En läkare sitter mittemot mig i stolen med bekymrade ögon.
På ett papper bredvid har han bockat i några rutor för de symptom jag har.
Några kryss för att kategorisera. För att kunna nicka instämmande när jag förklarar situationen
och humma sådär professoraktigt medan han kliar sig i bakhuvudet med pennan.
Gnisslande tänder, rastlöshet, svartnar framför ögonen - check.
Oförklarlig feber, humörsvängningar, frossa - check.
Han tar upp en påse från Kicks. Den är svart och har två handtag i något bundet korgmaterial.
- Titta nu, såhär gör man.
Han lägger en hand på sin mage, strax nedanför den sist knäppta knappen i skjortan, och med den andra handen för han påsen mot munnen. Han sluter ögonen och andas. I påsen.
Jag vet inte om det var 30 sekunder eller om det var 3 minuter han satt sådär. Slutna ögon, rytmiskt andades i påsen. Jag sitter bara och tittar. Rätar på ryggen lite där i stolen. Petar nervöst på nagelbanden. Får en sådan där känsla av att inte riktigt befinna mig i min egen kropp längre.
Orealism.
Han tar bort påsen från munnen, öppnar ögonen och tittar på mig.
- Om du gör såhär tre gånger om dagen, i ungefär tre minuter, då får du upp koldioxidnivåerna i blodet.
Jag nickar. Spänner läpparna litegrann sådär på ett sätt som inte helt uppenbart, men ändå subtilt, visar på att "Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här, men visst.."
I fyra års tid, Onormal trötthet. Kramper i musklerna. Frusenhet. Svartnande framför ögonen. Hjärtklappningar. Panikattacker. Ångest. Sockerfall. Viktskiftningar. Periodisk nedstämdhet. Periodiska hypomana tider. Bergochdalbana. Svajande humör. Vitaminbrister. Förstorad sköldkörtel. Bristande seroteninproduktion. Sviktande lever.
Och svaret är: Andas i en påse tre gånger om dagen. Det kommer lösa din situation.
....
Läkarvården har gett mig mycket.
Dom har gett lika många svar som frågor. Lika mycket skratt som gråt.
Vägar att följa och stigar att gå vilse i.
Men här någonstans, medan jag sitter och tittar på mannen som menar att mina problem kommer lösas av att andas i en påse, här någonstans får jag nog.
Så jag får nog.
Så jag gråter. Och så torkar jag tårarna. Och skrattar. Och blir trött. Och funderar,
och funderar igen. Och bestämmer mig.
End of story.
Ingen har fått mig att känna mig så dumförklarad som denna man med sin Kicks-påse.
Ingen har tidigare förminskat mina problem så absurt som han gjorde då han helt bortsåg från hela min story, alla tidigare prover, den kliniska bilden och dem förutsättningar och motsättningar jag har som individ. Han hade en hypotes, och han kategoriserade mig rakt in i sin lilla låda med "Kvinnor som överpresterar".
Där var jag. Det var vad han såg när han såg på mig. En "sådan där överpresterande kvinna".
En sådan som man kan lugna genom att stoppa in sitt huvud i en påse.
Genom att lägga huvudet på sned och titta medlidande på mig och fråga "Känner du inte att du duger?"
Så med mer koldioxid får man bukt på sådana som mig. Tydligen.
Så paketerar man ner dom i en låda med papperspåsar där dom kan ligga och andas
in och andas ut i resten av sitt liv, för att känna värde.
(För säkerhets skull ska man också förtydliga att man inte ska andas alldeles för långt in i påsen, för då kan det hända att man kväver sig själv)
Det är nog sådant som vi överpresterande kvinnor inte förstår av oss själva, I guess.
Så tack för tipset. Och påsen. Och demonstrationen.
Jag betalade 150 kr och gick därifrån större än någonsin. Mindre än någonsin.
Med en enda tanke i huvudet:
"Nu får det fan räcka".
