Du är unik. Ja det är du. Som människa, till utseendet, som ett helt eget liv.
Du är unik och du ska vara stolt över dig själv, det ska du. För varje dag möter du dina egna hinder och tar dig säkert över dem. Antingen rakt över, plaskandes med tårna i det strömmande vattnet, eller i höga gummistövlar - trippandes över den träbräda du lagt över bäcken, så du inte ska bli så blöt och smutsig.
Du är unik,samtidigt som du faktiskt också är precis som alla andra. En människa.
Du är precis som alla andra, en arbetskraft åt något företag.
Precis som alla andra, en vän, en bror, en syster - en kollega.
Du föddes också naken.
Du kan kräva vissa saker, men du måste förhålla dig till andra.
Sådana saker som att kanske sätta dig själv i relation till den eller det som står framför dig.
Du är unik, men det ger dig inte rätten att såra.
Aldrig rätten att medvetet göra illa.
För trots din unikhet är du också en människa i ett större puzzel.
En hårdare ekvation.
En svårare algoritm.
Du är en egen individ, men väldigt sällan är du ensam.
Väldigt sällan kommer världen att kretsa runt dig. Tyvärr.
Vill du ha större makt och inflytande, gör dig själv obytbar.
Större påverkan på jobbet. Mer flexibilitet. Bättre tider.
Allt det kan bli ditt, det kan det. Men vågar du då ge tillbaka det som sedan
främjar din flexibilitet? Din frihet? Din makt att styra ditt schema och dina arbetsuppgifter?
Var proaktiv, för din egen skull. Sälj dig själv, för din egen skull.
Jag avskyr jante, believe me - I do. Jag avskyr tanken kring att vi inte ska våga stå ut, våga ta för oss, våga få mer när vi ger mer. Men samtidigt finns det också en motpol som jag har lika svårt för, och det är uppfattningen om att världen kretsar kring en enstaka individ. Att man kan sätta sig ner på arslet, göra endast det man förväntas, aldrig ta initiativ, aldrig något extra, göra precis samma sak som alla andra - och förvänta sig att få något mer än de andra.
Det är främst i arbetslivet jag stött på det. Även en hel del som student.
Uppfattningen om att ens skola/ens jobb baserar hela sin överlevnad på en enstaka individ, och att denne därför ska anpassa hela verksamheten efter individens liv, vilja och önskan. Väldigt sällan ser individen till the big picture här, utan är av uppfattningen att det är av ren elakhet från skolan/företagets sida som organisationen/helheten inte kan ta hänsyn till att personen ifråga faktiskt alltid går på yoga på torsdagar kl 11:00, inte känner för att börja tidigare än 09:00, tycker att smaken på frimärken smakar illa eller ogillar att arbeta helg.
- Åh så respektlöst!
- Fy vad kränkande.
- Fattar dem ingenting?
- Hur hade dem tänkt sig nu? Dem tänker inte alls!
Många glömmer bort hur det hela började. Skolan/Företaget utlyste en tjänst. I tjänsten förväntas man göra saker för skolan/företaget och får därför betalt för det. Du sökte tjänsten. Ingen tvingade dig.
Efter ett par månader kommer det. Man ogillar sitt schema. Tycker inte om nya arbetsuppgifter. Förstår inte varför man ska göra vissa saker som ingår i tjänsten.
Som att man chockas över att ett företag är något dynamiskt och inte statiskt. Som att man blir personligt förolämpad över att det sätts krav på en, och att arbetsuppgifterna faktiskt kan variera under tid. Vissa tar bort, andra läggs till.
Så man ställer krav. Tänker att företaget väl ändå måste vara subjektivt och se till just mitt bästa. Jag tycker faktiskt inte om att slicka frimärken, så då kan dom väl inte tvinga mig? Och jag gillar inte att jobba tidiga mornar, så det är fan så respektlöst att dom schemalägger mig då - trots att jag har sagt att jag inte gillar det!
Som att företagets överlevnad baseras på dig, och inte tvärtom.
Det kan låta hårt, och även jag har svurit över schemaläggningen i många fall - men samtidigt, jag signade upp för jobbet. Jag förstod branschen. Jag visste vad jag skrev under. Jag kommer inte alltid digga mina arbetspass, inte alltid mina arbetsuppgifter - men jag vet vad som förväntas av mig och passar det inte mig så ser jag helt enkelt efter något nytt. Det är trots allt jag som är den anställde.
Däremot har jag lärt mig att med mer ansvar, med mer spetskunskap så blir man plötsligt i större makt över sitt arbete. Så jag kastar mig huvudstupa in i allt som erbjuds. Jag har lärt mig slipa argumenten när jag vill få något, så att det alltid ser till företagets nytta. Aldrig min egen. För det är i slutändan detta som kommer att kunna ge mig mer makt över mitt eget arbete. Ju mer outbytbar man är, ju större makt och inflytande.
Så jag gör allt jag kan för att bli outbytbar. För att bidra med något utöver det som endast förväntas. För att få en position där min ställning är så pass baserad på erfarenhet och specialkunskap att man måste börja ta någon form av hänsyn till det, från företagets sida - helt enkelt för att det skulle bli en för dyr förlust för företaget att spetsinrikta någon ny, att göra det jag gör.
Det är först när jag har det som jag ens skulle tänka tanken på att ställa motkrav. När det jag gör inte enkelt går att ersätta. När det jag gör inte endast är precis det som alla andra i företaget gör.
Så jag kan bli paff när jag ser hur människan vänder hela perspektivet, och agerar som att företaget är beroende av ens prestationer och därmed bör vrida och vända på hela organisationen för att göra en enstaka individ nöjd.
Som att inte samtliga önskade detsamma.
Som att inte hela världens befolkning önskade ett arbete som var i total symbios med endast sådant man tycker är roligt och endast sådana tider man vill ha.
Som att en enda individ helt plötsligt ska sättas i första rummet, före precis samtliga andra.
Så jante - nej tack. Våga vara stolt över det du gör, den du är och det du presterar.
Men förstå också din dödlighet. Din position och dina prestationer.
Förstå också skillnaden på olika sociala rum.
Förstå skillnaden i din position hemma, i vänskapskretsen, i skolan - och på arbetet.
See the big picture.
Vill du ha mer makt över ditt arbete? Gör mer.
Vill du ha mer kärlek från sambon? Ge mer.
Gör dig själv outbytbar. Lär dig argumentera för helhetens bästa. Förstå vilket bränsle
det är som driver den du argumenterar mot. Använd det. Läs på. Läs ännu mer. Sätt dig in i det större perspektivet och placera puzzelbitarna. Förstå vilken puzzelbit du själv är i helheten.
Fråga dig själv, kan jag bytas ut?
Och om inte; fråga dig själv - är det lättare att byta ut resten av puzzlet?
Förstå din unikhet, men också din mänsklighet.
Förstå att vi alla är kungen på tronen, men även städerskan bakom ridåerna. Vi är alla prinsessan, men vi är alla också grodan. Vi både bär klänningen och syr den.
Vi är alla en del av en större bild.
