Lördagsknepigheter

Uff.

Det är virrigt och pirrigt. Snurrigt och galet.
Det är pest eller kolera. Valet eller kvalet.
Lyckan eller rädslan. Det är upp och det är ner.
Det är ännu en godis efter man har sagt "inget mer".

Det är mulet och grått och vattendroppar i luggen.
Hugget och stucket. Stucken och huggen.
Ett hjärta som slår enligt fotosyntesen.
Det är känslan av noll komma noll.

Med origo i ögonen, en horisont utan skärpa.
Ett ögonblick av ro igen.
Huvudet snurrar, ingen kan hjälpa.
Det är "älskling, min älskling, när kommer du hem?"

Åh dom blåa ögonen som aldrig fäller en tår.
En ram av guldsvarta fransar.
Det är blekvit hud och rufsigt hår.
Det är du som gör att mitt hjärta dansar.

Pirrigt och virrigt och ett fnittrigt skratt.
Och rädsla för vem vi ska vara.
Det är viljan att ha dig, varje natt.
Det är mycket men aldrig "bara".

Och nu får du mig magisk och naturell.
Du får mig. Vi tar ett kliv.
Vi ger och vi tar och vi skapar kartell.
Du får mig. Du har mig. Mitt liv.

And then there was light.

Gud sade: varde ljus!
...och nog fan blev det ljust allt.

Det var med samma kraft i uttrycket men med andra ord jag hörde någon högre makt tala mig i mitt huvud imorse. Och huvudet sade: Var-det-kul? Och det var det inte. Känslan av att bli straffad för en sjukt kul utekväll med mängder av tequila och manliga strippor. Bara det att jag inte hade något av det igår. Ingen utekväll och inga manliga strippor. Och bara det att jag inte ens dricker alkohol. Jag fick bara straffet. Baksmällan utan någon kul smäll att baktända på.

Så var-det-kul för dig själv gubbfan? Var det lika skönt för dig som för mig?

08:30 står jag i hallen i högklackat och ögonskugga. Två saker jag normalt sett inte bär till vardags. Men hey, jag skulle på kundmöte, och hey - man får anstränga sig lite. Men hey, det skulle jag tydligen inte alls det tyckte mitt huvud som bestämt sig för att det här med att snurra. Det är rätt skoj. Det kör vi på.

Schazaaaam. Soffläge. Vampire Diaries. Bara vila lite så blir det bra. Provar nästa rond istället. Andra jobbet kl 11:45. Bara vila det diaboliska huvudet en smula så ska det nog gå över. Är säkerligen psykiskt och nä. Den där går jag inte på. Come here and get all "oh god, im all mentally disturbed and i need to stay home cause' im like crazy". Ett hjärnspöke som leker bakterie. Pff. Im not that stupid! Jag ska till jobbet, och så är det bara.

Och så blev det bara. Hittade en lapp på skrivbordet från Therese. Ett fripass till toaletten. VIP och allt. Får gå före kön. Naawsome. Visar chefen reklamvideon för MediaMarket. Det är han. Han den där som skjuter runt med en blippare. Det är chefen och laserpennan. Skrattar lite. Tar en treo. Tar ett andetag. Tar ett samtal. Kunden pratar om Ånge. Vad säger hon? Vad vill hon? Och varför berättar hon det här för mig?

Schazaaam. Jag är inte service idag. Jag gör posten en otjänst om jag stannar. Det var inte ett hjärnspöke, det snurrar fan på riktigt. Och så vill jag bara kräkas lite. Men jag vill inte kräkas publikt. Tar min ofrestande matlåda och lallar mot bussen. Hem. Fallen soldat ger vit flagg.

På TV2 pratar dom om periodiska systemet. Det känns som bluff & båg. Han den där rakade snubben som ser ut som någon precis ska peta en penis i ögat på honom bluffar. Man kan inte veta sådär mycket. Man kan inte ha svar på allt. Han är nog en robot. En buffy-bot. Han vann. Grattis till honom. Nu vill jag kräkas lite igen.

Det snurrar och surrar och jag spiller julmust på mig själv. Och jag undrar varför man uppfann migrän. Och varför jag ens skriver det här just nu. Och om jag inte är lite "oh god im all mentally disturbed" i alla fall.

Believe in magic. Be a unicorn, if you can.

..Om det inte finns magi. Om inga sagor kunde vara sanna. Om ingen hade trott på unicorns..


Det är den 25:e december och året är 2009. Livet tar en ny vändning. Det var sista dagen i det liv jag hade känt till i 22 år. Det var första dagen i det nya liv jag blev tvungen att lära känna. Det var då och där jag lärde känna rädslan. På riktigt.

I de gömdaste forum på nätet. I de tystaste människorna i hörnen. I de djupaste ögonen, fyllda med sorg. Där fanns det någon som förstod. För inga ord i ett vokabulär, och inga sånger på radion kunde hjälpa. Ingen extern källa kunde komma in. I det galna intranätet för idioter.

Det fanns konstanter som bekräftade livet. Klockan som fortsatte ticka. Det gick att hålla rummet rakt och det var aldrig magi. Det var en konstant planerad vardag. Inga nymodigheter och inget nytt. Man följer bipacksedeln slaviskt. Svävar aldrig ut en bit. Det gick att fortsätta vara vid liv men det var omöjligt att leva. Men det var receptet och det var kartan och det var den rösten du hör på en GPS. Det var adrenalinsprutan i bröstet för den person vars hjärta slutat slå. Första hjälpen, per definition.

Det var aldrig magi. Det var en respirator.

Men jag började höra mig omkring. Började tro på magi. Började tro på att människan besitter en inre kraft som kan ta henne varthän hon vill. Jag läste mig blind i böcker. Jag köpte hjärtslag i allt som var fantasy. Jag misstänkte att det fanns en sanning bakom alla sagor. Jag skulle bara hitta dit. Och jag blev kallad idealist. Och jag blev kallad desillusionerad. Och jag fick höra att det var fel väg att gå, att mina drömmar var onåbara. Och kanske var det så. Men i en extern värld av andemagiker och unicorns hittade jag mig själv. Vampyriska talanger och vingardium leviosa. En mental deathly hollow. En av de tre saker som skulle göra mig odödlig tillslut.

Jag började rucka på rutinerna. Vara vaken en timme till. Jag åkte till Borlänge, trots att vi hade bestämt att vi skulle vara i Falun. Jag andades extra noggrant, och jag gick ut - fast det var mörkt. Jag använde den magi jag kunde. Att bryta sönder mig själv och bygga nytt. Tornet av lego var högt men aldrig brett. Jag fick bryta sönder och jag fick bygga nytt.

Och jag byggde en ny lekgrund. Jag valde rutschkanor och färger i gult. I en aura av astrologiskt hopp försökte jag leva i det tecken jag är född. Luft. Ett tvillingens tecken, låt det gå fort. Jag hade inte tid att vänta på livet något mer. Jag förlorade två år, men jag åldrades 100 i vishet. Jag valde att radera konventioner och krav. Jag tog tillbaka mitt liv och började pynta det med glitter. Med sagor och myter, unicorns och magi.

Så låt det undan nu. Jag har tid att ta igen. Jag vill inte vänta på livet längre. Jag vill leva här och nu.
Utan klockor och utan dygnsrytm. Utan rädsla för allt som kan ske. Och kanske håller det, och kanske brister det - och kanske är jag en desillusionerad idealist.

Men det var unicorns och regnbågar som tog mig hit. Det var hoppet och det var magin. Och den desillusionerade delen av mig är den som tillslut hjälpte. Det var aldrig receptet, aldrig kartan, aldrig den lilla rösten som sa åt mig att ta det lugnt.

Det var springet i benen, luften i min själ, det var Harry Potter, Edward Cullen och Vasilisa Dragomir.

Det var vetenskapen om att livet var mitt att leva som jag vill.
Det var minnet av den 25:e december 2009.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Låten bara andas allt det där jag känner just nu. Det är galet. Endorfinerna. Endorfinerna som bara raderar allt det där logiska och rationella. Som gör en blind. Som gör en döv. Som gör en så jävla lycklig.

Som en imse vimse spindel går jag vilse och virrar runt i ett bubbel av kolsyrad kärlek och hjärtslag. Smälter, som en treo. Löses upp sakta men säkert och hänger mig åt det utomgalaktiska och helt klart termonukleära. Jag absorberar. Fylls upp.

Att våga falla rakt bakåt och bara hoppas att någon fångar upp en. Att tro att det faktiskt kan ske så. Impulsivt & ogenomtänkt, absolut. Vid första ögonkastet. Vid sista. Vid vetenskapens fötter. Fnissar bort allvaret, det finns där ändå. Ignorerar framtiden, den kommer ändå. Går rakt förbi skuggorna bakom träden, för om dom anfaller mig så kommmer dom göra det. Ändå. Så här och nu är det som gäller. Här & nu.

När man har provat allt och inget ger det man söker. Man gör det som man ska. Som det anses ska göras. Ringer tre dagar efter. Väntar tills tredje dejten. Smyger och hymlar och gör allting läskigt. Vet han? Vet hon? Vet någon någonting egentligen? Vill bara vara frispråkig nu. Lösgöra mig från rädslan som kopplat mig fast mig till förnuftet i två år. Det kanske inte är förnuftigt. Och det är just det som gör det så härligt.

Jag vill tro på unicorns och regnbågar. Jag vill inte vara cynisk. Inte rädd. Inte alltid så jävla genomtänkt. Jag tror på mirakel & själsfränder. På kemi & på gnistor. På astrologi och på spöken. På tecken och på sammanträffanden. Jag tror på allt sådant där som fler borde tro på. Jag tror på min intuion. Min magkänsla.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Det som kan existera utan det andra

Igår såg jag mig själv genom hennes ögon. Jag tror hon gjorde det hon med.
Igår vaknade något som sovit, alla dom därsvaren men inget klart besked.
I krampande känslor av ovisshet,
i molande värk över rädsla.
I allt det där som jag aldrig varit,
insåg jag att det var precis så jag är.

Jag hittar något som lyser. Som skiner genom allt som är svart.
Det där som gör mig euforisk. Det där som alltid gjort mig matt.
Så med huvudet mellan knäna,
och med ansiktet gömt i sand,
Där insåg jag ett värde starkare än något annat,
värdet i en hjälpande hand.

När man undrar över existensen. Vari värdet är som som störst.
Finns svaret oftast inte i logiken, utan i känslan i ditt bröst.
Om du jämför det ena med det andra,
om du blundar från vardagen ett tag.
Så ser du klart vad som kan existera utan det andra,
och att livet kan räknas i hjärtslag.