Små saker i livet.

Dom små sakerna i livet.

Jag målar naglarna i grönt. Tanken var att det skulle vara somrigt på det sättet. Att det skulle matcha min klänning som jag älskar så mycket, men som jag inte vågar använda för att jag är så rädd att den ska smutsas ner. Jag brukar inte bry mig om smuts så särskilt mycket. Tycker att det tillhör en jordnära själ liksom. Lever man så lever man. Vad betyder lite smuts egentligen. Men den här klänningen. Den där klänningen. Den betyder mer än så.

När jag tittar på min katt som lägger sig bredvid mig. Kisar med ögonen och spinner. Jag tänker på att han är lycklig, och det gör mig lycklig. Jag är en bra matte. Näring för själen. Att kunna älska det mest oskyldiga. Att verkligen älska det där stora livet i ett litet lurvigt format. Kan titta på honom tills dess han tröttnar och svassar därifrån med en stor gäsp. Han klöser på möblerna och det gör mig ingenting. Han är lycklig.

Jag drömmer om ett liv i en värld som i Avatar. Där det glittar och blomstrar. Allting är blått. Harmonins färg. Där man är sig själv fast 10 gånger mer. Frön från visa träd som innehåller minnen av människor. Som aldrig glömmer bort allt det där som betytt något och som har satt sina spår. Det är som nektar. Som kåda. Oförstörbart och näringsrikt. Alla behöver en värld som Avatar. Det går att skapa.

Människor omkring mig som alla borde ha en helsida i tidningen. Varje själ och varje unikt liv. Vi kan lära så mycket av varandra om vi bara hade gett det en chans. Vågat visa känslor mer. Vågat säga hej ibland. Våga förstå att varje levande person är en vinnare från dess de var små. En sida i tidningen för att varje person är viktig och borde hyllas. Ibland för att dom vattnar sina blommor. Ibland för att dom engagerar sig i att ge andra bra liv. Ibland för att dom är drömmare som vill ut och sätta livet på prov. Ibland för att dom inte gör något alls.

Jag målar naglarna i grönt. Jag dricker kaffe alltför ofta. Många gånger funderar jag på vad döden är, och vad som händer när man når dit. Jag drömmer om en lycklig pension, och tills dess - om en fantastisk karriär. Om ett jobb där jag får känna mig värdefull. Där jag kan inspirera och skapa. Jag drömmer om barn och vilka namn dom ska få. Jag tror man vet det. Bara vet sådär. Min katt tittar på mig och jag förstår värdet i livet. Kärleken. Hoppet. Drömmen. Guldkornet som växer till ädelstenar.  Insidan som ligger som en grund för allt man kan bli utåt.

Ibland tittar jag på dig och känner väldigt många känslor som du aldrig fått veta om. Jag minns varje person som berört mig. Ibland bara med ett leende. Ibland med tårar. Jag funderar på varför du inte fått en helsida i tidningen. Jag funderar på vad du drömmer om och vart du vill komma i livet. Jag undrar vad du tänker varje morgon när du går upp. Jag ser dig. Du vet bara inte om det. Jag ser er allihop. Ni vet bara inte om det.

I väntan på jobbet. Det där jobbet med stort J.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.
Folk hade kallats bipolära för mindre. Idioter och dårar som det kallades i början på 1900-talet. Människor som inte kan kontrollera och behärska sina känslor, utan Gud förbjude faktiskt ger utlopp för dom. Ledsamhet, irritation, kärlek, hopp, hopplöshet och känslan av tomhet. Allt det där som man står inför nu som nyexaminerad student i väntan på jobbet. På det där jobbet. Jobbet med stort J.

De skyhöga förväntningarna blandas ut med mängder av tårar. För vissa blandas det även ut med etanol. Man säger att sprit inte har något minne. Man vill så mycket, man är så jävla redo. Ingen arbetsgivare förstår vinken, och ingen ger vinken en chans. Det första tåget åker förbi utan en tanke på att stanna. Det andra tåget stannar, men släpper inte in dig. Man slutar hoppas på ett tredje tåg tillslut. Man funderar på att försöka gå någonstans. Behöver inte ens ett mål längre, man bara går.

Men sen kommer det där. Efter några dagar. Efter några minuter, och kanske tillochmed efter några sekunder. Respons. Bekräftelse. Någon ser dig i vimlet av febrilt sökande arbetslösa och noterar något du har. Något du gör. Något du säger. Inuti påbörjas den där processorn igen. Känslan av att vara på väg och ha en chans. Att få vara. Någon. Någons.  Det är med ledsamhet som jag ser på både på mig själv och mina fantastiska och kreativa vänner när vi står där med dörrarna i nyllet. När vi har spenderat så mycket pengar, så mycket tid och så mycket själ under tre års tid för att komma dit vi hade tänkt oss. När vi har allt att ge, men ingen att ge det till.

Men för tre år sedan hade vi en plan och en känsla. Vi visste att det skulle vara mödan värt när vi står där med examensbeviset i handen och med drömmen i sikte. Och vi måste påminna varandra om det här titt som tätt. Nietzsche sade en gång att man skulle välja den längsta vägen till sitt mål, annars skulle målet inte ge den tillfredställelse man söker. Jag hoppas att gubbfan har rätt.

Jag håller lågan tänd fortfarande, mirakulöst nog. Jag vet vad jag kan och vad jag är förmögen till, även om självförtroende sviktar i takt med vunna och förlorade jobbmöjligheter. Men jag menar, come on. Jag har klarat en högskoleutbildning, jag har högsta betyg i alla kurser förutom två. Jag är driven, social, framåt och serviceinriktad. Jag skriver på ett sätt som berör många. Men jag skriver också på ett sätt som vissa inte gillar. And may that be. Jag är åtminstone unik i min skrift, och jag sticker ut. Som min sambo säger; "Du bryter tamejfan alla regler vad det gäller skrivande, men du gör med stilistisk bravur". And may that be too.

När man vänder på det hela så kanske man ser det där värdet som finns inuti. Man kanske hittar tillbaka till integriteten och känslan av att kunna. Att man kan. Av att man egentligen alltid har kunnat. Och när tillfället kommer så kommer någon arbetsgivare någonstans se potentialen och satsa på en junior med en framtid istället för en framgångsrik bakåtsträvare. Den där unga och hungriga inställningen till livet. Den där viljan att göra stort.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.

Den där chansen. Det där chansen alltså.

Mitt i jobbsökandet dyker detta upp. Testpilot för en ny 3-D TV. Och jag som precis inhandlat 6 nya filmer som jag hade tänkt frossa i. Så öppnas det nya vägar, nya möjligheter. Det spinner i mitt filmhjärta och jag kan bara föreställa mig hur otroligt asocial jag skulle bli. Men mysigt asocial. Och en jävligt värd sak att slänga bort sommarkvällarna på. Kan bara föreställa mig att se Frank Millers filmer med denna TV. Dom färgerna. Dom kontrasterna. I might just be in heaven.

För er som ens vågar konkurrera med mig om denna möjlighet så är länken här. Men jag varnar er. Jag vet vart ert filminkast bor.

Lite funky eller fucking freaked out?

As if..

...ett personportätt i form av CV någonsin skulle kunna spegla mig. Formalitet, välformulerade meningar och halvsnygg design. Lite lagom. Lite ödmjuk. Lite fullifan sådär.

Jag har gjort lite det ena och provat på lite det andra. Jag kan det här, och jag behärskar inte detta. Lite å ena sidan, men kanske mest å andra sidan. Lite smör på pappret för att mjuka upp min image och se till att de trista kanterna inte fastnar och bildar en ram i vilken jag begränsar mig själv.

Men på riktigt är det något helt annat som avgör vem jag kommer att vara som anställd. Kanske är det mina sociala faktorer som kommer sätta spåren. Kanske är det min humor som får någon på fall. Kanske tycker någon att min humor är absurd och backar undan med rädda ögon och skepsis. Men jag tar för mig och jag vågar slänga mig in i saker jag aldrig provat förut. Livrädd, ja. Men våghalsig. Och envis. Och jävligt inställd på att klara mina jobb med finess.

Jag är en lojal arbetstagare som då jag är stolt över min arbetsplats kommer implementera företaget och min yrkesroll i mig själv. En intern reklampelare som sträcker sig över tid och rum, över alla kanaler, mot alla målgrupper. En tänkbar reklaminvestering för den där finputsen av företagets sminkning.

Kanske är det att jag sträcker mig över den där gränsen mellan lite funky och fucking freaked out. Att jag inte låter alla dom där skrämmande desillusionerade tankarna ligga och vila i mina inre rum, utan sätter dom i arbete på papper istället. Det blir upp till gemene man att avgöra om jag hör till det funky släktet med bohemiska och drömmande drag, eller om jag är en kreatör med förmågan att tänka stort och prestera därefter. Men i tristess och torka blir jag påverkad, och fäller ihop vingarna. Gråa vardagar gör mig ledsen och dom begränsar mig. Där det inte finns plats för kreativitet och teamwork blir jag en rutinerad mus i ett hamsterhjul. Springer runt, runt, runt. Ser ingen större mening men tar mig framåt i alla fall. Eller åtminstone tror jag att jag gör det. För jag är en mus i ett hamsterhjul och jag springer av ren rutin. Behöver det där lite fucking freaky omkring mig för att sätta igång den där helknasiga processorn i mitt inre.

Och ja, i den där processorn får man räkna med udda drag. Ibland när jag är förkyld hör jag små klick i huvudet varje gång jag blinkar. Men med dessa klick skapar jag melodier som gör förkylningen och tillvaron mycket roligare. För varje blink skapas ett klick och med träning kan jag klicka mig fram till både traditionella melodier såväl som Mix Megapols sommarplågor. Och ja, varje gång jag ser en tax så tänker jag "Men stackars!". Och jag vet inte varför, men det känns som en legitim tanke i alla fall. Jag vill ju inte mörda taxen direkt. Jag tycker bara den är söt och jag tycker lite synd om den. Utan att veta varför.

Jag pratar med mina katter, fascineras av fåglar och hur otroligt osmarta dom är, och jag skapar dressyrkoreografier i huvudet varje gång jag hör en låt. Jag drömmer om att någon gång rida Hubertus-jakten och surfa på Nya Zeeland. Jag är hobby-psykolog med inriktning mot KBT, tror mig själv vara medial emellanåt och har en skum fix på konstiga tänder, harmynt och ärr i ansikten. Tycker det kan vara bland det vackraste som finns. Varje gång jag ser en person med flint får jag jobbiga impulser att kasta en blöt bomullsrondell på flinten bara för att jag funderar på hur det skulle låta. När jag träffar nervösa personer får jag jobbiga impulser att vilja skrika "Bu!" eller "Boogah-boogah" och se hur dom reagerar. När jag träffar bittra människor går jag direkt in i en överdrivet optimistisk roll bara för att jävlas.

But hey, jag är en kreatör och det är såhär det fungerar i mitt huvud och mitt liv. Slentrian är ett ord jag har förkastat för länge sedan, och trots att jag älskar hamsterhjulets trygghetssystem så tror jag inte på att varken deklarationspapper eller lagboken är människans kanonverk. Politiker är folk som jag ibland förstår, och ibland kan skratta mig till döds åt. Människor som bara lever för det seriösa och rutinmässiga här i livet tråkar ut mig. Jag leker, jag behåller barnasinnet och jag tror inte att skillnaden mellan barn och vuxna är större än vad vi gör det till. Det finns en Pippi Långstrump och en Emil i Lönneberga i varje själ, men alla släpper inte ut den.

Och alla är inte kreatörer. Och alla går aldrig över gränsen mellan att vara lite funky och fucking freaked out.
Och det är bra. Ibland. Ibland inte.

Människan och hur hon lever när ingen ser

För mig har det alltid varit så naturligt att skriva. För mig är orden det sätt jag väljer att visa mig själv utåt, det sätt som jag vill att människor känner igen mig genom. Att utbilda mig till kommunikatör blev således ett naturligt val. Att skapa min framtid och lägga en grund som jag väljer själv. Så som jag vill leva.

Kommunikation är ett ämne jag fascineras av. Jag är en antropolog per definition bland annat eftersom jag alltid älskat människan. Människan som hon är när ingen ser henne. Människan som hon lever när hon endast lever för sig själv. Som hon är där inne, och som hon visar sig där ute. Och det som är människan så unikt är kommunikationen. Hur hon kommunicerar och blir kommunicerad till. I skrift, i tal, i kroppsspråk, i ögonblick och i stunder av kommunikation där ingen säger någon men alla vet vad som blir sagt.

Jag älskar att fundera på vilka dessa människor är och vad dom gör och tänker. Det finns så mycket vi missar hos varandra när vi bedömer varandra som skal. Vi pratar om varandra som grannar, lärare, klasskompisar, servitörer och butiksbiträden. Som titlar. Som den där som klipper gräsmattan tidiga lördagsmornar. Som den där personer som är lik en annan person. Och i alla dessa titlar finns själar. Människor som vaknar varje morgon och påbörjar resten av sina liv. Som tänker, reflekterar och planerar. Som planerar om. Som river ner och bygger upp igen, i den vackra processen att vara människa.

För varje plats jag går förbi tänker jag att det finns ett minne. Varje liten plats i staden bär ett minne av en människa eller flera människor, som har en fast punkt i minnet av denna plats. Och för varje person finns en annan person som har ett minne av denna. Flickan som ser sig själv i spegeln på morgonen och tänker att hon är ful. Som inte vet att grannen två våningar nedanför alltid upplever ett extra hjärtslag när han står bredvid henne i hissen. Som gräsplätten längs med vägen neråt tågstationen, där två ungdomar låg en natt och tittade på himlen och pratade om livet efter studenten. Där kanske den ena sa något till den andra, som den andra aldrig kommer glömma. Ett minne som kommer återupplivas varje gång de går förbi samma gräsplätt. Om tio år kanske dom ser tillbaka på denna plats och tänker att det var där livet började. Eller att det var där livet slutade. Eller så tänker dom inte alls.

Jag tänker på den där killen som sitter på sin balkong och tittar på den grå-melerade katten som spatserar nedanför. Han som önskar att han inte var pälsallergiker, och som längtar efter ett djur som väcker honom på morgonen och som hängivet skulle älska honom vad han än gjorde. Den där kvinnan som tittar sin hund i ögonen och tänker att "Jag känner dig. Du är min bästa vän". Som vet att hon inte vill leva utan det här. De där stunderna av lycka och ömsesidighet. Som vet att hunden förstår det hon säger bara genom att titta denne i ögonen.

Den nyblivna 18-åringen som kommer hem efter sin första kväll på krogen och tänker på den där tjejen som satt på andra sidan uteserveringen. Fick dom inte lite kontakt i den där blicken de utbytte? Kände han inte att hon nog kände samma sak? Tänkte hon samma sak? Och framför allt, kommer de ses igen? Den där mormodern som tittar på sitt barnbarn och ser sig själv. Som minns livet som 8-åring, med spring i benen och drömmar i livet. Som tänker att allt är så annorlunda nu. Bättre, men annorlunda. Som vattnar sina pelagoner och spanar på gubben på balkongen rakt över.

Jag älskar att fundera på dessa människor, och hur mitt liv hade sett ut om jag kände dom. Jag älskar att kommunicera med dessa människor och söka små fragment som berättar något om deras liv. Deras historier, och deras minnen. Jag älskar att försöka förstå hur dom kommer att uppfatta den kommunikation de möter i sitt liv. Vad som kommer fastna, och vad som kommer att försvinna i hjärnans process att sålla ut intryck. Vad någon kommer säga som den andra kommer att glömma. Vad den andra kommer svara, som den första kommer minnas.

Jag är en antropolog och en kommunikatör per definition och jag kommer aldrig sluta fascineras av människan. Av hennes liv, hur hon lever. När ingen ser henne. När hon känner att hon lever den första dagen i resten av sitt liv.

Vägen till att bli en examinerad kommunikatör

Idag är det den nioende juni. Det är kvavt ute, nästan lite utomlandskänsla. Luften står still och det har åskat litegrann. Vi märkte det en stund i skolan, när allting slocknade för några sekunder och när molnet som syntes ovanför Scandic hotell morrade dovt. Idag är det den nioende juni, och jag har tagit examen. På riktigt.

För tre år sedan steg jag in på Högskolan Dalarna som en oförstörd själ. Livet var fyllt av visioner och mål och jag visste att Högskolan Dalarna var den rätta vägen. Där skulle man bli någon, komma någon vart. Jag skulle få examinera mig inom mediekommunikation, det där ämnet som alltid smakat så bra på tungan. Copywriting, trots att jag inte visste exakt vad det innebar så skulle jag dit. Skriva. Skriva. Och tillslut, bli omskriven. En elitist på arbetsmarknaden.

Vi läste om mediernas historia, hur man ville kommunicera, hur man ville nå fler människor än vad lokalblaskan kunde göra. Hur radion skapade gemenskap i vardagsrummet hos splittrade familjer under krigstiderna. Vi läste om hur vi hamnade här där vi är idag. TV. 3G-nät. Smartphones. Allt det där vi tar för givet, allt det där som man rynkade på näsan åt för inte alls länge sedan.

1943.Thomas Watson "Jag tror att det finns en marknad i världen för ungefär 5 datorer"
1977. Ken Olsen "Det finns inget skäl till att någon skulle vilja ha en dator i hemmet"
2011. Michaela Wallin - Fil. kand i mediekommunikationsvetenskap

Vi fortsätter på Högskolan. Vi rörde oss mot kreativa tider på Högskolan. Reklamkurser där vi skulle smaksätta Facebook med lösgodis. Vi skulle sälja in gem på kreativa sätt. Skriva historier om Mikael Persbrandt och klasskompisar, lådbilar och lärare. Vi skulle sälja gem. Vi skulle lära oss att engagera en publik. Med känslor. Med logik. Och här får vi en bild av reklamvärlden. Glitter och glamour. Champagne och lunchmöten. Ett liv i ett martiniglas med dekorativa pärlor på. Vi kände den där stoltheten vi inte hittat tidigare. Vi visste att det fanns ett liv utanför Högskolan Dalarna som väntade oss när vi skulle bli klara. Exhaltering och fjärilar i magen.

Som utbildade kommunikatörer kan vi kräva några saker. Vi kan kräva att bli kommunicerade till på ett värdigt och representativt sätt. Vi förstår innebörden och meningen med kommunikation. Och här knakar det lite i fogarna, för plötsligt rivs våran idylliska tillvaro ner och vi hittar brister i Högskolan Dalarnas kommunikation. Den största bristen var väl egentligen att den så sällan gick att hitta. Vi fick olika svar på våra frågor, olika historier och olika riktlinjer. Vi hade många krav på oss, men kunde knappt ställa några tillbaka. Deras högt intellektuella hydrauliska pumpar gick på högvarv och vi fick avvakta. På svaren på våra frågor. På våra tentor. På våra uppgifter. På våra liv.

Jag har så mycket jag hade kunnat säga om Högskolan Dalarna, och fram tills nu har jag bara väntat på att ta examen först. Jag har varit rädd för att mina åsikter kommer avspeglas i mina betyg. Jag är rädd för det, därför att ett tidigare försök under skolåren att skapa opinion i klassen tolkades av en lärare som ett försök av mig att skapa en sekt. En historia som återberättas i de yngre klasserna fortfarande. Jag är mån om mina betyg och att dom sätts på objektiv grund, och jag har undvikit min kritik mot Högskolan. Men nu, när mina betyg är satta och jag kan lämna skolan för gott, nu känner jag bara att. Nej.

Av hela mitt hjärta kommer jag alltid att undra om det inte hade varit bättre att utbilda mig vid ett annat lärosäte. Jag kommer fundera på om inte Bergh's hade varit ett mer branschrelevant utbildning. Om mina pengar är slängda i sjön. Men jag kan inte dekorera min utbildning med skepsis och gnäll. Jag måste försöka koppla bort den sammanhängande tråden mellan lärosätet och min egentliga utbildning. Min utbildning är väldigt bra och jag är stolt över att ha den. Men jag kan inte tacka Högskolan Dalarna för detta. Jag tackar mig själv. Och mina vänner. Och alla litteratur vi läst, och de diskussioner vi elever har haft kring detta. Jag har våran talföra och kritiska klass att tacka för detta, för att vi alltid har ifrågasatt och aldrig accepterat något vi har tyckt varit fel.

Det har gått tre år och idag har jag tagit examen. På riktigt. Jag är utbildad, redo, pigg och fräsch och jag har fortfarande fjärilar i magen. Verkligheten är ingenting som ligger Högskolan Dalarna nära och det sätt vi blev utslängda dit i våras var nästintill ironiskt. Reklamvärlden är inte det vi fick lära oss. Yrket copywriter inte alls som vi hade tänkt oss. Men med egna perspektiv och erfarenheter inser jag att det är ännu bättre. Mer realistiskt och inte alls så drömmande som vi fick intalat, men bättre. Starkare. Djupare.

Det vi har lärt oss om kommunikation ifrån otaliga timmar i litteraturen är ingenting gentemot den praktiska erfarenhet vi har fått genom att utbilda oss vid ett lärosäte där kommunikationen är ett jippo. Vi har satts i praktik från början, bara utan att Högskolan själv har vetat om det. Vi har studerat kommunikationen när den är som värst, skapat egna opinioner och sätt att lösa det kommunikativa kaos vi har mött. Trots att det varit en till stor del forskningsförberedande utbildning har praktiken alltid legat nära, och vi har fått vara våra egna interna och externa kommunikatörer hela vägen. Vi har skapat egna intranät för att svara upp på den informationsbrist som funnits på Högskolan. Vi har engagerat pressen i de frågor vi tyckt behövts lyftas. Vi har argumenterat med ethos, pathos och logos för att få våra röster hörda. Vi kan det här nu.

Så grattis till mig och alla mina klasskompisar, för vi gjorde det. Vi skapade vår egna utbildning och tog tillvara på vår utbildning, trots att förutsättningarna var dåliga. Vi lärde oss kommunicera, inte bara ur tre års studier, utan även genom tre år av ideellt engagemang. Grattis.