As if..
...ett personportätt i form av CV någonsin skulle kunna spegla mig. Formalitet, välformulerade meningar och halvsnygg design. Lite lagom. Lite ödmjuk. Lite fullifan sådär.
Jag har gjort lite det ena och provat på lite det andra. Jag kan det här, och jag behärskar inte detta. Lite å ena sidan, men kanske mest å andra sidan. Lite smör på pappret för att mjuka upp min image och se till att de trista kanterna inte fastnar och bildar en ram i vilken jag begränsar mig själv.
Men på riktigt är det något helt annat som avgör vem jag kommer att vara som anställd. Kanske är det mina sociala faktorer som kommer sätta spåren. Kanske är det min humor som får någon på fall. Kanske tycker någon att min humor är absurd och backar undan med rädda ögon och skepsis. Men jag tar för mig och jag vågar slänga mig in i saker jag aldrig provat förut. Livrädd, ja. Men våghalsig. Och envis. Och jävligt inställd på att klara mina jobb med finess.
Jag är en lojal arbetstagare som då jag är stolt över min arbetsplats kommer implementera företaget och min yrkesroll i mig själv. En intern reklampelare som sträcker sig över tid och rum, över alla kanaler, mot alla målgrupper. En tänkbar reklaminvestering för den där finputsen av företagets sminkning.
Kanske är det att jag sträcker mig över den där gränsen mellan lite funky och fucking freaked out. Att jag inte låter alla dom där skrämmande desillusionerade tankarna ligga och vila i mina inre rum, utan sätter dom i arbete på papper istället. Det blir upp till gemene man att avgöra om jag hör till det funky släktet med bohemiska och drömmande drag, eller om jag är en kreatör med förmågan att tänka stort och prestera därefter. Men i tristess och torka blir jag påverkad, och fäller ihop vingarna. Gråa vardagar gör mig ledsen och dom begränsar mig. Där det inte finns plats för kreativitet och teamwork blir jag en rutinerad mus i ett hamsterhjul. Springer runt, runt, runt. Ser ingen större mening men tar mig framåt i alla fall. Eller åtminstone tror jag att jag gör det. För jag är en mus i ett hamsterhjul och jag springer av ren rutin. Behöver det där lite fucking freaky omkring mig för att sätta igång den där helknasiga processorn i mitt inre.
Och ja, i den där processorn får man räkna med udda drag. Ibland när jag är förkyld hör jag små klick i huvudet varje gång jag blinkar. Men med dessa klick skapar jag melodier som gör förkylningen och tillvaron mycket roligare. För varje blink skapas ett klick och med träning kan jag klicka mig fram till både traditionella melodier såväl som Mix Megapols sommarplågor. Och ja, varje gång jag ser en tax så tänker jag "Men stackars!". Och jag vet inte varför, men det känns som en legitim tanke i alla fall. Jag vill ju inte mörda taxen direkt. Jag tycker bara den är söt och jag tycker lite synd om den. Utan att veta varför.
Jag pratar med mina katter, fascineras av fåglar och hur otroligt osmarta dom är, och jag skapar dressyrkoreografier i huvudet varje gång jag hör en låt. Jag drömmer om att någon gång rida Hubertus-jakten och surfa på Nya Zeeland. Jag är hobby-psykolog med inriktning mot KBT, tror mig själv vara medial emellanåt och har en skum fix på konstiga tänder, harmynt och ärr i ansikten. Tycker det kan vara bland det vackraste som finns. Varje gång jag ser en person med flint får jag jobbiga impulser att kasta en blöt bomullsrondell på flinten bara för att jag funderar på hur det skulle låta. När jag träffar nervösa personer får jag jobbiga impulser att vilja skrika "Bu!" eller "Boogah-boogah" och se hur dom reagerar. När jag träffar bittra människor går jag direkt in i en överdrivet optimistisk roll bara för att jävlas.
But hey, jag är en kreatör och det är såhär det fungerar i mitt huvud och mitt liv. Slentrian är ett ord jag har förkastat för länge sedan, och trots att jag älskar hamsterhjulets trygghetssystem så tror jag inte på att varken deklarationspapper eller lagboken är människans kanonverk. Politiker är folk som jag ibland förstår, och ibland kan skratta mig till döds åt. Människor som bara lever för det seriösa och rutinmässiga här i livet tråkar ut mig. Jag leker, jag behåller barnasinnet och jag tror inte att skillnaden mellan barn och vuxna är större än vad vi gör det till. Det finns en Pippi Långstrump och en Emil i Lönneberga i varje själ, men alla släpper inte ut den.
Och alla är inte kreatörer. Och alla går aldrig över gränsen mellan att vara lite funky och fucking freaked out.
Och det är bra. Ibland. Ibland inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar