I have a dream.

Idag är det en high-five för oss som dagligen växlar mellan PC och MAC.

Det tar mig ungefär en kvart att komma in i rätt MAC-mood på praktiken, med alla snabbkommandon, navigeringar och allt det som följer med. En kvart, sen är jag med. Och så kommer eftermiddagen och jag sätter mig hemma, vid en PC. Och det tar en kvart, igen. En kvart för att återställa mitt huvud till PC-tänk. Jag ägnar runt en halvtimme varje dag med att fundera på vilken av alla knappjävlar jag ska hålla in för att göra ett enkelt litet snabel-a. Kretsar mitt liv kring datorer? Nej.

Idag, för exempel, har jag ägnat en stor mängd av tankeverksamhet till människor och deras drömmar. Jag mötte en kille i ungefär min ålder på bussen som gömde sig i sin luva och responderade allt hans mamma sa med "Mmm." Han var kanske inte helt hemma på alla plan, och kanske var det någon häst som saknades i det där stallet, men han var tydlig i sin kommunikation. På hans jacka satt en stor rund och blå pin med en vit text som sade att; "När jag blir stor ska jag bli polis". Ka-poow. För alla som någonsin undrat så visste vi nu. När han blir stor ska han bli polis.

Och är det inte hemskt att jag ens reagerar på detta? Jag menar, varför skulle han inte vilja bli polis? I denna kvasikommunikativa värld vi lever i finns det så mycket som borde bli sagt, men som aldrig blir det. Varje människa du möter på stan har drömmar. Alla vill vi någonstans, om än till olika ställen - och alla har vi drömmar om hur vårt liv skulle se ut i de bästa av världar. I hans värld skulle han bli polis när han blir stor. I hans värld kanske han drömmer om att vara en lagens väktare, att få hjälpa till att skapa ett tryggt samhälle och att få umgås med kollegor som brinner för samma dröm. Varför pratar vi inte mer om våra drömmar?

Någon sade en gång att drömmar är som mål utan deadlines. Det är ett citat jag gärna bär med mig i tanken när omvärlden känns stressande och när jag tappar fokus på mina mål. Att jag drömmer är mänskligt. Det är en av de fina sakerna med att vara en empatisk figur. Jag behöver mina drömmar för att orka med de vakna delarna av livet, och jag drömmer gärna högt, brett, vild och spritt. Jag drömmer om resemål, om det perfekta jobbet, den där luftiga lägenheten jag en gång ska få inreda tillsammans med Björn, om promenader och om att få utvecklas. Jag vill inte bli polis, men jag vill jobba med det jag brinner för. Jag vill skriva. Föralltid. För evigt. För jämnan.