Föraktet. Fördomarna. Sättet som människan vill sätta gränserna mellan vad som är bra och vad som är dåligt. Mellan normalt och anormalt. Mellan moroten och piskan.
Saker som får mig att rygga undan med enäcklad min. Det svider i hela mitt sinne när jag möter dessa attityder. Ett elitistiskt tänk kring vad som anses levnadsvärt och inte. Vad man måste göra och åstadkomma med sitt liv för att kunna känna sig stolt. Vad man måste ha för att vara fullbordad. Att visa något utåt som aldrig stämmer inåt. En elitist som möter världen med förakt. Fuck you if your not like me.
Jag vill inte se dom här mörka sidorna av människan. Jag lider. Jag undrar hur det kan ha blivit såhär. Hur man i sin person blir så skör för gränsen mellan yta och undervatten. När bestämmer man sig för att det enda som räknas är det man själv anser värt? Man tittar på grannarna med halvstängda ögon. Skrattar åt hur dom väljer att leva sitt liv. Man tycker synd om "dom där" som inte har något jobb och lever på socialbidrag, för hur kan dom någonsin känna sig stolta med sina liv? Man kan lika gärna dö. Man ser hellre att man dör än slänger sig åt den typen av skamlös yta. Avskum. Kloakleverne. Skam skam skam.
Av alla problem här i världen hänger jag mig åt att detta måste vara ett av dom största. Det sätt vi bedömer varandra enligt fördomsfulla och skeptiska måttstockar. Enligt hegemonins järnhand. Vad är arbetslöshet och bostadsbrist i jämförelse med detta? Hur kan något som är byggt av människan prioriteras före människan själv? I grunden finns alltid människan. Homo Sapiens. Det är där det börjar. Om vi redan där går in med motorsåg och luskammar på varandra skapar vi en framtid av större klyftor. Av mer förakt och av fler människor som måste ägna stor tid av sitt tidsbegränsade liv till att gråta och tvivla på sig själva. Att känna stress inför att aldrig kunna leva upp till yttre krav, och att aldrig känna frid och stolthet över sig själv.
Vi granskar världen genom oss själva. Människan är en varelse som har evolution som en instinkt. Vi strävar efter högre, bättre, större. Det vi också vet är att vi får bara en chans till att bidra, till att växa, till att visa att vi har kommit längre. Detta för med sig den osäkerhet som är lättare att stilla genom att sinka sin nästa än genom att kritiskt granska och därefter bygga upp sig själv.
SvaraRaderaFröken är fortfarande väldigt vacker. Att döma av karaktären på skrivandet är fröken också singel. Varför?
Vilket är synd. Att Darwin fortfarande ska behöva vara dominerande i sina teorier, och att individualismen inte kommit längre.
SvaraRaderaFröken är inte singel. Det vore intressant att ha ditt perspektiv på hur man utläser sådant ur min text? Vad är det som strålar igenom?
Synd eller inte, svårt att säga. Altruism i sig är en utopia. Individualismen har kommit väldigt långt men den är subjektiv. Våra "zones of comfort" är olika stora. De är så stora som vi själva är inuti vår egen uppfattning. Vet inte om jag lyckades formulera det där.
SvaraRaderaDet är inte någon konkret text som skriker att du är singel. Snarare det faktum att det mesta har en rejäl touch av ångest, osäkerhet och dylika egenskaper som får mig att dra den slutsatsen.
Sedan är det ytterst subjektivt var gränsen mellan singel och inte singel går. För min del är det inte när- eller frånvaron av pojk/flickvän utan ens själsliga tillhörighet. Din skriker ensamhet.
Jag tror jag följer med dig en bit in i resonemanget i alla fall.
SvaraRaderaSubjektivt är ett bra ord att beskriva det på. Individuellt är också ett ord jag tycker att man kan beskriva det med.
Jag tror jag får hänvisa till ett citat jag tycker säger mycket om just detta,
"Live together. Die alone"
Av ditt citat drar jag slutsatsen att jag hade rätt, trots allt.
SvaraRadera