I huvudet är det fullständigt kaos och tårarna rinner nedför kinderna. Det känns nästan som att jag redan har förlorat denna person, och som att sorgeprocessen redan har börjat. Ändå är människan kvar på tråden och vid fullt medvetande, med ett hjärta som fortfarande slår. Personen är by all means levande, enligt alla definitioner och ramverk – men jag förstår också att personen samtidigt inte är där. Den jag pratar med nu är inte samma människa som jag haft bredvid mig genom livet. Det är ett tungt, mörkt geggigt överkast som ligger över människan och sakta suger ur själen ur den jag älskar mest i hela världen. Som en fucking jävla dementor. En dementor som suger i sig alla goda minnen ur sina offer, och lämnar den kvar med inget annat än minnena av deras värsta händelser i livet och en fullständig tomhet.
- Du får ju tänka på de fina minnen och stunder vi har delat, att jag älskar dig och att jag kommer att få frid.
Svaret jag får vrider runt mitt hjärta som en griptång och fullständigt kramar ur den sista luft som finns kvar därinne. Smärtan är definitiv. Den gömmer sig inte ens längre, eller smyger diskret bakom mig som en skugga – utan nu står den rakt framför mig och hånflinar mig rakt upp i ansiktet. Och jag har ingen Patronum kvar som jag kan ta fram mot denna dementor. Ingenting jag säger biter, ingenting jag säger hjälper. Så nu testar jag att skriva istället. Jag vet inte ens om du kommer att bemöda dig att läsa ända hit, men jag skjuter med alla lösa skott jag har och hoppas att något ska träffa ditt hjärta tillslut.
Du, som inte vill leva längre.
Jag vet att du känner att du har kämpat klart. Att du inte orkar med fler motvindar eller fler fighter. Jag förstår verkligen smärtan i att se det man har byggt upp så länge rasa rakt framför ögonen. Hopplösheten, sörjan, tyngden. Du vet precis som jag att vi båda har haft våra beskärda delar av motstånd i livet – men det som utmärker oss är just att vi inte ger upp. Du ger inte upp, och jag ger inte upp. Vi drar varandra parallellt framåt och är varandras soldater när den ena inte orkar. Ibland drar du, ibland drar jag – men själva grejen är att vi rör oss framåt tack vare varandra. I all jävla skit har vi ändå lutat oss mot varandra för att hålla balansen. Och nu faller du.Nu faller du, och du ligger djupare ner än du någonsin gjort. Jag sträcker mig allt vad jag kan för att nå dig där nere i avgrunden, men mina armar räcker inte. Du måste sträcka dig du med. Jag vet att det gör ont, och jag vet att du inte vill. Du ser inte meningen i det, men det gör jag. Jag ser meningen i ditt liv även när du inte gör det, och jag behöver bara att du ska lita på mig när jag säger att jag ska hjälpa dig tillbaka till den igen. Lita på mig och låt mig bära dig. Sträck ut din hand så att jag kan nå den.
För det som kommer att hända om jag förlorar dig är att den bas jag haft i hela mitt liv kommer att dras undan och hur mycket du än säger att du inte menar att skada mig så är det precis vad du kommer att göra. Du är min vapendragare, min side-kick och min batman i en och samma person – och helt ärligt, hur skulle Robin klara sig utan Batman? Hur ska jag kunna möta framtiden utan den människa jag alltid delat dåtiden med? Vem ska jag vända mig till och prata om allt vi gått igenom tillsammans när du inte är kvar?
Du är tillåten att känna precis vad du vill
Jag kommer inte försöka säga att det du känner och tänker är ologiskt. Efter allt du har gått igenom sista året så är det inte konstigt att du mår som du gör. Men det är helt okej att inte må bra. Det är här vi andra finns runt dig, och hjälper dig. Det finns en annan sida på detta, och du kommer att må bra igen –om du bara vågar tro på att vi kan lösa det ihop. Om du vågar kompromissa med din svartvita sanning som du sitter fast i just nu.
Jag såg det här citatet igår och tänkte på oss. Du behöver inte söka efter perfektionen, du är en jävla jedi på att bemästra kaos och jonglera livet med bakbundna händer och ögonbindel, ståendes på ett ben på en skör lina.
Nej, det är inte bekvämt alla gånger – och ja, jag förstår att du önskar att det vore lättare. Att det skulle gå att lösa detta i en handvändning. Vi är inte där än, men vi tar oss dit. Du tar dig dit, och jag går bredvid dig hela vägen.
Så älskade du. Bara lev. Fortsätt bara andas, så lovar jag att hjälpa dig med resten när du är redo. Inget annat mäter samma värde som dina andetag. Inga materiella prylar, inga pengar i denna värld. Ingenting väger tyngre än att ditt hjärta får fortsätta slå. Så håll dig bara levande och låt mig finnas där. Vi tar oss ur detta, precis som vi tagit oss genom mörker förr du och jag.
