Everyday people

Det finns ett projekt som ligger mig så nära. Nära så nära, att jag känner andedräkten av det mot min rygg. Ett sätt att få utlopp för mina skönlitterära fingrar och våga mig på att försöka berätta historier. Historier om vad som faktiskt spelar roll, om vart allting börjar och slutar. Och landar där mittemellan för att pausa. Människan.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag fått förfrågan av olika människor att skriva böcker om deras liv. Människor som oftast stått mig mycket nära. Som har historier att berätta. Som vill att deras kamp och deras ångest ska bli öppet för allmänheten att förstå. Sorgen, känslan av att vilja ge upp. Fortsätta. Och jag vill skriva om dom här. Ångestens barn som är fantastiska människor. Som klivit ur dimman och trillat igen. Som varit i närheten av döden men valt att blunda. Ett andetag och ett växelbyte. Varvantalet går över 5000 och man vill ändå lägga in en lägre växel. Kanske tillochmed backa. Men växellådan skriker. Orkar inte.

Jag har läst otaliga böcker om människor i ångestens klor. Panikattacker och diagnoser. Själens handikapp. Och aldrig tröttnar jag på dessa livshistorier. Människor i ångest fascinerar mig. I've been there myself. Dom knyts an till något så inre och viktigt som många andra missar. Känslan av att vara i full kontakt med sig själv. Att ställa in fokus på kameran på själen och låta allt annat där bakom vara suddigt. Micro eller macroformat.
En förståelse för värdet av livet och att aldrig ta en dag för givet. Som på rutin känna efter varje morgon hur dagen kommer att bli. Vågar man kliva ur sängen eller inte? Lurar demonerna bakom hörnet? Orkar jag ta fighten?

Förutom ångesten kämpar människan mot olika demoner varje dag. Det kan vara rädsla för att prata. Osäkerheten i att ta kontakt. Paniken över rosorna i trädgården. Hus som faller ihop. Hundar som börjar närma sig livets slut. Läskig trafik och otrevliga grannar. Tandvärk eller reumatism. Afasi, dyslexi, anorexi och bara känslor av att inte duga inuti. Demonerna är många. Livet sätter oss alla på prov.

Jag vill lyfta dessa människor. Berätta deras historier. Om vad dom tänker när dom ligger på gräsmattan och blickar upp mot himlen. Måsar som flyger i vackra mosaikmönster. Frihet eller fångenskap. Jag vill berätta om deras första möte med kärleken. Deras första möte med sorgen. Hanteringen av livets farthinder. Om deras jobb och vänner. Familjen som spelar olika roll i allas liv. Avsaknaden av trygghet och fasta punkter. Känslan av att vara Gud. Känslan av att vara Djävulen. Känslan av att inte vara särskilt mycket alls.

Om jag får en chans. Om jag kan. Om jag bara kan.

Ett lorem ipsum av fördomar

Föraktet. Fördomarna. Sättet som människan vill sätta gränserna mellan vad som är bra och vad som är dåligt. Mellan normalt och anormalt. Mellan moroten och piskan.

Saker som får mig att rygga undan med enäcklad min. Det svider i hela mitt sinne när jag möter dessa attityder. Ett elitistiskt tänk kring vad som anses levnadsvärt och inte. Vad man måste göra och åstadkomma med sitt liv för att kunna känna sig stolt. Vad man måste ha för att vara fullbordad. Att visa något utåt som aldrig stämmer inåt. En elitist som möter världen med förakt. Fuck you if your not like me.

Jag vill inte se dom här mörka sidorna av människan. Jag lider. Jag undrar hur det kan ha blivit såhär. Hur man i sin person blir så skör för gränsen mellan yta och undervatten. När bestämmer man sig för att det enda som räknas är det man själv anser värt? Man tittar på grannarna med halvstängda ögon. Skrattar åt hur dom väljer att leva sitt liv. Man tycker synd om "dom där" som inte har något jobb och lever på socialbidrag, för hur kan dom någonsin känna sig stolta med sina liv? Man kan lika gärna dö. Man ser hellre att man dör än slänger sig åt den typen av skamlös yta. Avskum. Kloakleverne. Skam skam skam.



Av alla problem här i världen hänger jag mig åt att detta måste vara ett av dom största. Det sätt vi bedömer varandra enligt fördomsfulla och skeptiska måttstockar. Enligt hegemonins järnhand. Vad är arbetslöshet och bostadsbrist i jämförelse med detta? Hur kan något som är byggt av människan prioriteras före människan själv? I grunden finns alltid människan. Homo Sapiens. Det är där det börjar. Om vi redan där går in med motorsåg och luskammar på varandra skapar vi en framtid av större klyftor. Av mer förakt och av fler människor som måste ägna stor tid av sitt tidsbegränsade liv till att gråta och tvivla på sig själva. Att känna stress inför att aldrig kunna leva upp till yttre krav, och att aldrig känna frid och stolthet över sig själv.