Välkommen till 2019 din rebelliska lilla jävel

Jag tycks ha fastnat i en existentiell kris som är lite omtumlande.
Kanske är en sen 30-årskris, en reaktion på att bli förälder eller bara en naturlig insikt man förr eller senare måste bearbeta. Eller så kanske det bara är jag. 

Det sistnämnda vore faktiskt typiskt egentligen.

Oförmåga att känna mig fullbordad i nutiden
Den här existentiella krisen handlar om tid och om eror. Om livets byggstenar i form av tidsbegränsade block som byts ut med jämna mellanrum, och min nyfunna oförmåga att kunna hantera övergångarna mellan dessa block. Som att jag har någon form av separationsångest från allt och alla i mitt liv. En önskan om att allt ska vara statiskt, trots att jag samtidigt också hela tiden vill framåt i livet, och samtidigt som jag kan fastna i gamla fotoalbum och dagböcker i timmar för att längta tillbaka till någon form av inbillad fullständighet som fanns i dåtiden. En känsla av att aldrig vara riktigt nöjd i nutiden. Alltid en skadad kant någonstans eller en lös tråd i sömmen.

Och nu när jag samtidigt läser mig fullmatad om olika teorier om barnets utveckling så kan jag inte låta bli att försöka hitta svaret på mina funderingar däri. Vad är orsaken till den här känslan av att aldrig vara riktigt hel? Ligger det i någon otrygg/ambivalent anknytningsstil, i objektrelationsteorin eller i en utvecklad jagsvaghet som fått fäste och sedan grott ur de delarna av min uppväxt som varit mindre idylliska än andra delar? 

Vad är det egentligen som gör att vi människor blir som vi blir?

När en era byts ut mot en annan
Ett konkret exempel på den här krisen är min oförmåga att sluta älta min morbrors bortgång.
Jag är på det klara med att han är borta, och jag har sörjt. Men jag känner fortfarande en form av ångest över att inte kunna förändra det. Att inte kunna spola tillbaka tiden och träffa honom igen. En ångest över att han inte finns här nu och kan träffa min son. Jag blir arg på det faktum att Villiam aldrig kommer få möjligheten att träffa honom, och den här ilskan och maktlösheten släpper liksom inte.

På samma sätt får jag nästan en svindlande känsla när jag ser tillbaka på de olika block som funnits i mitt liv och att de är över. Det kryper i hela kroppen på mig när jag tvingar mig själv att acceptera att de tiderna inte längre finns.

Barndomstiden på Hästberg i Falun, den vilda tonårstiden på Bjurhovda i Västerås, de ambivalenta åren på gymnasiet där jag aldrig kände att jag hittade en plats. Därefter kom det ungvuxna steget med flytten till Falun och åren på Högskolan. Känslan av att kunna något, och att bli någon. Sen kom diagnosen och åren med total själslig förvirring. Jakten efter mig själv. Manierna och depressionerna som avlöste varandra och den där skräcken som sätter sig i en människa som upplevt sin första panikångestattack. Rädslan för att leva liksom.

Sen någon ny form av livsstil. Försöka hitta fotfäste som individ efter att ha levt i ett långt förhållande som tagit slut. Den där nötande frågan som jag hela tiden ställde mig själv: Vem var jag utan han? Där fann jag jobbet på Releasy och kände att jag blev någon igen. En arbetsmyra. Karriärskvinnan. Ville så gärna stå stadigt och nå nästa trappsteg i livet liksom. Hade så bråttom framåt för att det gjorde för ont att se bakåt. Jag tog ännu ett karriärsteg, och ännu ett till. Och sen så kraschade allt. 

Den här inbillade versionen av mig själv som karriärkvinna var inte byggd på någon stabil grund, något som märktes av att det räckte med ett par motgångar på jobbet för att jag skulle rasa helt.

Och så står jag här, igen, och funderar på vem fan jag är
Skrapar med foten i gruset och biter på naglarna. Har slutat röka för snart 3 år sedan för att det var bäst så, men jag saknar de där jävla cigaretterna varenda dag. De är det enda som liksom följt med som en trygg kompis genom livets alla faser och livets alla kriser, och nu finns de inte här de heller som en tröst. Jag blickar mot himlen och evigheten och alla stjärnorna och funderar på om universum har ett stopp eller inte. De säger att det är oändligt, men jag har aldrig riktigt kunna greppa det perspektivet. Jag mår bättre av att se struktur i saker. Att kunna förutsäga saker.

Att säga att någon kan vara oändligt är ju att ge demonerna fritt spel i huvudet. Då kan ju även den här ångesten vara oändlig. Döden kan vara oändlig. Jag kan vara oändlig, och det vill jag inte. Jag vill inte vara jag jämt och ständigt.

Men ja, här är livet igen iklädd den där klänningen som är sydd i ett tumultartat mönster. Tryggheten kastas runt igen, och något fotfäste är det inte tal om för tillfället. Försöker flyta på, du vet: hakuna matata, carpe diem och mañana mañana. De säger att mindfulness är lösningen, men den enda frekvensen jag lyckats nå med min hjärna hittills är den där kanalen som spelar mindfuckness hela dagarna. Om och om igen.

Att skriva brukade alltid vara lösningen men jag har blivit rädd för orden på sistone.
En skrivkramp som vuxit ur känslan av att ha tappat bort mig själv.
För att skriva måste jag vara jag, och jag har nog inte varit jag på ett tag nu.

Men nu har jag gjort ett tappert försök, och samtidigt som någon del av mig bara vill radera allt och hålla käften, för att det är vad jag gjort bäst sista åren, så har jag en annan starkare del som vill göra uppror. Så jag lät hen komma fram idag.

Välkommen till slutet på 2018 din rebelliska lilla jävel. Ta en alvedon och se till att du har säkerhetsbältet på, för nu börjar åkturen in i 2019.