedan skaffade min älskade katt Totte, som hur charmig han än må vara, är ett pain in the arsle på mornarna.



I have a dream.

Idag är det en high-five för oss som dagligen växlar mellan PC och MAC.

Det tar mig ungefär en kvart att komma in i rätt MAC-mood på praktiken, med alla snabbkommandon, navigeringar och allt det som följer med. En kvart, sen är jag med. Och så kommer eftermiddagen och jag sätter mig hemma, vid en PC. Och det tar en kvart, igen. En kvart för att återställa mitt huvud till PC-tänk. Jag ägnar runt en halvtimme varje dag med att fundera på vilken av alla knappjävlar jag ska hålla in för att göra ett enkelt litet snabel-a. Kretsar mitt liv kring datorer? Nej.

Idag, för exempel, har jag ägnat en stor mängd av tankeverksamhet till människor och deras drömmar. Jag mötte en kille i ungefär min ålder på bussen som gömde sig i sin luva och responderade allt hans mamma sa med "Mmm." Han var kanske inte helt hemma på alla plan, och kanske var det någon häst som saknades i det där stallet, men han var tydlig i sin kommunikation. På hans jacka satt en stor rund och blå pin med en vit text som sade att; "När jag blir stor ska jag bli polis". Ka-poow. För alla som någonsin undrat så visste vi nu. När han blir stor ska han bli polis.

Och är det inte hemskt att jag ens reagerar på detta? Jag menar, varför skulle han inte vilja bli polis? I denna kvasikommunikativa värld vi lever i finns det så mycket som borde bli sagt, men som aldrig blir det. Varje människa du möter på stan har drömmar. Alla vill vi någonstans, om än till olika ställen - och alla har vi drömmar om hur vårt liv skulle se ut i de bästa av världar. I hans värld skulle han bli polis när han blir stor. I hans värld kanske han drömmer om att vara en lagens väktare, att få hjälpa till att skapa ett tryggt samhälle och att få umgås med kollegor som brinner för samma dröm. Varför pratar vi inte mer om våra drömmar?

Någon sade en gång att drömmar är som mål utan deadlines. Det är ett citat jag gärna bär med mig i tanken när omvärlden känns stressande och när jag tappar fokus på mina mål. Att jag drömmer är mänskligt. Det är en av de fina sakerna med att vara en empatisk figur. Jag behöver mina drömmar för att orka med de vakna delarna av livet, och jag drömmer gärna högt, brett, vild och spritt. Jag drömmer om resemål, om det perfekta jobbet, den där luftiga lägenheten jag en gång ska få inreda tillsammans med Björn, om promenader och om att få utvecklas. Jag vill inte bli polis, men jag vill jobba med det jag brinner för. Jag vill skriva. Föralltid. För evigt. För jämnan.

Stig-Helmer in tha hood!

Vilken fantastiskt konstig dag det har varit. Från början till hit.

Jag har virrat runt i någon roll som allt-i-allo på praktiken, det har både regnat och snöat, jag har blivit totalt nedskvätt av VL´s buss linje 15 och folk har varit så förbaskat trevliga hela dagen. På lunchen sprang jag in på apoteket för att hämta ut mitt recept och farmaceuten i kassan hade humör av en nybliven lottovinnare. Sprudlande berättade hon om problematiken i att min läkare hade skrivit ut 49 tabletter när det bara fanns förpackningar med 50, om hur hon lyckades överlista datorn att gå med på denna konstighet, om hur "fantastiskt" det är när man, som jag, är uppe i sådana höga summor på medicinkostnader att paketet med medicin nu bara kostar mig 20:- (Fantastiska Sverige, vilka underbara högkostnadsskydd vi har!)

På praktiken har jag suttit i telefon under halva eftermiddagen med tre olika kommuner. Jag har hänvisats mellan minst 10 olika personer, klottrat ner två sidor med diarienummer och kontaktpersoner och när jag var på vippen att ge upp ringer ett anonymt nummer på min telefon. "Hallå? Var det du som ringde tidigare om dom här anbuden och upphandlingarna? Ja jag testade numrerna på min nummerupplysare tills jag kom fram till dig. Jag ville bara meddela att vi har hittat dokumentet nu!".

På bussen hem sitter en tant och nynnar på någon mysig liten melodi, en gubbe sitter bredvid mig och tittar på mig som om jag vore en ung Audrey Hepburn i högst levande format och ett gäng utbytesstudenter pratar högt och livligt och det fantastiska livet i Västerås.

Och väl hemma står en farbror utanför porten som jag hade kunnat svurit på var Stig-Helmer. Han tittar förstrött ut med gatan, vandrar med en brun cykel på vilken han har spänt fast sin portfölj noga på pakethållaren. Han ser lycklig ut. Disträ, men lycklig. Han nickar lite formellt åt mig innan han promenerar vidare. Förmodligen drömmandes om sommartider, fiskeresor till Norrland, koltrastar i träden och midsommar-sill.Tider när snön inte ligger kvar, när känslan av sommargräs under fötterna är det viktigaste man har och när man får plocka jordgubbar ifrån grannen. Tider av sol och vällust.

Visualize this salad, bitch!

Ta en titt i mitt huvud just nu och skåda ett stort, vackert, härligt.. ingenting! Om du istället letar riktigt, riktigt djupt kommer du kanske, eventuellt, att hitta ett ännu större ingenting.

Braindead är mitt alterego idag, det saknas bara en värdig skrud. Vi rör oss alltså på den där nivån där jag sänker ljudet på tv´n för att ljudet på datorn är för högt. Och inte ens reflekterar över att ingenting händer utan bara fortsätter gnälla för mig själv mentalt om höga ljudnivåer. Den största happening min hjärna uppfattade idag var att min dialekt har ändrats. Jag pratar numera officiellt västmanlänska igen. Sad, but true. Mitt klingande, och för många störiga,dalmål has reached it´s end.

(Sänkte volymen på Tv´n igen. Fortfarande ingen skillnad. Flyttar tv-dosan några decimeter bort för att förhoppningsvis inte behöva genomlida skammen över mitt tillstånd ännu en gång.)

På Cornetto. Middag med Sara. Jag hör mig själv dra ut på ö:et. The botten is nådd. Kunde för övrigt knappt notera vad grabben i kassan försökte kommunicera med mig. Jag vill ha en sallad. Han frågar: "2, 3 eller fler?" Jag svarar: En sallad. Han frågar: "2, 3 eller fler?" Jag svarar inte. Han säger: "Med 2, 3 eller fler tillbehör?" Jag tänker en stund och svarar sedan 2.

Vad som hände därefter vet jag knappt. Han frågade något om bas och jag pekade på bulguren. Utstötte några ljud när han höll pekfingret över de ingridienser jag ville ha. Drog kortet i kassan och plockade ut en sallad med en massa goda saker på. Nomnomnom. Det var besvärligt på vägen dit, men jävlar vad värt det var.

Har precis satt ihop broders CV och skickat in hans jobbansökan. Krafttag jag inte vet vart de kom ifrån. Nu sitter jag i soffan och tittar på en tv där det står "Kanal 5: Kan inte avkoda programmet". Det har stått så i säkert en halvtimme. Jag vet att man kan starta om boxen om man vill ha problemet löst. Jag vill ha problemet löst. Men jag orkar inte starta om boxen.

Så jag fortsätter sänka volymen på tv´n ett tag till och hoppas på att ljudnivån kanske sjunker förr eller senare. Jag vet en sak med säkerhet idag: Det blir ingen sen onsdagskväll för mig.

Ursäkta, prata sa du? Som i att utföra orala rörelser?

Hej, jag heter Michaela och jag är en stolt invånare i den medieförstörda generationen.

Jag har växt upp framför datorn. Förstört många på min väg. Antingen har jag raderat systemfiler för att jag tänkte att; "Ja men, vem behöver en fil som heter systex-någonting-exex-nånting" eller så har jag vält olika former av flytande material över tangentbord. Oboy, Fun Light, Kaffe. Ja lite vad som passar för dagen.

Jag skriver sms snabbare än du hinner blinka, jag får abstinens om jag separeras över ett dygn ifrån Facebook, jag kan tv-tablåerna för kanal 5 och 6 utantill. När jag lägger mig på kvällarna så räknar jag inte får. Jag spelar Bejeweled Blitz via näthinnan.

Nu har jag också börjat använda Twitter. Yes, här ligger jag lite efter - jag vet. Men det har inte ens gått två dygn sedan jag började och jag tänker redan i Tags. "Åhnej, jag missade bussen. Tur att #VL har en tätare trafik än #Dalatrafik".

Idag klev jag nog ur garderoben på riktigt på praktikplatsen. En av projektledare frågar; "Fick du e-mailet om att *** behövde hjälp med en PR-grej?" Jag svarar: Nej, det har blivit något strul med min jobbmail, men du kan ju skicka det till min vanliga e-mail? Hon säger: "Ja. Eller så kan du bara gå bort 20 meter och prata med *** direkt?"

Prata? Som i... orala rörelser då alltså? Alltså du menar, uttrycka sig verbalt med någon som svarar direkt på tilltal?

Jösses, skamvrån nästa för mig. Men men, det är livet hos en #Copywriter på praktik i #Västerås, eller vad säger ni därute, alla bloggers och tweeters? ;)

Besök från Hong Kong

Hade en trevlig eftermiddag igår, med besök ifrån Darren, mitt alldeles personliga medium och tarotläggare. Han fick slippa sina tarotkort igår, vi åt sushibuffé på Choy´s Garden och promenerade runt i stan och ner mot Lillåudden istället. Förvisso gick mycket av tiden åt till att prata om det andliga, det symboliska och människans val och behov av tecken och symbolik. Vi pratade om den japanska kulturen och dess likheter och olikheter till den svenska. Han berättade om Kyoto, ett av mina största intresseområden här i världen. Visste ni förresten att Geishakulturen fortfarande är vid liv?

Det var ett väldigt givande möte igår, och jag kan inte sluta fascineras över hur otroligt symbolisk hela den asiatiska kulturen är. Jag älskar tanken på att allt har en betydelse. Det är en tanke jag gärna faller tillbaka på när omvärlden känns steril och meningslös. Att varje sak man ser, varje sak man hör - allt detta har en mening, större än att det bara sker.

Nästa gång vi ses hoppas jag att det är jag som befinner mig i Hong Kong istället, och att han är den som agerar guide av oss två. Ett drömmål att resa till, absolut.

Ugglan ser i mörkret, det andra inte kan se.

Eftersom ugglan verkar vara ett återkommande tecken till mig, såväl i drömmar som i faktisk representation så har jag sökt runt lite efter olika beskrivningar av ugglans symbolik. Hittade en bra sammanfattning av de alla trådar som finns kring det, kopierar in det här:

Det här är ett mycket betydelsefullt tecken eftersom ugglan är en stark symbol för transformation. I de flesta kulturer med en esoterisk tradition är ugglan ett vördat ( och ibland skrämmande tecken), Ugglan väckte rädsla eftersom den var en symbol för mörkret och det okända.

Sedan tidernas begynnelse har människan varit rädd för mörkret, och ugglan har alltid förknippats med de mörka och okända dimensionerna. Ugglan är också en symbol för den uråldriga visdom som härrör från de inre världarna. För i mörkret finns drömmar, visioner och mystiska insikter.

Athena den grekiska visdoms gudinnan avbildades med en uggla på axeln som avslöjade inre sanningar för henne. Merlin den gamle keltiske magikern som hjälpte den legendariske kung Arthur, använde en uggla för att vinna tillträde till de osynliga dimensionerna. Ugglan ser i mörkret vad andra inte kan se. Om det här tecknet dyker upp i ditt liv har du fått gåvan att kunna se klart där saker och ting kan verka dunkla.

Dina insikter blir skarpa och transformationen omkring dig blir mycket djupgående. Vidsynthet! Se alla sidor innan ett beslut fattas. Klokhet och eftertanke före handling. Kan ibland antyda att du ska agera istället för att bara tänka på det.

Ugglebebisar och sand, sand, sand

Vilken dröm jag har haft inatt!

Drömde att jag befann mig i Borlänge med Camilla och skulle shoppa på Dollarstore och Lush. Medan vi springer runt i ett köpcentrum som liknar Valbo´s hittar vi, utanför på parkeringen, en skadad ugglebebis. Jag tar upp denna söta lilla varelse med handdukar (Jag ville inte få in min doft på den, om mamman nu befann sig i närheten) och blir kär, upp över öronen. Efter noggrant sökande hittas ingen mamma eller pappa i närheten, och jag bestämmer mig för att ta denna till veterinärkliniken, som fanns några meter bort bara.

Snäll kvinnlig veterinär tar hand om min söta lilla uggla, plåstrar den och lappar den och den mår bra igen. Hon säger att det är försent att lämna tillbaka den till sin mamma, eftersom den har för mycket människodoft i sig och bara skulle bli ratad av sin ugglefamilj. Jag skriver på en massa papper, och ugglan blir min! Jag köper en jättefin stor transportbur till den. För vi skulle åka till Egypten, och den behövde något att resa i.

Vi befinner oss i Egypten, och överallt är det bara sand, sand, sand. En stor sandåker med ett rektangulärt hus vid sidan av. Vi åker förbi i bilen, med två kattburar och en ugglebur, och bilen voltar. Jag kravlar mig ur bilen och inser till min förfäran att kattburarna har gått sönder, och jag ser mina två katter springer ut över sandåkern. Jag springer efter dom så snabbt jag kan, men det är sand upp till knäna och det tar emot att springa. Jag tar mig istället in i huset bredvid åkern och blir stoppad av en massa militärer som undersöker mig och frågar om jag är shiamuslim eller sunnimuslim. Jag svarar att jag inte är något av det, utan att jag är en turist som tappat mina katter. Dom kroppsvisiterar mig, säger att det förmodligen är kört för mina katter eftersom det finns varulvar ute på åkern, men önskar mig lycka till i mitt sökande.

Jag springer längs med sandåkern och visslar och ropar på mina katter. Datchi kommer springandes med en handfull varulvar hack i häl, men jag får tag i henne och sätter henne i säkerhet. Ger mig ut på åkern igen och slåss mot dessa varulvar för att komma fram till Totte som befinner sig på andra sidan åkern. På andra sidan finns plötsligt en skog, och jag ser Totte springa in där. Ur skogen kommer en kvinna med trollstav som har fått tag i Totte och överlämnar honom till mig.

Sen kommer jag inte ihåg något mer.

Drömtolkning är, som vanligt, välkommen!

Gångjärn och symönster

Jag har kommit att märka att jag har monterat gångjärn på mina dörrar, så dom går bara att öppna inifrån. Det finns inte en chans att någon utomstående skulle kunna ta sig in om jag inte vill det.

Det jag också har märkt är att detta ger komplikationer för min del. Jag sitter inne i min lilla låda med låsta dörrar och är paranoid. Rädd för allt det som finns utanför. Så rädd att jag inte ens vågar installera titthål. Det räcker med några för hårda knackningar så blundar jag och håller för öronen. Utanför är läskigt. Innanför är tryggt.

Men på något höger lyckas jag ändå inbilla folk att jag befinner mig utanför. Jag kan jonglera massvis med bollar, maskera mig väl, artikulera mig tjusig och klä mig i den skepnad som passar mig för dagen. En tvillingsjäl, indeed, men en förvirrad sådan utan någon egentlig bas. Grundlös. Villkorslös.

Jag är så lycklig över de chanser jag har fått, och det sätt jag lyckas hantera omvärlden trots allt. Det går bra och jag verkar bedra skenet mer än skenet bedrar mig. Jag har mina metoder, mina avgränsningar. Men det svåraste av allt är att försöka formulera problemet. Att operationalisera allt det där jag är till en stadig problemformulering som ska kunna hålla. Det håller inte. Så jag låser in mig i min lilla låda med gångjärn. Och blundar. Och håller för öronen.

Imorgon tänkte jag överbelasta vårdcentralen. Sno åt mig all deras kompetens och hoppas på att dom kan göra något kreativt av den röriga massan. Samla ihop varje liten detalj och försöka skapa mönster. Mönster, så att någon kan sy ihop allting igen. Och så att det blir rätt. Rätt storlek, passform och färgval. Jag har hört att rött är en färg som kommer tillbaka snart. Vi kanske kör på det. Kanske inte. En symaskin och en sömmerska, ett mönster i haute couture. Tickticktick, synålen tar sig framåt. ZicZac-stygn och fållningar, allt för att slipa till ytan. Man fäster alltid tråden på insidan, och det är alltid på insidan varje felsömnad syns. Tickticktick.

Min kropp sätter ett långfinger åt mig varje gång jag försöker tänka fritt. Inuti mig råder ingen demokrati. Det är monopol på tyckandet, och den mest negativa vinner jämt. Mitt psyke sätter krokben för mig själv och jagar mig tills dess jag är vilse. Två motpoler, som är så beroende av varandra, psyke och kropp. Dom hatar varandra och allting är ett skådespel med tragikomiska slut.

Men jag tar en dag i taget. Ibland är det ljusare. Och jag är fortfarande väldigt lycklig över mina möjligheter. Det går säkert över. Och om det inte gör det så Game Over då förfan. Jag har säkert fler liv i bagaget. Annars kan man nog få tag i nya liv någonstans. Kanske på Statoil. "Det du behöver, när du behöver det".

Grab them little things in life

Det är som att virra runt i ett dimmigt runt och inte kunna sätta sig ner.
Så jag står kvar här. Sålänge.

Tidzoner & transferens

"Träningen är svår, och eleverna kan splittra sig själva, då de lämnar en del av sig själva kvar på ursprungsplatsen, medan en annan del tas till den nya destinationen. De splittrade kroppsdelarna sätts ihop igen av Magiska olyckshjälpen."

Wikipedia berättar om riskerna med spöktransferens. Mer om detta senare.

Inatt drömde jag att jag åkte till Thailand, och möttes av den vackraste strand jag

någonsin har sett. Ungefär 100 meter ifrån stranden fanns ett stort hotell, och ifrån

hotellet och nedåt strandhållet fanns poolar som rann nedåt i etapper tills de slutligen

nådde havet. Poolarna hade inga kanter utan de smalt in i omgivningen med

småkornig strand, höga palmer och gräsmattor. Luften var ljus och lätt

och nästan lite dimmig. Det var varmt med lätta vindar, och helt underbart.

Under min vistelse bränner jag mig på armarna, och jag inser att jag måste ha 

solskyddskräm för att kunna fortsätta vara utomhus. Tyvärr såldes ingen 

solskyddskräm i Thailand, så jag fick ta flygplanet hem till Sverige och köpa en sådan.

Sedan var det bara att försöka åka tillbaka till Thailand igen, men det gick inte. 

Jag hade lämnat paradiset och var inte välkommen tillbaka. En massa folk på

flygplatsen gjorde allt i sin makt för att hindra mig. Jag åkte på rejält med stryk,

jag blev bestulen på mitt pass och mina pengar, och jag blev vägrad att komma

in på gaterna. Och i minnet fanns bilderna av den perfekta stranden kvar, 

och jag funderade över varför jag ens hade brytt mig om lite bränna när

allt annat var så perfekt. Varför valde jag att åka för den lilla petitessens skull?

Falun - Västerås. 14, 5 mil. Kostnad för bensin: 370 Sek. Resetid: 1.45 h. 

Mental resetid: ospecificerat.

Jag sitter fortfarande fast i soffan och funderar på vad som hände. Varför min 

transferens hit inte lyckades, och varför jag känner det som att jag har halva

mig själv kvar i Falun. Jag har lämnat kvar en del av mig själv på ursprungs-

platsen, och jag söker efter den magiska olyckshjälpen utan att hitta den. 

För här ute i verkliga livet, utanför Hogwarts, där fungerar det inte så.

Den här tidszonen har varit svår, och jag är fortfarande i jetlag. Jag hade kunnat svära

på att jag har gjort allt för att förbereda mig, men det känns fortfarande som att någon

smällt en dörr i ansiktet på mig. "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs". 

Oh lord, yes they did.

Jag går liksom runt och vet inte vad jag ska göra. Jag slår på TV´n, men alla program

verkar så tråkiga. Jag sitter vid datorn, men allt tar slut även där. Jag försöker läsa lite,

laga lite mat, planera inför veckan. Checka fronter, fundera på uppsatsämne. 

Men allt står still. Det är storm inuti men vindstilla utanpå. Och jag hänger inte riktigt med. 

Idag var jag ute en timme på isen med mamma och åkte skoskridskor runt spåret.

Jag spanade in alla lägenheter på Östra Mälarstrand och kände för första gången lite

lycka sedan gårdagen. När jag ser dom där lägenheterna så ser jag min framtid. 

Den som jag gör allt detta för. Den som är resultatet av denna separationsångest, 

jetlag, splittring och kvävda försök att hänga med i svängarna. Jag drömmer om

en lägenhet där, med utsikt mot mälaren och jollekajarna. Bryggor fyllda till bredden

med vackra segelbåtar, promenadstråk som trampas upp av alla de där Västeråsarna

som söker sinnesro vid vattnet. Kärlekspar som sitter på bryggkanterna och doppar

tårna i sjön och äter mjukglass.Konstnärliga människor som målar och fotograferar

och försöker fånga de vackra vyerna för evigheten.

Så plötsligt ibland känns det inte så hemskt längre, för jag vet varför det måste vara

såhär ett tag. Jag får ibland med mig att det finns ett uttalat mål med allt,

och då lättar dimman. Jag jobbar för den där lägenheten, jag saknar för den också.

Jag gråter och bryter ihop, men jag gör det för den där lägenheten. 

Och den där framtiden för mig och Björn, och för Datchi och Totte. 

En inglasad balkong där dom små jamarna kan ligga och spinna i solskenet. 

Ett kök med grönt mini-kakel runt diskbänken. 

En stor soffa med plats för söndagarnas soldater. Ett sovrum fyllt till taket med magi.

Wikipedia förklarar vidare om magin i Harry Potter och skriver såhär;

"Oavsett hur mäktig en trollkarl eller häxa är, så har magin sina gränser. Det är möjligt att trolla fram föremål från tomma intet, men det är svårt att trolla fram någonting som passar exakt för situationen istället för ett allmänt föremål. Föremål tenderar att inte bestå"

Och visst fan är det så. Jag kan inte trolla mig till perfektion eller ens till framtiden. Jag kan inte sia den heller. Men det jag kan göra är att lägga min kraft på att göra det som krävs för att ta mig dit. Till mitt mål. Min egen vardagsmagi. 

Utsikt ifrån min magiska framtidslägenhet

Min magiska framtid

Jag är i Västerås och jag måste börja om.

Det tog 4 timmar att flytta. Och då räknar jag med en bilsträcka på 14,5 mil.
Ett sjättedels dygn för att förflytta mitt liv ifrån en stad till en annan, alla lådor
med fotoalbum, gamla hemtentor och en samling teckningar ifrån Alicia & Minna.
Det tog 2 timmar att ställa i ordning mitt nya liv här. Och här är jag nu. I Västerås.
Och jag måste börja om.

Idag var också första dagen jag tillät mig själv att känna igen, efter en vecka av
självkontroll för att inte låta något sippra ut. Jag hade inte kunnat släppa det innan,
jag hade inte orkat med flytten idag. Men i mammas vardagsrum med flyttlådor
runtomkring mig, i ensamhet och med Imogen Heaps "Hide and seek" ur högtalarna brast det.

Det som är jobbigt är separationen. Att ingenting är som det varit. Och jag vill ha det
som det varit. Standard är bäst, och jag trivs och spinner under självvalda rutiner.
Inga drastiska ändringar. Jag är tråkig. Men jag är lycklig när jag är tråkig. Och nu
är jag tråkig och olycklig istället. Eller olycklig är jag inte, jag är bara.. lite tom ...

Det som glädjer mig just nu är att få börja praktisera på måndag. Jag längtar verkligen
efter yrkeslivet, efter branschen, efter att få jobba med det jag verkligen brinner för.
Tentor och hemtentor i all sin ära, men nu är jag less på det. Jag vill ut och testa mina
kunskaper, hitta en professionell personlighet och utvecklas. Ta mig framåt i livet.
Mest av allt längtar jag efter en lägenhet här i Västerås. Helst på Östra Mälarstrand,
eller kanske Lillåudden. Eller en fin gammal takvåning på Tessinvägen, som den Karin bor i.

Jag måste börja om och hitta nya rutiner och en ny vardag. Skapa en ny-gammal identitet
nu när jag är tillbaka på en utvidgad ruta ett. Jag måste reinkarnera.

Jag funderar på tv-serier jag länge velat sett, massvis med böcker jag alltid velat läst.
Ett tag satt jag och övervägde puzzel, men då kom jag på mig själv med att röra mig
lite över gränsen för vad som är OK för en person i min ålder, i mitt liv och med en någonlunda
ambition att hålla kvar sina sociala sidor.

Mina älskade katter har gjort sig hemmastadda. Datchi har redan ätit upp mina tulpaner
som mamma hade köpt till mig, Totte har vågat sig ut under sängen. Jag sitter vaken i
mammas soffa och väntar på att Lost S06E15 ska ladda klart. Björn har åkt tillbaka
och jag grät en skvätt eller två. Det jobbiga med att reinkarnera här är att jag splittras
ifrån honom. Det blir fel likssom. Min andra halva är 14,5 mil för långt bort.

Ska återgå till att skissa lite mer på mitt nya liv och försöka skapa konturer. Det får
bli en sådan där tavla som växer fram lite titt som tätt. Jag som inte ens har valt färger än.
Suck.

Gränslandet

Det sägs att det bästa sättet man kan bearbeta saker med är genom ventilation. Under ett års tid har jag tvekat på det. Efter förra vintern kan jag inte prata längre. Varje gång jag pratar om det så lindar jag in allting i vackra ord, försköningar, metaforer eller med ett skratt. Jag vill skratta åt det. Jag vill inte ha allvaret i närheten när jag ventilerar, för då återkommer allting och det blir verkligt igen. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.

Jag vet också att det finns många tvivelaktigheter kring mitt sista år. Alla har olika teorier om vad som stämmer eller inte, om feldiagnoser, överdrifter och svårigheter att skilja på min personlighet och min diagnos. Jag är ju trots allt ett tvilling-tecken, och jag har ju alltid varit ganska passionerad, och driftig. Och överambitiös. Så kollapsen kanske handlade om ett gräns som var nådd tillslut, eller så var det en burn-out. Eller så var det, enligt mina journaler, en gränspsykos. Ett resultat av en lång hypoman period. Ett sätt för min kropp att lyfta ur mig ur vad-fan-jag-nu-höll-på-med och ge mig en ordentlig smäll över käften, för att jag skulle vakna till liv och komma tillbaka till det som är verkligt. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.

Många gånger önskar jag att jag kunde berätta vad som hände, hur det kändes, hur det verkligen kändes och vad som faktiskt hände. Ibland vill jag att andra ska uppleva det, för att förstå. Fast helst önskar jag att ingen annan skulle uppleva det, för det är ingenting önskvärt. Men det kunde ha varit enklare om det fanns någon som förstod vad jag sa, mellan raderna. Ibland tror jag att det hade varit en tröst.

3 veckor av förra vintern är en dimma i mitt minne. Jag vet att jag vaknade på juldagen och kände mig försvunnen. Jag såg dimmigt, jag hade ont i hela kroppen, mitt huvud värkte och jag kunde knappt andas. Att halva upplevelsen var en bakfylla kan mycket väl stämma, och det är av den anledningen jag inte längre dricker, men resten av halvan. Det är den som är så svår att prata om.

Juldagen gick åt till att varva mellan mammas säng och toaletten. Jag spydde, grät och det kändes som att jag brann inuti. När jag slöt ögonen fylldes tavlan bakom ögonlocken med blixtar, monster, varma färger och filmer som snabbspolades. När jag öppnade ögonen var dom borta för synen, men de satt kvar i huvudet. Jag somnade emellanåt och drömde om döden. Att jag satt fast i klorna på demoner som försökte kväva mig, att jag befann mig i ett gränsland mellan livet och döden. Jag kände det fortfarande som att jag brann.

Jag minns att jag på vägen in till akuten sa till Björn att "Nu slår det runt". Sedan är det dimmigt igen. Sjukhuspersonal, människor i vita rockar och handskar. En tavla med könummer, andra människor i vänterummet. Ibland försvann deras ansikten, och jag såg bara en slät yta över deras hy. Ibland antog deras ansikten gestalter av demoner. Och när jag blundade försvann dom inte. Det brann inuti och jag var säker på att jag skulle dö där. Att det var slut. Jag ville kräkas, jag ville riva av mig mitt skinn och jag ville implodera. Men jag fick medicin istället, och jag somnade. Och jag vaknade. Och jag somnade. Och däremellan försökte demonerna fortfarande kväva mig, slita mig i stycken. Jag öppnade ögonen och alla färger var i neon, alla ljud växlade i volym och jag tyckte alla skrek åt mig. Jag såg deras läppar röra sig, men deras röster var mörka, dova och språket lät elakt. Alla skrek åt mig, och jag somnade igen, och försvann in i gränslandet.

Någonstans här fick jag ett rum på sjukhuset, en egen säng och en garderob med ett värdeskåp i. Med lås. Ibland vaknade jag och funderade på varför jag fortfarande var vid liv. Jag grät och tryckte på den röda knappen som är till för hjälp. En finsk sjuksköterska kom in och gav mig lugnande, jag frågade om jag kunde prata med någon men hon sa att det inte var möjligt. Det var mitt på natten, tror jag. Och kanske var hon inte ens finsk. Men jag minns att jag ville prata och att jag inte fick. Jag började så sakta övertyga mig själv om att jag egentligen inte var jag, att jag hade drömt hela mitt liv och att det här egentligen var min verklighet. Inlåst, konstant medicinerad och fast i gränslandet. Jag omvärderade 22 år på några minuter. Raderade alla minnen för jag var säker på att dom var planterade. Började överväga flykt. På rymmen kanske jag kunde överleva. Jag var nog fångad av personalen, trots allt. Inlåst. I gränslandet.

Tre veckor är dimmiga, men jag vet att dom handlade om att försöka hänga kvar vid livlinan och övertala mig själv att allt jag såg och allt jag hörde var overkligt istället för verkligt. Jag blev besatt av klockan, var tvungen att räkna sekunder och minuter i stark tro på att om jag bara höll fast vid någon som var konstant så skulle jag inte tappa verkligheten igen. Kvart över. Tjugo i. Fem i. Fem över. Sålänge jag hade klockan kunde dom inte ta mig. Klockan var mitt enda sätt att hålla fast vid verkligheten. Som ett koppel.

Det här gränslandet, det kanske är verkligt. Kanske overkligt. Det beror på hur man ser på saken. Och kanske är det min personlighet, eller på grund av att jag är ett tvilling-tecken. Eller för att jag är överambitiös. Men såhär mycket vet jag med säkerhet idag: Vem jag än var innan förra vintern så kan jag aldrig komma tillbaka dit. Forfarande idag måste jag vid minst ett tillfälle om dagen försäkra mig om att jag är vid liv och att min omgivning är verklig. Vissa nätter kommer demonerna tillbaka, andra nätter inte. Jag är heller inte helt övertygad om att jag fortfarande är vid liv, men jag tar en dag i taget. Ibland känns det verkligt, men ibland inte. Det beror alltid på hur jag ser på saken.