A good copycat knows from the start...

A good copycat knows from the start, how to put pawprints in every customers heart.

Frr. Frr. Jag spinner som en katt över mitt liv just nu. Det händer så mycket, det går framåt. Jag får spendera 8 timmar om dagen med att göra det jag älskar, Jag har saker att se fram emot så gott som varje helg. Examen närmar sig med stormsteg, och våren är faktiskt här. Frr. Frr.

Jag förundras aldrig över hur långt man kan ta sig med små tassar. Att oddsen ibland inte alls stämmer, och att vinsten blir så pass stor på en sådan liten insats. Bara för att verkade orealistiskt. För att ingen trodde på det. Men kanske framförallt, för att man själv inte tror på det.

En vän sa en gång att "Om något ska hända, så får man hända själv". Och nog fan är det så. Med risk för kognitiv dissonans måste jag ändå säga att man helt enkelt bara får blunda ibland och slänga sig in i saker, och våga tro på sig själv. Man sätter upp så många broar för sig själv, som man aldrig tar sig över. Man står med vimpeln i handen på andra sidan och nöjer sig. Man nöjer sig, för man vågar inte tro på mirakel. Man tror så sällan på sig själv.

Vi spenderar så mycket tid med att tvivla. Att tycka att vi inte räcker, att det alltid finns någon bättre. Att livet inte räcker till, att tiden inte räcker till. Att man inte ska ge sig in egna vägar, därför att de gamla vägarna alltid fungerat så bra. Skogstigar är farliga, ensliga och mörka. Man kommer gå vilse, tappa riktningen och förföras av underjordisk dimma, som för Ronja Rövardotter. Men. Verkligheten är dom här stigarna, och livet är inte en asfalterad motorväg. Att lära känna den vildvuxna skogen är att lära känna sig själv. Man kommer snubbla på rötter, gå vilse, hitta spåret och gå vilse igen. Man kommer få sova några nätter i kyla, schasa bort några vargar och leva på det lilla ibland.

Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Winnerbäck har alltid vetat hur man formulerar känslor. That´s why I love him.
För att återgå till katter igen, jag lägger upp en video som min syster hade lagt ut på facebook. Orsaken till detta är att videon verkligen sätter bild på hur mina mornar sett ut sedan jag för 4 år sedan skaffade min älskade katt Totte, som hur charmig han än må vara, är ett pain in the arsle på mornarna.



I have a dream.

Idag är det en high-five för oss som dagligen växlar mellan PC och MAC.

Det tar mig ungefär en kvart att komma in i rätt MAC-mood på praktiken, med alla snabbkommandon, navigeringar och allt det som följer med. En kvart, sen är jag med. Och så kommer eftermiddagen och jag sätter mig hemma, vid en PC. Och det tar en kvart, igen. En kvart för att återställa mitt huvud till PC-tänk. Jag ägnar runt en halvtimme varje dag med att fundera på vilken av alla knappjävlar jag ska hålla in för att göra ett enkelt litet snabel-a. Kretsar mitt liv kring datorer? Nej.

Idag, för exempel, har jag ägnat en stor mängd av tankeverksamhet till människor och deras drömmar. Jag mötte en kille i ungefär min ålder på bussen som gömde sig i sin luva och responderade allt hans mamma sa med "Mmm." Han var kanske inte helt hemma på alla plan, och kanske var det någon häst som saknades i det där stallet, men han var tydlig i sin kommunikation. På hans jacka satt en stor rund och blå pin med en vit text som sade att; "När jag blir stor ska jag bli polis". Ka-poow. För alla som någonsin undrat så visste vi nu. När han blir stor ska han bli polis.

Och är det inte hemskt att jag ens reagerar på detta? Jag menar, varför skulle han inte vilja bli polis? I denna kvasikommunikativa värld vi lever i finns det så mycket som borde bli sagt, men som aldrig blir det. Varje människa du möter på stan har drömmar. Alla vill vi någonstans, om än till olika ställen - och alla har vi drömmar om hur vårt liv skulle se ut i de bästa av världar. I hans värld skulle han bli polis när han blir stor. I hans värld kanske han drömmer om att vara en lagens väktare, att få hjälpa till att skapa ett tryggt samhälle och att få umgås med kollegor som brinner för samma dröm. Varför pratar vi inte mer om våra drömmar?

Någon sade en gång att drömmar är som mål utan deadlines. Det är ett citat jag gärna bär med mig i tanken när omvärlden känns stressande och när jag tappar fokus på mina mål. Att jag drömmer är mänskligt. Det är en av de fina sakerna med att vara en empatisk figur. Jag behöver mina drömmar för att orka med de vakna delarna av livet, och jag drömmer gärna högt, brett, vild och spritt. Jag drömmer om resemål, om det perfekta jobbet, den där luftiga lägenheten jag en gång ska få inreda tillsammans med Björn, om promenader och om att få utvecklas. Jag vill inte bli polis, men jag vill jobba med det jag brinner för. Jag vill skriva. Föralltid. För evigt. För jämnan.

Stig-Helmer in tha hood!

Vilken fantastiskt konstig dag det har varit. Från början till hit.

Jag har virrat runt i någon roll som allt-i-allo på praktiken, det har både regnat och snöat, jag har blivit totalt nedskvätt av VL´s buss linje 15 och folk har varit så förbaskat trevliga hela dagen. På lunchen sprang jag in på apoteket för att hämta ut mitt recept och farmaceuten i kassan hade humör av en nybliven lottovinnare. Sprudlande berättade hon om problematiken i att min läkare hade skrivit ut 49 tabletter när det bara fanns förpackningar med 50, om hur hon lyckades överlista datorn att gå med på denna konstighet, om hur "fantastiskt" det är när man, som jag, är uppe i sådana höga summor på medicinkostnader att paketet med medicin nu bara kostar mig 20:- (Fantastiska Sverige, vilka underbara högkostnadsskydd vi har!)

På praktiken har jag suttit i telefon under halva eftermiddagen med tre olika kommuner. Jag har hänvisats mellan minst 10 olika personer, klottrat ner två sidor med diarienummer och kontaktpersoner och när jag var på vippen att ge upp ringer ett anonymt nummer på min telefon. "Hallå? Var det du som ringde tidigare om dom här anbuden och upphandlingarna? Ja jag testade numrerna på min nummerupplysare tills jag kom fram till dig. Jag ville bara meddela att vi har hittat dokumentet nu!".

På bussen hem sitter en tant och nynnar på någon mysig liten melodi, en gubbe sitter bredvid mig och tittar på mig som om jag vore en ung Audrey Hepburn i högst levande format och ett gäng utbytesstudenter pratar högt och livligt och det fantastiska livet i Västerås.

Och väl hemma står en farbror utanför porten som jag hade kunnat svurit på var Stig-Helmer. Han tittar förstrött ut med gatan, vandrar med en brun cykel på vilken han har spänt fast sin portfölj noga på pakethållaren. Han ser lycklig ut. Disträ, men lycklig. Han nickar lite formellt åt mig innan han promenerar vidare. Förmodligen drömmandes om sommartider, fiskeresor till Norrland, koltrastar i träden och midsommar-sill.Tider när snön inte ligger kvar, när känslan av sommargräs under fötterna är det viktigaste man har och när man får plocka jordgubbar ifrån grannen. Tider av sol och vällust.

Visualize this salad, bitch!

Ta en titt i mitt huvud just nu och skåda ett stort, vackert, härligt.. ingenting! Om du istället letar riktigt, riktigt djupt kommer du kanske, eventuellt, att hitta ett ännu större ingenting.

Braindead är mitt alterego idag, det saknas bara en värdig skrud. Vi rör oss alltså på den där nivån där jag sänker ljudet på tv´n för att ljudet på datorn är för högt. Och inte ens reflekterar över att ingenting händer utan bara fortsätter gnälla för mig själv mentalt om höga ljudnivåer. Den största happening min hjärna uppfattade idag var att min dialekt har ändrats. Jag pratar numera officiellt västmanlänska igen. Sad, but true. Mitt klingande, och för många störiga,dalmål has reached it´s end.

(Sänkte volymen på Tv´n igen. Fortfarande ingen skillnad. Flyttar tv-dosan några decimeter bort för att förhoppningsvis inte behöva genomlida skammen över mitt tillstånd ännu en gång.)

På Cornetto. Middag med Sara. Jag hör mig själv dra ut på ö:et. The botten is nådd. Kunde för övrigt knappt notera vad grabben i kassan försökte kommunicera med mig. Jag vill ha en sallad. Han frågar: "2, 3 eller fler?" Jag svarar: En sallad. Han frågar: "2, 3 eller fler?" Jag svarar inte. Han säger: "Med 2, 3 eller fler tillbehör?" Jag tänker en stund och svarar sedan 2.

Vad som hände därefter vet jag knappt. Han frågade något om bas och jag pekade på bulguren. Utstötte några ljud när han höll pekfingret över de ingridienser jag ville ha. Drog kortet i kassan och plockade ut en sallad med en massa goda saker på. Nomnomnom. Det var besvärligt på vägen dit, men jävlar vad värt det var.

Har precis satt ihop broders CV och skickat in hans jobbansökan. Krafttag jag inte vet vart de kom ifrån. Nu sitter jag i soffan och tittar på en tv där det står "Kanal 5: Kan inte avkoda programmet". Det har stått så i säkert en halvtimme. Jag vet att man kan starta om boxen om man vill ha problemet löst. Jag vill ha problemet löst. Men jag orkar inte starta om boxen.

Så jag fortsätter sänka volymen på tv´n ett tag till och hoppas på att ljudnivån kanske sjunker förr eller senare. Jag vet en sak med säkerhet idag: Det blir ingen sen onsdagskväll för mig.

Ursäkta, prata sa du? Som i att utföra orala rörelser?

Hej, jag heter Michaela och jag är en stolt invånare i den medieförstörda generationen.

Jag har växt upp framför datorn. Förstört många på min väg. Antingen har jag raderat systemfiler för att jag tänkte att; "Ja men, vem behöver en fil som heter systex-någonting-exex-nånting" eller så har jag vält olika former av flytande material över tangentbord. Oboy, Fun Light, Kaffe. Ja lite vad som passar för dagen.

Jag skriver sms snabbare än du hinner blinka, jag får abstinens om jag separeras över ett dygn ifrån Facebook, jag kan tv-tablåerna för kanal 5 och 6 utantill. När jag lägger mig på kvällarna så räknar jag inte får. Jag spelar Bejeweled Blitz via näthinnan.

Nu har jag också börjat använda Twitter. Yes, här ligger jag lite efter - jag vet. Men det har inte ens gått två dygn sedan jag började och jag tänker redan i Tags. "Åhnej, jag missade bussen. Tur att #VL har en tätare trafik än #Dalatrafik".

Idag klev jag nog ur garderoben på riktigt på praktikplatsen. En av projektledare frågar; "Fick du e-mailet om att *** behövde hjälp med en PR-grej?" Jag svarar: Nej, det har blivit något strul med min jobbmail, men du kan ju skicka det till min vanliga e-mail? Hon säger: "Ja. Eller så kan du bara gå bort 20 meter och prata med *** direkt?"

Prata? Som i... orala rörelser då alltså? Alltså du menar, uttrycka sig verbalt med någon som svarar direkt på tilltal?

Jösses, skamvrån nästa för mig. Men men, det är livet hos en #Copywriter på praktik i #Västerås, eller vad säger ni därute, alla bloggers och tweeters? ;)

Besök från Hong Kong

Hade en trevlig eftermiddag igår, med besök ifrån Darren, mitt alldeles personliga medium och tarotläggare. Han fick slippa sina tarotkort igår, vi åt sushibuffé på Choy´s Garden och promenerade runt i stan och ner mot Lillåudden istället. Förvisso gick mycket av tiden åt till att prata om det andliga, det symboliska och människans val och behov av tecken och symbolik. Vi pratade om den japanska kulturen och dess likheter och olikheter till den svenska. Han berättade om Kyoto, ett av mina största intresseområden här i världen. Visste ni förresten att Geishakulturen fortfarande är vid liv?

Det var ett väldigt givande möte igår, och jag kan inte sluta fascineras över hur otroligt symbolisk hela den asiatiska kulturen är. Jag älskar tanken på att allt har en betydelse. Det är en tanke jag gärna faller tillbaka på när omvärlden känns steril och meningslös. Att varje sak man ser, varje sak man hör - allt detta har en mening, större än att det bara sker.

Nästa gång vi ses hoppas jag att det är jag som befinner mig i Hong Kong istället, och att han är den som agerar guide av oss två. Ett drömmål att resa till, absolut.

Ugglan ser i mörkret, det andra inte kan se.

Eftersom ugglan verkar vara ett återkommande tecken till mig, såväl i drömmar som i faktisk representation så har jag sökt runt lite efter olika beskrivningar av ugglans symbolik. Hittade en bra sammanfattning av de alla trådar som finns kring det, kopierar in det här:

Det här är ett mycket betydelsefullt tecken eftersom ugglan är en stark symbol för transformation. I de flesta kulturer med en esoterisk tradition är ugglan ett vördat ( och ibland skrämmande tecken), Ugglan väckte rädsla eftersom den var en symbol för mörkret och det okända.

Sedan tidernas begynnelse har människan varit rädd för mörkret, och ugglan har alltid förknippats med de mörka och okända dimensionerna. Ugglan är också en symbol för den uråldriga visdom som härrör från de inre världarna. För i mörkret finns drömmar, visioner och mystiska insikter.

Athena den grekiska visdoms gudinnan avbildades med en uggla på axeln som avslöjade inre sanningar för henne. Merlin den gamle keltiske magikern som hjälpte den legendariske kung Arthur, använde en uggla för att vinna tillträde till de osynliga dimensionerna. Ugglan ser i mörkret vad andra inte kan se. Om det här tecknet dyker upp i ditt liv har du fått gåvan att kunna se klart där saker och ting kan verka dunkla.

Dina insikter blir skarpa och transformationen omkring dig blir mycket djupgående. Vidsynthet! Se alla sidor innan ett beslut fattas. Klokhet och eftertanke före handling. Kan ibland antyda att du ska agera istället för att bara tänka på det.

Ugglebebisar och sand, sand, sand

Vilken dröm jag har haft inatt!

Drömde att jag befann mig i Borlänge med Camilla och skulle shoppa på Dollarstore och Lush. Medan vi springer runt i ett köpcentrum som liknar Valbo´s hittar vi, utanför på parkeringen, en skadad ugglebebis. Jag tar upp denna söta lilla varelse med handdukar (Jag ville inte få in min doft på den, om mamman nu befann sig i närheten) och blir kär, upp över öronen. Efter noggrant sökande hittas ingen mamma eller pappa i närheten, och jag bestämmer mig för att ta denna till veterinärkliniken, som fanns några meter bort bara.

Snäll kvinnlig veterinär tar hand om min söta lilla uggla, plåstrar den och lappar den och den mår bra igen. Hon säger att det är försent att lämna tillbaka den till sin mamma, eftersom den har för mycket människodoft i sig och bara skulle bli ratad av sin ugglefamilj. Jag skriver på en massa papper, och ugglan blir min! Jag köper en jättefin stor transportbur till den. För vi skulle åka till Egypten, och den behövde något att resa i.

Vi befinner oss i Egypten, och överallt är det bara sand, sand, sand. En stor sandåker med ett rektangulärt hus vid sidan av. Vi åker förbi i bilen, med två kattburar och en ugglebur, och bilen voltar. Jag kravlar mig ur bilen och inser till min förfäran att kattburarna har gått sönder, och jag ser mina två katter springer ut över sandåkern. Jag springer efter dom så snabbt jag kan, men det är sand upp till knäna och det tar emot att springa. Jag tar mig istället in i huset bredvid åkern och blir stoppad av en massa militärer som undersöker mig och frågar om jag är shiamuslim eller sunnimuslim. Jag svarar att jag inte är något av det, utan att jag är en turist som tappat mina katter. Dom kroppsvisiterar mig, säger att det förmodligen är kört för mina katter eftersom det finns varulvar ute på åkern, men önskar mig lycka till i mitt sökande.

Jag springer längs med sandåkern och visslar och ropar på mina katter. Datchi kommer springandes med en handfull varulvar hack i häl, men jag får tag i henne och sätter henne i säkerhet. Ger mig ut på åkern igen och slåss mot dessa varulvar för att komma fram till Totte som befinner sig på andra sidan åkern. På andra sidan finns plötsligt en skog, och jag ser Totte springa in där. Ur skogen kommer en kvinna med trollstav som har fått tag i Totte och överlämnar honom till mig.

Sen kommer jag inte ihåg något mer.

Drömtolkning är, som vanligt, välkommen!

Gångjärn och symönster

Jag har kommit att märka att jag har monterat gångjärn på mina dörrar, så dom går bara att öppna inifrån. Det finns inte en chans att någon utomstående skulle kunna ta sig in om jag inte vill det.

Det jag också har märkt är att detta ger komplikationer för min del. Jag sitter inne i min lilla låda med låsta dörrar och är paranoid. Rädd för allt det som finns utanför. Så rädd att jag inte ens vågar installera titthål. Det räcker med några för hårda knackningar så blundar jag och håller för öronen. Utanför är läskigt. Innanför är tryggt.

Men på något höger lyckas jag ändå inbilla folk att jag befinner mig utanför. Jag kan jonglera massvis med bollar, maskera mig väl, artikulera mig tjusig och klä mig i den skepnad som passar mig för dagen. En tvillingsjäl, indeed, men en förvirrad sådan utan någon egentlig bas. Grundlös. Villkorslös.

Jag är så lycklig över de chanser jag har fått, och det sätt jag lyckas hantera omvärlden trots allt. Det går bra och jag verkar bedra skenet mer än skenet bedrar mig. Jag har mina metoder, mina avgränsningar. Men det svåraste av allt är att försöka formulera problemet. Att operationalisera allt det där jag är till en stadig problemformulering som ska kunna hålla. Det håller inte. Så jag låser in mig i min lilla låda med gångjärn. Och blundar. Och håller för öronen.

Imorgon tänkte jag överbelasta vårdcentralen. Sno åt mig all deras kompetens och hoppas på att dom kan göra något kreativt av den röriga massan. Samla ihop varje liten detalj och försöka skapa mönster. Mönster, så att någon kan sy ihop allting igen. Och så att det blir rätt. Rätt storlek, passform och färgval. Jag har hört att rött är en färg som kommer tillbaka snart. Vi kanske kör på det. Kanske inte. En symaskin och en sömmerska, ett mönster i haute couture. Tickticktick, synålen tar sig framåt. ZicZac-stygn och fållningar, allt för att slipa till ytan. Man fäster alltid tråden på insidan, och det är alltid på insidan varje felsömnad syns. Tickticktick.

Min kropp sätter ett långfinger åt mig varje gång jag försöker tänka fritt. Inuti mig råder ingen demokrati. Det är monopol på tyckandet, och den mest negativa vinner jämt. Mitt psyke sätter krokben för mig själv och jagar mig tills dess jag är vilse. Två motpoler, som är så beroende av varandra, psyke och kropp. Dom hatar varandra och allting är ett skådespel med tragikomiska slut.

Men jag tar en dag i taget. Ibland är det ljusare. Och jag är fortfarande väldigt lycklig över mina möjligheter. Det går säkert över. Och om det inte gör det så Game Over då förfan. Jag har säkert fler liv i bagaget. Annars kan man nog få tag i nya liv någonstans. Kanske på Statoil. "Det du behöver, när du behöver det".