Det är som att virra runt i ett dimmigt runt och inte kunna sätta sig ner.
Så jag står kvar här. Sålänge.
söndag 27 februari 2011
lördag 26 februari 2011
Tidzoner & transferens
"Träningen är svår, och eleverna kan splittra sig själva, då de lämnar en del av sig själva kvar på ursprungsplatsen, medan en annan del tas till den nya destinationen. De splittrade kroppsdelarna sätts ihop igen av Magiska olyckshjälpen."
Wikipedia berättar om riskerna med spöktransferens. Mer om detta senare.
Inatt drömde jag att jag åkte till Thailand, och möttes av den vackraste strand jag
någonsin har sett. Ungefär 100 meter ifrån stranden fanns ett stort hotell, och ifrån
hotellet och nedåt strandhållet fanns poolar som rann nedåt i etapper tills de slutligen
nådde havet. Poolarna hade inga kanter utan de smalt in i omgivningen med
småkornig strand, höga palmer och gräsmattor. Luften var ljus och lätt
och nästan lite dimmig. Det var varmt med lätta vindar, och helt underbart.
Under min vistelse bränner jag mig på armarna, och jag inser att jag måste ha
solskyddskräm för att kunna fortsätta vara utomhus. Tyvärr såldes ingen
solskyddskräm i Thailand, så jag fick ta flygplanet hem till Sverige och köpa en sådan.
Sedan var det bara att försöka åka tillbaka till Thailand igen, men det gick inte.
Jag hade lämnat paradiset och var inte välkommen tillbaka. En massa folk på
flygplatsen gjorde allt i sin makt för att hindra mig. Jag åkte på rejält med stryk,
jag blev bestulen på mitt pass och mina pengar, och jag blev vägrad att komma
in på gaterna. Och i minnet fanns bilderna av den perfekta stranden kvar,
och jag funderade över varför jag ens hade brytt mig om lite bränna när
allt annat var så perfekt. Varför valde jag att åka för den lilla petitessens skull?
Falun - Västerås. 14, 5 mil. Kostnad för bensin: 370 Sek. Resetid: 1.45 h.
Mental resetid: ospecificerat.
Jag sitter fortfarande fast i soffan och funderar på vad som hände. Varför min
transferens hit inte lyckades, och varför jag känner det som att jag har halva
mig själv kvar i Falun. Jag har lämnat kvar en del av mig själv på ursprungs-
platsen, och jag söker efter den magiska olyckshjälpen utan att hitta den.
För här ute i verkliga livet, utanför Hogwarts, där fungerar det inte så.
Den här tidszonen har varit svår, och jag är fortfarande i jetlag. Jag hade kunnat svära
på att jag har gjort allt för att förbereda mig, men det känns fortfarande som att någon
smällt en dörr i ansiktet på mig. "Se upp för dörrarna, dörrarna stängs".
Oh lord, yes they did.
Jag går liksom runt och vet inte vad jag ska göra. Jag slår på TV´n, men alla program
verkar så tråkiga. Jag sitter vid datorn, men allt tar slut även där. Jag försöker läsa lite,
laga lite mat, planera inför veckan. Checka fronter, fundera på uppsatsämne.
Men allt står still. Det är storm inuti men vindstilla utanpå. Och jag hänger inte riktigt med.
Idag var jag ute en timme på isen med mamma och åkte skoskridskor runt spåret.
Jag spanade in alla lägenheter på Östra Mälarstrand och kände för första gången lite
lycka sedan gårdagen. När jag ser dom där lägenheterna så ser jag min framtid.
Den som jag gör allt detta för. Den som är resultatet av denna separationsångest,
jetlag, splittring och kvävda försök att hänga med i svängarna. Jag drömmer om
en lägenhet där, med utsikt mot mälaren och jollekajarna. Bryggor fyllda till bredden
med vackra segelbåtar, promenadstråk som trampas upp av alla de där Västeråsarna
som söker sinnesro vid vattnet. Kärlekspar som sitter på bryggkanterna och doppar
tårna i sjön och äter mjukglass.Konstnärliga människor som målar och fotograferar
och försöker fånga de vackra vyerna för evigheten.
Så plötsligt ibland känns det inte så hemskt längre, för jag vet varför det måste vara
såhär ett tag. Jag får ibland med mig att det finns ett uttalat mål med allt,
och då lättar dimman. Jag jobbar för den där lägenheten, jag saknar för den också.
Jag gråter och bryter ihop, men jag gör det för den där lägenheten.
Och den där framtiden för mig och Björn, och för Datchi och Totte.
En inglasad balkong där dom små jamarna kan ligga och spinna i solskenet.
Ett kök med grönt mini-kakel runt diskbänken.
En stor soffa med plats för söndagarnas soldater. Ett sovrum fyllt till taket med magi.
Wikipedia förklarar vidare om magin i Harry Potter och skriver såhär;
"Oavsett hur mäktig en trollkarl eller häxa är, så har magin sina gränser. Det är möjligt att trolla fram föremål från tomma intet, men det är svårt att trolla fram någonting som passar exakt för situationen istället för ett allmänt föremål. Föremål tenderar att inte bestå"
Och visst fan är det så. Jag kan inte trolla mig till perfektion eller ens till framtiden. Jag kan inte sia den heller. Men det jag kan göra är att lägga min kraft på att göra det som krävs för att ta mig dit. Till mitt mål. Min egen vardagsmagi.
Utsikt ifrån min magiska framtidslägenhet
Min magiska framtid
fredag 25 februari 2011
Jag är i Västerås och jag måste börja om.
Det tog 4 timmar att flytta. Och då räknar jag med en bilsträcka på 14,5 mil.
Ett sjättedels dygn för att förflytta mitt liv ifrån en stad till en annan, alla lådor
med fotoalbum, gamla hemtentor och en samling teckningar ifrån Alicia & Minna.
Det tog 2 timmar att ställa i ordning mitt nya liv här. Och här är jag nu. I Västerås.
Och jag måste börja om.
Idag var också första dagen jag tillät mig själv att känna igen, efter en vecka av
självkontroll för att inte låta något sippra ut. Jag hade inte kunnat släppa det innan,
jag hade inte orkat med flytten idag. Men i mammas vardagsrum med flyttlådor
runtomkring mig, i ensamhet och med Imogen Heaps "Hide and seek" ur högtalarna brast det.
Det som är jobbigt är separationen. Att ingenting är som det varit. Och jag vill ha det
som det varit. Standard är bäst, och jag trivs och spinner under självvalda rutiner.
Inga drastiska ändringar. Jag är tråkig. Men jag är lycklig när jag är tråkig. Och nu
är jag tråkig och olycklig istället. Eller olycklig är jag inte, jag är bara.. lite tom ...
Det som glädjer mig just nu är att få börja praktisera på måndag. Jag längtar verkligen
efter yrkeslivet, efter branschen, efter att få jobba med det jag verkligen brinner för.
Tentor och hemtentor i all sin ära, men nu är jag less på det. Jag vill ut och testa mina
kunskaper, hitta en professionell personlighet och utvecklas. Ta mig framåt i livet.
Mest av allt längtar jag efter en lägenhet här i Västerås. Helst på Östra Mälarstrand,
eller kanske Lillåudden. Eller en fin gammal takvåning på Tessinvägen, som den Karin bor i.
Jag måste börja om och hitta nya rutiner och en ny vardag. Skapa en ny-gammal identitet
nu när jag är tillbaka på en utvidgad ruta ett. Jag måste reinkarnera.
Jag funderar på tv-serier jag länge velat sett, massvis med böcker jag alltid velat läst.
Ett tag satt jag och övervägde puzzel, men då kom jag på mig själv med att röra mig
lite över gränsen för vad som är OK för en person i min ålder, i mitt liv och med en någonlunda
ambition att hålla kvar sina sociala sidor.
Mina älskade katter har gjort sig hemmastadda. Datchi har redan ätit upp mina tulpaner
som mamma hade köpt till mig, Totte har vågat sig ut under sängen. Jag sitter vaken i
mammas soffa och väntar på att Lost S06E15 ska ladda klart. Björn har åkt tillbaka
och jag grät en skvätt eller två. Det jobbiga med att reinkarnera här är att jag splittras
ifrån honom. Det blir fel likssom. Min andra halva är 14,5 mil för långt bort.
Ska återgå till att skissa lite mer på mitt nya liv och försöka skapa konturer. Det får
bli en sådan där tavla som växer fram lite titt som tätt. Jag som inte ens har valt färger än.
Suck.
Det tog 4 timmar att flytta. Och då räknar jag med en bilsträcka på 14,5 mil.
Ett sjättedels dygn för att förflytta mitt liv ifrån en stad till en annan, alla lådor
med fotoalbum, gamla hemtentor och en samling teckningar ifrån Alicia & Minna.
Det tog 2 timmar att ställa i ordning mitt nya liv här. Och här är jag nu. I Västerås.
Och jag måste börja om.
Idag var också första dagen jag tillät mig själv att känna igen, efter en vecka av
självkontroll för att inte låta något sippra ut. Jag hade inte kunnat släppa det innan,
jag hade inte orkat med flytten idag. Men i mammas vardagsrum med flyttlådor
runtomkring mig, i ensamhet och med Imogen Heaps "Hide and seek" ur högtalarna brast det.
Det som är jobbigt är separationen. Att ingenting är som det varit. Och jag vill ha det
som det varit. Standard är bäst, och jag trivs och spinner under självvalda rutiner.
Inga drastiska ändringar. Jag är tråkig. Men jag är lycklig när jag är tråkig. Och nu
är jag tråkig och olycklig istället. Eller olycklig är jag inte, jag är bara.. lite tom ...
Det som glädjer mig just nu är att få börja praktisera på måndag. Jag längtar verkligen
efter yrkeslivet, efter branschen, efter att få jobba med det jag verkligen brinner för.
Tentor och hemtentor i all sin ära, men nu är jag less på det. Jag vill ut och testa mina
kunskaper, hitta en professionell personlighet och utvecklas. Ta mig framåt i livet.
Mest av allt längtar jag efter en lägenhet här i Västerås. Helst på Östra Mälarstrand,
eller kanske Lillåudden. Eller en fin gammal takvåning på Tessinvägen, som den Karin bor i.
Jag måste börja om och hitta nya rutiner och en ny vardag. Skapa en ny-gammal identitet
nu när jag är tillbaka på en utvidgad ruta ett. Jag måste reinkarnera.
Jag funderar på tv-serier jag länge velat sett, massvis med böcker jag alltid velat läst.
Ett tag satt jag och övervägde puzzel, men då kom jag på mig själv med att röra mig
lite över gränsen för vad som är OK för en person i min ålder, i mitt liv och med en någonlunda
ambition att hålla kvar sina sociala sidor.
Mina älskade katter har gjort sig hemmastadda. Datchi har redan ätit upp mina tulpaner
som mamma hade köpt till mig, Totte har vågat sig ut under sängen. Jag sitter vaken i
mammas soffa och väntar på att Lost S06E15 ska ladda klart. Björn har åkt tillbaka
och jag grät en skvätt eller två. Det jobbiga med att reinkarnera här är att jag splittras
ifrån honom. Det blir fel likssom. Min andra halva är 14,5 mil för långt bort.
Ska återgå till att skissa lite mer på mitt nya liv och försöka skapa konturer. Det får
bli en sådan där tavla som växer fram lite titt som tätt. Jag som inte ens har valt färger än.
Suck.
lördag 19 februari 2011
Gränslandet
Det sägs att det bästa sättet man kan bearbeta saker med är genom ventilation. Under ett års tid har jag tvekat på det. Efter förra vintern kan jag inte prata längre. Varje gång jag pratar om det så lindar jag in allting i vackra ord, försköningar, metaforer eller med ett skratt. Jag vill skratta åt det. Jag vill inte ha allvaret i närheten när jag ventilerar, för då återkommer allting och det blir verkligt igen. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.
Jag vet också att det finns många tvivelaktigheter kring mitt sista år. Alla har olika teorier om vad som stämmer eller inte, om feldiagnoser, överdrifter och svårigheter att skilja på min personlighet och min diagnos. Jag är ju trots allt ett tvilling-tecken, och jag har ju alltid varit ganska passionerad, och driftig. Och överambitiös. Så kollapsen kanske handlade om ett gräns som var nådd tillslut, eller så var det en burn-out. Eller så var det, enligt mina journaler, en gränspsykos. Ett resultat av en lång hypoman period. Ett sätt för min kropp att lyfta ur mig ur vad-fan-jag-nu-höll-på-med och ge mig en ordentlig smäll över käften, för att jag skulle vakna till liv och komma tillbaka till det som är verkligt. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.
Många gånger önskar jag att jag kunde berätta vad som hände, hur det kändes, hur det verkligen kändes och vad som faktiskt hände. Ibland vill jag att andra ska uppleva det, för att förstå. Fast helst önskar jag att ingen annan skulle uppleva det, för det är ingenting önskvärt. Men det kunde ha varit enklare om det fanns någon som förstod vad jag sa, mellan raderna. Ibland tror jag att det hade varit en tröst.
3 veckor av förra vintern är en dimma i mitt minne. Jag vet att jag vaknade på juldagen och kände mig försvunnen. Jag såg dimmigt, jag hade ont i hela kroppen, mitt huvud värkte och jag kunde knappt andas. Att halva upplevelsen var en bakfylla kan mycket väl stämma, och det är av den anledningen jag inte längre dricker, men resten av halvan. Det är den som är så svår att prata om.
Juldagen gick åt till att varva mellan mammas säng och toaletten. Jag spydde, grät och det kändes som att jag brann inuti. När jag slöt ögonen fylldes tavlan bakom ögonlocken med blixtar, monster, varma färger och filmer som snabbspolades. När jag öppnade ögonen var dom borta för synen, men de satt kvar i huvudet. Jag somnade emellanåt och drömde om döden. Att jag satt fast i klorna på demoner som försökte kväva mig, att jag befann mig i ett gränsland mellan livet och döden. Jag kände det fortfarande som att jag brann.
Jag minns att jag på vägen in till akuten sa till Björn att "Nu slår det runt". Sedan är det dimmigt igen. Sjukhuspersonal, människor i vita rockar och handskar. En tavla med könummer, andra människor i vänterummet. Ibland försvann deras ansikten, och jag såg bara en slät yta över deras hy. Ibland antog deras ansikten gestalter av demoner. Och när jag blundade försvann dom inte. Det brann inuti och jag var säker på att jag skulle dö där. Att det var slut. Jag ville kräkas, jag ville riva av mig mitt skinn och jag ville implodera. Men jag fick medicin istället, och jag somnade. Och jag vaknade. Och jag somnade. Och däremellan försökte demonerna fortfarande kväva mig, slita mig i stycken. Jag öppnade ögonen och alla färger var i neon, alla ljud växlade i volym och jag tyckte alla skrek åt mig. Jag såg deras läppar röra sig, men deras röster var mörka, dova och språket lät elakt. Alla skrek åt mig, och jag somnade igen, och försvann in i gränslandet.
Någonstans här fick jag ett rum på sjukhuset, en egen säng och en garderob med ett värdeskåp i. Med lås. Ibland vaknade jag och funderade på varför jag fortfarande var vid liv. Jag grät och tryckte på den röda knappen som är till för hjälp. En finsk sjuksköterska kom in och gav mig lugnande, jag frågade om jag kunde prata med någon men hon sa att det inte var möjligt. Det var mitt på natten, tror jag. Och kanske var hon inte ens finsk. Men jag minns att jag ville prata och att jag inte fick. Jag började så sakta övertyga mig själv om att jag egentligen inte var jag, att jag hade drömt hela mitt liv och att det här egentligen var min verklighet. Inlåst, konstant medicinerad och fast i gränslandet. Jag omvärderade 22 år på några minuter. Raderade alla minnen för jag var säker på att dom var planterade. Började överväga flykt. På rymmen kanske jag kunde överleva. Jag var nog fångad av personalen, trots allt. Inlåst. I gränslandet.
Tre veckor är dimmiga, men jag vet att dom handlade om att försöka hänga kvar vid livlinan och övertala mig själv att allt jag såg och allt jag hörde var overkligt istället för verkligt. Jag blev besatt av klockan, var tvungen att räkna sekunder och minuter i stark tro på att om jag bara höll fast vid någon som var konstant så skulle jag inte tappa verkligheten igen. Kvart över. Tjugo i. Fem i. Fem över. Sålänge jag hade klockan kunde dom inte ta mig. Klockan var mitt enda sätt att hålla fast vid verkligheten. Som ett koppel.
Det här gränslandet, det kanske är verkligt. Kanske overkligt. Det beror på hur man ser på saken. Och kanske är det min personlighet, eller på grund av att jag är ett tvilling-tecken. Eller för att jag är överambitiös. Men såhär mycket vet jag med säkerhet idag: Vem jag än var innan förra vintern så kan jag aldrig komma tillbaka dit. Forfarande idag måste jag vid minst ett tillfälle om dagen försäkra mig om att jag är vid liv och att min omgivning är verklig. Vissa nätter kommer demonerna tillbaka, andra nätter inte. Jag är heller inte helt övertygad om att jag fortfarande är vid liv, men jag tar en dag i taget. Ibland känns det verkligt, men ibland inte. Det beror alltid på hur jag ser på saken.
Jag vet också att det finns många tvivelaktigheter kring mitt sista år. Alla har olika teorier om vad som stämmer eller inte, om feldiagnoser, överdrifter och svårigheter att skilja på min personlighet och min diagnos. Jag är ju trots allt ett tvilling-tecken, och jag har ju alltid varit ganska passionerad, och driftig. Och överambitiös. Så kollapsen kanske handlade om ett gräns som var nådd tillslut, eller så var det en burn-out. Eller så var det, enligt mina journaler, en gränspsykos. Ett resultat av en lång hypoman period. Ett sätt för min kropp att lyfta ur mig ur vad-fan-jag-nu-höll-på-med och ge mig en ordentlig smäll över käften, för att jag skulle vakna till liv och komma tillbaka till det som är verkligt. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.
Många gånger önskar jag att jag kunde berätta vad som hände, hur det kändes, hur det verkligen kändes och vad som faktiskt hände. Ibland vill jag att andra ska uppleva det, för att förstå. Fast helst önskar jag att ingen annan skulle uppleva det, för det är ingenting önskvärt. Men det kunde ha varit enklare om det fanns någon som förstod vad jag sa, mellan raderna. Ibland tror jag att det hade varit en tröst.
3 veckor av förra vintern är en dimma i mitt minne. Jag vet att jag vaknade på juldagen och kände mig försvunnen. Jag såg dimmigt, jag hade ont i hela kroppen, mitt huvud värkte och jag kunde knappt andas. Att halva upplevelsen var en bakfylla kan mycket väl stämma, och det är av den anledningen jag inte längre dricker, men resten av halvan. Det är den som är så svår att prata om.
Juldagen gick åt till att varva mellan mammas säng och toaletten. Jag spydde, grät och det kändes som att jag brann inuti. När jag slöt ögonen fylldes tavlan bakom ögonlocken med blixtar, monster, varma färger och filmer som snabbspolades. När jag öppnade ögonen var dom borta för synen, men de satt kvar i huvudet. Jag somnade emellanåt och drömde om döden. Att jag satt fast i klorna på demoner som försökte kväva mig, att jag befann mig i ett gränsland mellan livet och döden. Jag kände det fortfarande som att jag brann.
Jag minns att jag på vägen in till akuten sa till Björn att "Nu slår det runt". Sedan är det dimmigt igen. Sjukhuspersonal, människor i vita rockar och handskar. En tavla med könummer, andra människor i vänterummet. Ibland försvann deras ansikten, och jag såg bara en slät yta över deras hy. Ibland antog deras ansikten gestalter av demoner. Och när jag blundade försvann dom inte. Det brann inuti och jag var säker på att jag skulle dö där. Att det var slut. Jag ville kräkas, jag ville riva av mig mitt skinn och jag ville implodera. Men jag fick medicin istället, och jag somnade. Och jag vaknade. Och jag somnade. Och däremellan försökte demonerna fortfarande kväva mig, slita mig i stycken. Jag öppnade ögonen och alla färger var i neon, alla ljud växlade i volym och jag tyckte alla skrek åt mig. Jag såg deras läppar röra sig, men deras röster var mörka, dova och språket lät elakt. Alla skrek åt mig, och jag somnade igen, och försvann in i gränslandet.
Någonstans här fick jag ett rum på sjukhuset, en egen säng och en garderob med ett värdeskåp i. Med lås. Ibland vaknade jag och funderade på varför jag fortfarande var vid liv. Jag grät och tryckte på den röda knappen som är till för hjälp. En finsk sjuksköterska kom in och gav mig lugnande, jag frågade om jag kunde prata med någon men hon sa att det inte var möjligt. Det var mitt på natten, tror jag. Och kanske var hon inte ens finsk. Men jag minns att jag ville prata och att jag inte fick. Jag började så sakta övertyga mig själv om att jag egentligen inte var jag, att jag hade drömt hela mitt liv och att det här egentligen var min verklighet. Inlåst, konstant medicinerad och fast i gränslandet. Jag omvärderade 22 år på några minuter. Raderade alla minnen för jag var säker på att dom var planterade. Började överväga flykt. På rymmen kanske jag kunde överleva. Jag var nog fångad av personalen, trots allt. Inlåst. I gränslandet.
Tre veckor är dimmiga, men jag vet att dom handlade om att försöka hänga kvar vid livlinan och övertala mig själv att allt jag såg och allt jag hörde var overkligt istället för verkligt. Jag blev besatt av klockan, var tvungen att räkna sekunder och minuter i stark tro på att om jag bara höll fast vid någon som var konstant så skulle jag inte tappa verkligheten igen. Kvart över. Tjugo i. Fem i. Fem över. Sålänge jag hade klockan kunde dom inte ta mig. Klockan var mitt enda sätt att hålla fast vid verkligheten. Som ett koppel.
Det här gränslandet, det kanske är verkligt. Kanske overkligt. Det beror på hur man ser på saken. Och kanske är det min personlighet, eller på grund av att jag är ett tvilling-tecken. Eller för att jag är överambitiös. Men såhär mycket vet jag med säkerhet idag: Vem jag än var innan förra vintern så kan jag aldrig komma tillbaka dit. Forfarande idag måste jag vid minst ett tillfälle om dagen försäkra mig om att jag är vid liv och att min omgivning är verklig. Vissa nätter kommer demonerna tillbaka, andra nätter inte. Jag är heller inte helt övertygad om att jag fortfarande är vid liv, men jag tar en dag i taget. Ibland känns det verkligt, men ibland inte. Det beror alltid på hur jag ser på saken.
fredag 18 februari 2011
Det slog mig imorse att jag inte är mycket av en frän discotyp. När jag stod i duschen med en neonblå stråle riktad mot kroppen ringde det en stark tantklocka någonstans. "Hujedamig, dagens ungdom". Ungefär så.
Känslan var kanske i närheten av den där känslan man får av offentliga toaletter med blått ljus, som är till för att pundarna inte ska hitta sina vener. Av alla känslor jag kunde tänka mig så var "cool" inte en av dom. Men Björn älskar den! Jag menar, klart han gör. Om han fick bestämma skulle världen vara en stor arena av blinkande neonljusstrålar med en subwoofer installerad under marken man går på. Det skulle låta "Ots" varje gång du stampade foten i backen. Och det skulle vara coolt.
Tack och lov fick jag en gång i tiden i födelsedagspresent av Björn att jag med tillåtelse fick fria händer över inredningen. Den bästa present jag någonsin har fått, ever! Detta gäller ju dock inte längre när vi bor i separata lägenheter och han ska ta över denna, så för denna gång får han fakiskt ha sitt neon-super-awesome-blinkyblinky-duschmunstycke. Jag håller käften och ler så nöjsamt jag bara kan. Han får faktiskt göra precis som han vill med sin inredning. Sålänge jag inte är där då, vill säga.
Idag är det på dagen exakt en vecka kvar innan flytten. Imorgon blir det en heldag med Proppen & Camilla och hennes übersöta döttrar Alicia & Minna. Ska bjuda på mat hade jag tänkt mig - hoppas på att det blir bra. I´m gonna do my famous shrimpsoup. Har inte gjort den sedan Ingrid fyllde år, men hon talade gott och väl om den länge. På söndag blir det LOST-maraton med start klockan 13.00. Har börjat överge tron att jag kommer hinna se klart alla säsonger innan flytten, men vi påbörjar säsong 5 nu iallafall. Sen är det bara 6:an kvar.
Inväntar el Proppo till kvällen också, har handlat syndigt mycket godis och tänkte svulla mig harmonisk. Vi gjorde faktiska ganska bra ifrån oss med plugget idag måste jag säga, bara en katchig pitch kvar så är det klart. Nästan. Sen är det praktik a´ 40h/vecka, en vetenskaplig uppsats, 1500sidor litteratur och inlämningsuppgifter varje vecka ett tag framöver. Hörde jag liv eller? Nej det gjorde jag nog inte.
Peace out, nu väntar Bejeweled Blitz. Mitt nya cravingobjekt.
Känslan var kanske i närheten av den där känslan man får av offentliga toaletter med blått ljus, som är till för att pundarna inte ska hitta sina vener. Av alla känslor jag kunde tänka mig så var "cool" inte en av dom. Men Björn älskar den! Jag menar, klart han gör. Om han fick bestämma skulle världen vara en stor arena av blinkande neonljusstrålar med en subwoofer installerad under marken man går på. Det skulle låta "Ots" varje gång du stampade foten i backen. Och det skulle vara coolt.
Tack och lov fick jag en gång i tiden i födelsedagspresent av Björn att jag med tillåtelse fick fria händer över inredningen. Den bästa present jag någonsin har fått, ever! Detta gäller ju dock inte längre när vi bor i separata lägenheter och han ska ta över denna, så för denna gång får han fakiskt ha sitt neon-super-awesome-blinkyblinky-duschmunstycke. Jag håller käften och ler så nöjsamt jag bara kan. Han får faktiskt göra precis som han vill med sin inredning. Sålänge jag inte är där då, vill säga.
Idag är det på dagen exakt en vecka kvar innan flytten. Imorgon blir det en heldag med Proppen & Camilla och hennes übersöta döttrar Alicia & Minna. Ska bjuda på mat hade jag tänkt mig - hoppas på att det blir bra. I´m gonna do my famous shrimpsoup. Har inte gjort den sedan Ingrid fyllde år, men hon talade gott och väl om den länge. På söndag blir det LOST-maraton med start klockan 13.00. Har börjat överge tron att jag kommer hinna se klart alla säsonger innan flytten, men vi påbörjar säsong 5 nu iallafall. Sen är det bara 6:an kvar.
Inväntar el Proppo till kvällen också, har handlat syndigt mycket godis och tänkte svulla mig harmonisk. Vi gjorde faktiska ganska bra ifrån oss med plugget idag måste jag säga, bara en katchig pitch kvar så är det klart. Nästan. Sen är det praktik a´ 40h/vecka, en vetenskaplig uppsats, 1500sidor litteratur och inlämningsuppgifter varje vecka ett tag framöver. Hörde jag liv eller? Nej det gjorde jag nog inte.
Peace out, nu väntar Bejeweled Blitz. Mitt nya cravingobjekt.
torsdag 17 februari 2011
När tiden vill ikapp
Falun.
4 år senare har jag gjort mitt här. Jag har bott i 4 olika lägenheter, varav en var en bostadsrätt. Vi renoverade den med blod, svett och tårar - borrade för djupa hål i väggarna, glömde bort att sätta tillbaka listerna och välkomnade vår granne när han dundrade in genom dörren med kaffetermos och sin mammas pudel.
Vi har upplevt Faluns bränder, vissa av dom så nära som i grannhuset, andra genom nyheterna. Sovit oss förbi poliser som knackar på ytterdörren mitt i natten, fått motorstopp mitt i rondellerna, svurit oss fulla av synder över en bil som led av bipolär affektiv sjukdom, typ 1. Vi har promenerat längs med ån mitt på nätterna och sett solen gå upp över Falu rödfärgs stad.
Falun.
Jag flyttade hit och hoppades på att bli vuxen. Att steget hemifrån innebar ett steg in till vuxenvärlden per automatik. Jag inredde lägenheten enligt normen, storhandlade alltid enligt normen, vi skrev lappar i trapphusen när vi skulle ha fester och hade en förbokad tid på tvättstugan varje vecka, enligt normen. Vi pratade om hemförsäkringar, middagsbjudningar och rea på hemtex. Vi var vuxna, enligt normen.
Men sen insåg jag att, det där med vuxenliv, det kanske får vänta ett par år. Först ville jag jävlas med de grannar som var så surmulna, ligga i soffan under hela dygn och kolla på serier, bara dra upp persiennerna för att checka vädret, och inget mer. Jag ville shoppa mig fattig, äta mig tjock, banta mig smal och träna mig stark. Jag ville bryta alla konventioner jag kunde hitta, och när dom var slut skulle jag skapa egna, bara för att bryta dom igen.
Jag jobbade under ett och ett halvt år. Heltidsanställning med pensionsförmåner och möjlighet till semester. Falu kommun, arbetsgivaren som låter dig utvecklas. Det lät bra på papper, men jag menar, kom igen? Jag är ju Wildchild, idag står det skrivet för framtiden på min handled. Jag kan inte sitta fast i ett hamsterhjul och reda mig själv efter soppan. Jag ville ju framåt, jag kan förändra, jag hade visioner - men inga mål.
Högskolan Dalarna, hos oss försvinner du inte i mängden. Kanske kunde jag hitta en plats där, som passade min rastlösa tvillingsjäl? Jag sörjde över min ensamhet, jag saknade Västerås. Men på Högskolan fanns det möjligheter, jag kunde lära mig, utvecklas, förändras och hitta mål med livet. Jag blev antagen till 180 Hp, målet var kommunikatör. Jag trodde att det skulle innebära tentor, uppsatser och en fil. kand. Jag trodde det skulle vara för evigt.
Falun.
Vi umgås på sista veckan nu. Snart är det här förhållandet slut. Borta är tentahelgerna, svordomarna över Fronter och alla koppar med kaffe på Lionheart Café. Vi var 5 stycken mot världen, som har spenderat sista året i terapisoffan, i de fruktansvärt oergonomiska sofforna på Svarta Havet, på Dalatrafiks bussar mellan Falun och Borlänge. Vi pratar vårt eget språk, har våra specifika roller, vi argumenterar hårt och länge men är alltid sams i slutet av dagen. Vi mobbar varandra, vi älskar varandra och vi delar på så gott som allt.
Sofia, my sister in spe. Så gott som inneboende hos oss på heltid. Vi konspirerar alla möjliga teorier om skräckfilmer och om Lost. Vi har koll på varenda Top Model säsong, vi kan rabbla repliker ifrån ett tjugotal filmer, vi drar precis varenda skämt så långt vi kan, tills ingen förstår det längre. Och vi skrattar, och vi gråter. Och det känns som vi sitter ihop. Men jag tycker om dig, och jag tycker om det. Och det kommer göra ont att separeras ifrån dig.
Camilla, ett stort stort hjärta. När många var rädda för vad som hände med mig förra vintern så var du det inte. Och du som ändå alltid pratar om din rädsla för just sådana saker. Vi kände knappt varandra, och ändå ringde du för att kolla hur det var med mig. Du hade tid att prata, att lyssna och att ventilera mig. Du gick rakt igenom min stenmur som brukar tåla vilket yttre tryck som helst. Jag vet inte hur du gör, men du har en värme som strålar rakt in i min själ. Du bara osar av kärlek och vänskap.
Caroliné, våran fallna comrade. Vart tog du vägen? Du var ju alltid med, alltid där - sen försvann du. Jag saknar dina skratt, som lät olika för varje gång. Dina små protester mot våra dirty talks och ditt fördjävla "duscha-naken" skämt som aldrig slutar vara roligt. Jag önskar det fanns ett sätt igenom vilket du kunde komma tillbaka, för jag saknar dig. Och jag kommer alltid sakna dig, tills dess du hittar hem igen.
Anna, våran housewife. Till ytan sett det mest propra du kan hitta. Tvåbarnsmamman, gift, hus, matblogg, springandes i lådorna med strumpor på REA på Ica Maxi. Till ytan så finstilt, med med ett inre som fortfarande osar av barnslighet och skoj. Som droppar den ena kommentaren bättre än den andra. Den som tröttnar ur på vårat flams och försöker reparera ambitionerna, men som emellanåt hamnar där själv;) Som en stor del av våran lilla grupp med sin kombination av vuxenhet och barnslighet. Som den första att använda begreppet "Rulla russin", något som aldrig kommer försvinna ur mina mental pictures. Tyvärr.
Falun.
Om en vecka tar det slut. Och en era av studentliv, matlådor och sena filmkvällar är över.
Jag klarar inte separationer som dessa, så jag tänker låtsas att det inte händer.
Jag vill bara säga godnatt och hejdå och vi ses imorgon.
Och det kanske vi också gör.
4 år senare har jag gjort mitt här. Jag har bott i 4 olika lägenheter, varav en var en bostadsrätt. Vi renoverade den med blod, svett och tårar - borrade för djupa hål i väggarna, glömde bort att sätta tillbaka listerna och välkomnade vår granne när han dundrade in genom dörren med kaffetermos och sin mammas pudel.
Vi har upplevt Faluns bränder, vissa av dom så nära som i grannhuset, andra genom nyheterna. Sovit oss förbi poliser som knackar på ytterdörren mitt i natten, fått motorstopp mitt i rondellerna, svurit oss fulla av synder över en bil som led av bipolär affektiv sjukdom, typ 1. Vi har promenerat längs med ån mitt på nätterna och sett solen gå upp över Falu rödfärgs stad.
Falun.
Jag flyttade hit och hoppades på att bli vuxen. Att steget hemifrån innebar ett steg in till vuxenvärlden per automatik. Jag inredde lägenheten enligt normen, storhandlade alltid enligt normen, vi skrev lappar i trapphusen när vi skulle ha fester och hade en förbokad tid på tvättstugan varje vecka, enligt normen. Vi pratade om hemförsäkringar, middagsbjudningar och rea på hemtex. Vi var vuxna, enligt normen.
Men sen insåg jag att, det där med vuxenliv, det kanske får vänta ett par år. Först ville jag jävlas med de grannar som var så surmulna, ligga i soffan under hela dygn och kolla på serier, bara dra upp persiennerna för att checka vädret, och inget mer. Jag ville shoppa mig fattig, äta mig tjock, banta mig smal och träna mig stark. Jag ville bryta alla konventioner jag kunde hitta, och när dom var slut skulle jag skapa egna, bara för att bryta dom igen.
Jag jobbade under ett och ett halvt år. Heltidsanställning med pensionsförmåner och möjlighet till semester. Falu kommun, arbetsgivaren som låter dig utvecklas. Det lät bra på papper, men jag menar, kom igen? Jag är ju Wildchild, idag står det skrivet för framtiden på min handled. Jag kan inte sitta fast i ett hamsterhjul och reda mig själv efter soppan. Jag ville ju framåt, jag kan förändra, jag hade visioner - men inga mål.
Högskolan Dalarna, hos oss försvinner du inte i mängden. Kanske kunde jag hitta en plats där, som passade min rastlösa tvillingsjäl? Jag sörjde över min ensamhet, jag saknade Västerås. Men på Högskolan fanns det möjligheter, jag kunde lära mig, utvecklas, förändras och hitta mål med livet. Jag blev antagen till 180 Hp, målet var kommunikatör. Jag trodde att det skulle innebära tentor, uppsatser och en fil. kand. Jag trodde det skulle vara för evigt.
Falun.
Vi umgås på sista veckan nu. Snart är det här förhållandet slut. Borta är tentahelgerna, svordomarna över Fronter och alla koppar med kaffe på Lionheart Café. Vi var 5 stycken mot världen, som har spenderat sista året i terapisoffan, i de fruktansvärt oergonomiska sofforna på Svarta Havet, på Dalatrafiks bussar mellan Falun och Borlänge. Vi pratar vårt eget språk, har våra specifika roller, vi argumenterar hårt och länge men är alltid sams i slutet av dagen. Vi mobbar varandra, vi älskar varandra och vi delar på så gott som allt.
Sofia, my sister in spe. Så gott som inneboende hos oss på heltid. Vi konspirerar alla möjliga teorier om skräckfilmer och om Lost. Vi har koll på varenda Top Model säsong, vi kan rabbla repliker ifrån ett tjugotal filmer, vi drar precis varenda skämt så långt vi kan, tills ingen förstår det längre. Och vi skrattar, och vi gråter. Och det känns som vi sitter ihop. Men jag tycker om dig, och jag tycker om det. Och det kommer göra ont att separeras ifrån dig.
Camilla, ett stort stort hjärta. När många var rädda för vad som hände med mig förra vintern så var du det inte. Och du som ändå alltid pratar om din rädsla för just sådana saker. Vi kände knappt varandra, och ändå ringde du för att kolla hur det var med mig. Du hade tid att prata, att lyssna och att ventilera mig. Du gick rakt igenom min stenmur som brukar tåla vilket yttre tryck som helst. Jag vet inte hur du gör, men du har en värme som strålar rakt in i min själ. Du bara osar av kärlek och vänskap.
Caroliné, våran fallna comrade. Vart tog du vägen? Du var ju alltid med, alltid där - sen försvann du. Jag saknar dina skratt, som lät olika för varje gång. Dina små protester mot våra dirty talks och ditt fördjävla "duscha-naken" skämt som aldrig slutar vara roligt. Jag önskar det fanns ett sätt igenom vilket du kunde komma tillbaka, för jag saknar dig. Och jag kommer alltid sakna dig, tills dess du hittar hem igen.
Anna, våran housewife. Till ytan sett det mest propra du kan hitta. Tvåbarnsmamman, gift, hus, matblogg, springandes i lådorna med strumpor på REA på Ica Maxi. Till ytan så finstilt, med med ett inre som fortfarande osar av barnslighet och skoj. Som droppar den ena kommentaren bättre än den andra. Den som tröttnar ur på vårat flams och försöker reparera ambitionerna, men som emellanåt hamnar där själv;) Som en stor del av våran lilla grupp med sin kombination av vuxenhet och barnslighet. Som den första att använda begreppet "Rulla russin", något som aldrig kommer försvinna ur mina mental pictures. Tyvärr.
Falun.
Om en vecka tar det slut. Och en era av studentliv, matlådor och sena filmkvällar är över.
Jag klarar inte separationer som dessa, så jag tänker låtsas att det inte händer.
Jag vill bara säga godnatt och hejdå och vi ses imorgon.
Och det kanske vi också gör.
fredag 4 februari 2011
Oh these dreams
Aktivt drömliv, oh yes. Sista veckan har jag haft så otroligt många knepiga drömmar, den ena värre än den andra. Invigde maratonet förra helgen i Västerås då jag drömde att jag åkte till Los Angeles i jakt på en försvunnen vän, blev kidnappad och neddrogad med katt p-piller. Lyckades få tips om att min försvunna vän fanns i Norge, åkte dit och hittade honom utanför en lagerlokal där han stod och tjuvrökte vid personalingången. Han sa att "Jag kan inte prata just nu, men möt mig vid tekniska badet". Ohyes.
Värre blir det.
I morse vaknade jag upp och kände mig bara allmänt vrickad. Drömde att jag var på en kryssning tillsammans med min gamla klass ifrån högstadiet där målet var att ta kollektivt självmord och sjunka till botten med skeppet. Lyckades ta mig därifrån i sista sekunden och åkte vidare till Texas där jag möts av en stad som är ett levande tv-spel. Man var fastsurrad vid en dunk genom slangar rakt in i artären i armvecket, syftet var att hela tiden hålla dunken fylld med coca-cola. För att uppnå detta skulle man simma runt i kanalerna som en sjöjungfru, ramma ubåtar som innehöll 33cl coca-cola flaskor och hoppa upp för att "ta" flygplanen som flög nära vattenytan.
Efter detta mötte jag upp Björn och hans barndomskompis, och Björn förklarade vänligt för mig att han träffade en tjej på krogen igår som han hånglade med, men som han inte ville ha fortsatt kontakt med, så han bad mig ringa upp henne och be henne dra åt helvete. Jag tyckte det här var lite awkvard och frågade varför han ens överhuvudtaget hånglade runt, men då berättade hans barndomskompis för mig lite snällt att "Men du ska vara stolt över honom, för han hånglade med en annan tjej också som han inte ens tog numret till".
Well, thank you. Drömtolkning är välkommen.
Värre blir det.
I morse vaknade jag upp och kände mig bara allmänt vrickad. Drömde att jag var på en kryssning tillsammans med min gamla klass ifrån högstadiet där målet var att ta kollektivt självmord och sjunka till botten med skeppet. Lyckades ta mig därifrån i sista sekunden och åkte vidare till Texas där jag möts av en stad som är ett levande tv-spel. Man var fastsurrad vid en dunk genom slangar rakt in i artären i armvecket, syftet var att hela tiden hålla dunken fylld med coca-cola. För att uppnå detta skulle man simma runt i kanalerna som en sjöjungfru, ramma ubåtar som innehöll 33cl coca-cola flaskor och hoppa upp för att "ta" flygplanen som flög nära vattenytan.
Efter detta mötte jag upp Björn och hans barndomskompis, och Björn förklarade vänligt för mig att han träffade en tjej på krogen igår som han hånglade med, men som han inte ville ha fortsatt kontakt med, så han bad mig ringa upp henne och be henne dra åt helvete. Jag tyckte det här var lite awkvard och frågade varför han ens överhuvudtaget hånglade runt, men då berättade hans barndomskompis för mig lite snällt att "Men du ska vara stolt över honom, för han hånglade med en annan tjej också som han inte ens tog numret till".
Well, thank you. Drömtolkning är välkommen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)