"Tekniskt fel, vänligen återkom senare".

Jag önskar jag kunde prata om det.
Men det har blivit "That-thing-that-we-do-not-speak-out-loud".
Det har blivit Voldemort och jag brukade vara Harry Potter.
Jag brukade inte känna rädsla inför att uttala det högt.
Men jag kan inte längre.
Det har skapats en mur på insidan, som håller fast saker på insidan
och ser till att det inte kan rymma. Att det aldrig uttalas.
Allting har kedjats fast vid själen och jag kommer inte loss.

På ett martyriskt vis vill jag ha det såhär.
Det är liksom en viss tjusning i att ha så mycket liv på insidan som endast ett
få utvalda någonsin får inträde till. Det blir en hemlis som jag känner syns i blicken.
I gesterna. I varje möte. En viss elektrisk attraktion liksom. Det är något förtjusande i att
vara den enda alone som vet om min styrka. Och vad jag genomgår, på daglig basis. Utan att någon har någon aning.

Något mystiskt attraherande i att blicka ut över världen, handforma en väg av lycka, framgång och styrka - och få responsen att ytan fungerar. Att den lurar precis som den ska. Att ingen, någonsin igen, ska kunna ta mina svagheter och nyttja dom emot mig. Ingen ska någonsin igen kunna ha en hake och ett fäste i mig. Ingen får någonsin igen få mig att känna mig värdelös.

Ingen.
Någonsin.
Igen.

För jag har skapat mig själv, från scratch. Och jag har byggt upp det liv jag vill ha.
Och ingen, kan någonsin igen, ta det från mig. Jag är untouchable. Utåt.

Men så kommer dagar som idag. Och det gör dom, emellanåt.
Dagar där benen inte håller, lungorna inte arbetar och huvudet inte hittar klarhet och struktur.

Jag vill betrakta det som en form av systemunderhåll. Någon som behöver göras med alla väluppbyggda system emellanåt. Man går in i varje enhet, varje etta och varje nolla och man rensar. Bort med cachen, de lagrade små datafilerna med gammal information. In med nya plugins, nya kommandon och nya koder. Fräscha upp. Snabba upp. Snygga till.

"Tekniskt fel, vänligen återkom senare". 

Dagar som idag.
Jag rebootar mig själv.
Formaterar om mig själv och det system jag byggt upp på insidan.
Den soldat jag behövt bygga i ren överlevnadsinstinkt.

Och jag önskar jag kunde prata om det.

Återgå till att vara en stolt representant av min sjukdom och vara det exempel som visar att,
det går. Man fungerar. Man är inte dum i huvudet. Du skulle aldrig märka det ens en gång.
Du skulle aldrig märka det om jag inte berättade det.
Men det gör jag inte.

Jag skäms inte för mig själv. Jag är stolt. Jag är så grymt jävla stolt och imponerad över mig själv att jag ibland får lite storhetsvansinne. För att jag har tacklat mig igenom alla dessa saker, och alla dessa händelser och jag har tacklat mig förbi något som 18-20% av andra med samma tillstånd inte tacklade sig igenom, utan som innebar döden för dem (Jadå, statistiken är korrekt och från 24:e Februari 2014)

Jag har gjort det andra inte förmådde. Att bränna upp mig själv och födas på nytt som en fågel Fenix. Med min struktur. Mina rutiner. Mina krav på vardagen. Det har blivit en box ibland med fyra tunga väggar, och det har stundvis varit grått och regnigt. Men det är min box, och jag är en soldat i min egen box. Jag är en soldat i min egen box som tack vare envishet, tonvis med läsning om sjukdomen och hundratusentals frågor till läkarvården har fått mig att ställa mig upp igen. 

Och det ger mig ett storhetsvansinne ibland, kanske i kombination med det martyriga - att jag har den här historian bakom mig. Jag har gått många fighter i ringen som få vet om, och jag står upp ändå. Strong and tall. Och ingen vet, för jag berättar inte om det. Längre.

Men min box har sin förklaring. Jag är inte egentligen en tråkig rutinerad person med kontrollbehov över mitt liv. Jag styr och jag ställer, och jag skapar struktur - men jag gör det medvetet och jag gör det förebyggande. 

"Vissa gener utgör kroppens egen klocka. Det är möjligt att en X-sjukdom påverkar hur fort den tickar. (...) Att somna och vakna på regelbundna tider är den viktigaste faktorn. X sjuka kan vara särskilt känsliga för störningar i den dagliga rytmen, vilket kan framkalla sjukdomens symtom. Störda sömncykler, som vid skiftarbete och jetlag, höjer risken för nya skov. Sjukdomen är ofta årstidsbunden; X infaller oftare när höstmörkret faller och omvänt är det fler X och X under våren. (...) 

Med andra ord så bestämmer jag lite själv hur sjuk jag vill vara och inte. För sålänge min struktur rullar på som den ska känner jag aldrig av sjukdomen ens en gång. Men när något händer med sömnen, med kroppens fysiska tillstånd, med väderomslag eller övriga förändringar - då smyger sig symptomen fram igen. 

Så ja, lite kontrollbehov har jag allt. Men detta system jag byggt, damn it. Jag är det enda som kan det. Jag måste få ha kontrollen. Det havererar annars, och då havererar jag. Och jag vägrar. 

Men dagar som idag när systemet hackar lite och visar på brutna länkar och andra uppkopplingsbitar, då önskar jag att det fanns någon mer som kontrollerade systemet. Någon att vila på, luta mig mot och hämta andan i. Men jag är .så. rädd att bjuda in någon. Att öppna upp och visa. Att dela med mig av den inre sidan. 

Delvis för att jag är rädd att ingen skulle förstå. 
Delvis för att jag är rädd att förändra bilden av vem jag är.
Och delvis för att jag är rädd att låta någon in så nära.
Ju närmare man är, ju lättare kan man peta in en pinne i hjulet och stanna upp hela systemet.

Och jag vet. Alla räds det inte. Jag har änglar i mitt liv som vet om hela situationen och ändå finns runt mig och älskar mig gränslöst. Som vet vem jag är, och att jag är jag. Jag är inte sjukdomen.
Kunniga och empatiska nog att förstå helheten, 

Men så finns det dom som valde att gå. Där det blev för tungt och svårt, och läskigt.
Och det är i dessa separationer rädslan började. I känslan av att inte vara värd det.

Så jag pratar inte om det. Längre.

Leading toward success

De flesta personer spenderar en större del av sitt liv på sin arbetsplats. Det som därmed sker där, både i verkligheten och i mötet människan emellan kommer därmed att ha en stor betydelse.

Leading toward success. För mig handlar ledarskapet om den ständiga respekten för människan, den ständiga utvecklingen och lärandet. För att kunna lära som en god ledare tror jag att man som god ledare också bör vara en god kommunikatör. På endera sätt får jag för mig att de här två sakerna hör ihop. Ledarskap och kommunikation. Det handlar om att kunna kommunicera uppdraget, och att förstå att den enskildes perspektiv inte alls nödvändigtvis per default kommer att vara same same som alla andras. För att leda en människa mot ett mål måste man först och främst börja där han eller hon är, och förstå det han eller hon förstår. Gör man inte det så spelar det ingen större roll att man varken kan eller förstår mer.

Det handlar om balans mellan krav och rättigheter, på många fläckar. Kanske framförallt i min buisness som är väldigt resultatorienterad. Vi mäts mot konkreta siffror och mot prestation. En omöjlighet att frånkomma i den världen som callcenterbuisnessen utgör. Och det är många gånger jag hamnar i en diskussion om det här. "Det är omöjligt", "Man hinner inte" och så vidare. Men i lika många fall ser jag personer som sätter prestationsmål utan att ägna ett ögonblick åt att reflektera över det. Som säger att "Jag brukar inte kolla det där. Jag fokuserar på att sköta det jag ska göra", och som ändå ligger över förväntade prestationer. Intressant hade varit att upptäcka vad som utgör skillnaden här, men min egna hypotes är ändå att vi landar i individuella olikheter. Och kanske framförallt, hur vi väljer att fördela vår arbetstid och prioritera.

Två ledarskapsforskare studerade detta, och ett citat följt av Jeffrey K Liker summerar ganska bra deras fynd; "De flesta affärsprocesser är 90% slöseri av tid, och 10% värdehöjande arbete". Jag måste säga att jag tror på en uns av sanning här. Ställ dig själv frågan; "Om du på ditt jobb varje dag bara gick dit, gjorde det du skulle och gick hem, utan att bli upprörda, ha konflikter med varandra eller kunder, och friktion i arbetet - när skulle du kunna gå hem?". I ledarskapsforskarnas undersökning svarade majoriteten "Mellan 10:00 - 10:30":

Faktum är att vi nog är våra värsta tidstjuvar till syvende och sist, när det kommer till effektivitet och produktivitet. Det är lättare att söka yttre faktorer som förklaring på att vi inte presterar det vi förväntas än att vända det skådande ögat inåt.

I mitt ledarskap kan jag inte offra ett långsiktigt mål mot ett kortsiktigt. Det vore att svika min inre kompass. Om en person inte presterarar i enlighet med vad denne förväntas ser jag det som ren idioti att bara tillföra personen mer arbete. För stark resultatorientering skapar bieffekter som i sin tur går stick i stäv med det långsiktiga målet. En för stark resultatorientering motverkar innovation, det gör att man tummar på kvaliteten. Ett "pinnjagande" av personal här blir ett felfokus. Min roll som ledare här blir att istället identifiera de processer och rutiner som är ofungerande. Som gör att man inte kan nå målen. Att öppna upp till diskussion med teamet, och förstå vad dom förstår. Att hitta vari energitjuven i processerna ligger och eliminera den.

Att det sker förändringar inom organisationer kan tyckas som en självklarhet, men är långt ifrån självklart för alla. En del människor upplever oro när förutsättningar förändras och behöver längre tid på sig att landa i nya rutiner och riktlinjer. Arbetar man som jag i en callcenterbransch så är sanningen alltid dagsfärsk. Morgondagen kan innebär nya riktlinjer. Det här kan självklart bidra till en enorm stress hos människor. Och om jag som ledare vill stimulera ett team till kan hantera detta och engagera sig i i det så måste jag förstå både mig själv och mitt syfte i första hand. Jag måste ha en tydlig värdegrund att utgå från och en tydlig inre kompass. Jag kan aldrig gå vägen åt andra, men jag kan visa i vilken riktning den leder.

Men det handlar också om att stimulera teamet till att lyfta blicken och se organisationen som det system det är. Att få dem att i sig själva hitta motivationen och orsaken till att vi gör det vi gör, och se helheten. Även om det finns delflöden så måste det slutliga syftet vara tydligt, och alla måste få involveras i känslan av att uppnå det. Gör dom inte det så ligger inte felet hos dom, utan hos mig. Och jag får omvärdera och omkalkylera mitt ledarskap.

Jag har exempelvis därför alltid förhållit mig ganska lugn i relation till fel. Det vill säga att någon i det team jag coachar utför ett konkret fel. Något man inte får eller kan göra. Jag har alltid försökt hålla det kvar på den nivå att "sådant händer", och hellre fokuserat på att stimulera reflektion och tänkande kring det. En reflektion som måste ske hos medarbetarna själv, inte via mina pekpinnar. Att låta dem man leder själva få reflektera över varför det som blev fel, blev fel. See the big picture. Försöka sig på att se hela kedjeprocessen framför sig, i visionen. "Om jag gör såhär, så blir det såhär där borta, och då kommer detta att ske". Jag vill stimulera nyfikenheten och viljan att lära, snarare än att trycka ner någon i en skamvrå med en hatt.

Så ibland stannar jag  upp och funderar på vem jag är, och varför jag gör det jag gör. Och ibland ifrågasätter jag att jag är rätt person att driva ett team, när resultaten fallerar kortsiktigt och när jag ser hur personer nästintill kryper under sin egen hud av alla problem de ser omkring. Men jag får ibland påminna mig själv om det här med perspektiv och gruppdynamik. En del personer kommer alltid att se problem snarare än lösningar. Och återigen går jag tillbaka till "För att leda en människa mot ett mål måste man först och främst börja där han eller hon är, och förstå det han eller hon förstår. Gör man inte det så spelar det ingen större roll att man varken kan eller förstår mer." Jag måste påminna mig om våra sociala arv, våra olika uppväxter, våra olika kontexter och olika delar i våra livscirklar som gör oss till dom individer vi är. Eftersom jag själv är så oerhört inbiten i att alltid alltid hellre lägga energin på lösningen än problemet är det lätt för mig att säga att annat vore galet. Men det är ju jag. Inte den person som sitter framför mig. Så om inte jag förstår dennes prioriteringar, varför skulle denne förstå mina?

Ändå finns ett citat jag kom över häromdagen jag har med mig i åtanke.

"You can either make yourself successful, or you can make yourself miserable.
The amount of work behind is the same"

Så vem är jag som ledare? Under bra dagar skulle jag referera till mig som Nelson Mandela. Under sämre dagar som Hitler. Men om jag blickar inåt, mot den den inre kompassen igen - så tror jag på det man kallar för autentiskt ledarskap. Och jag har genuin tro på att alla kan. Precis alla. Hur man sedan tar sig till framgång och vilken hinder man måste kliva över är individuellt. Våra hjärnspöken och låsningar på vägen är alltid olika. Jag är relationsorienterad, i första hand. Mitt fokus är snarare mina medarbetares utveckling, behov och trivsel på arbetsplatsen är resultat, planering, instruktioner och krav. På ett annat sätt är jag också en kameleont, som mer än gärna ändrar mig själv och mina beteenden utifrån situation. Om jag ska kunna coacha andra i att våga testa, måste jag också kunna göra det själv. Det är en av de absolut mest grundläggande stenarna.

Självklart måste jag i mitt ledarskap även ha kontroll. Men det är en stor skillnad i att kontrollera en situation genom att manipulera den, eller genom att styra mot ett ökat värde. För att nå det ökade värdet använder jag redskap som hellre motiverar och coachar medarbetare att själva se syftet än som kontrollerar och kräver det av dem. Jag leder med visioner och värderingar, genom att vara äkta och transparent. Och jag gör det genom att vara tydlig i både mina övertygelser och mina tvivel.

Skillnaden, mellan chefer och ledare - blir ganska viktig att se på här. För jag är inte en chef i den bemärkelsen. Utan mer en ledare. Där en chef snarare är en person som fattar beslut, ansvarar för mål, budget, redovisning och kontroll i första hand - så är en ledare snarare den som tydliggör värderingar och syfte, och som samtalar om vision och initierar förändringar. Det viktigaste i ledarskapet är här dialogen. Kommunikationen med andra, med möjlighet för perspektiv från båda delarna. Det kan inte bara vara att sända information genom en kanal, utan om att skapa en gemensam förståelse. Chefens fokus är här och nu, med dagens givna ramar och regelverk. Ledarens fokus måste vara framtiden, och vägen dit.

Så jag drömmer om att få skriva historia ibland. Att drivna det här magnifika teamet.
Att skapa synkronisering i mål och ambitioner, att skapa mod och trygghet. Där varje individ har sin egen plats och egen roll, men där det gemensamma siktet är absolut säkert. Och i grunden handlar det om att utveckla individer. Att förstå psykologi och gruppdynamik här är essentiellt, så jag tackar högt och lågt för att jag fått växa upp med två strålande psykoterapeuter som föräldrar här. Och jag tackar kanske än mer för att alltid haft ett intresse för att förstå människan, och begravt mig i böcker om psykologi och filosofi sedan 8 års ålder. Jag tror jag måste varit 8 när jag första gången läste ut Sophies Värld. En grundkurs i filosofi.

Men det viktigaste i mitt eget lärande måste ändå vara alla människor jag mött på vägen.
Oerhört drivna och modiga personer. De rädda och skrämda. Dem med mervärdeskomplex och dem med mindervärdeskomplex. Dom som varit rädda för aliens, dom som trott på spöken och dem som inte trott på särskilt mycket alls.

Det är i alla individuella möten jag utvecklas mer och mer. Och det är i alla individuella skillnader jag hittar de utmaningar som helatiden tvingar mig att självreflektera. Att omvärdera mitt egna ledarskap för att utveckla det mot det bättre.

För återigen så  handlar ledarskapet för mig om den ständiga respekten för människan, den ständiga utvecklingen och lärandet. Utan alla olikheter hade jag aldrig haft möjlighet att få slipa fram dessa mål för mig själv.

All human

Aw. Så himla tjejigt.

Så himla jävla tjejigt. Rosa och fluffigt och känsligt.
Jag vill bara kräkas på dig ditt efterblivna fanskap.
Vakna, det här är 2000-talet. Jag vinner lätt över dig i både Paintball och Guitar Hero,
Men vem fan bryr sig? Sluta vara så jävla efterbliven, vill jag säga.
Men jag säger det inte.

Och det är söndagskvällar som idag som jag inte borde sitta på Facebook, för det växer fram en liten minihitler i mig som vill rädda världen från stupidity. Och jag fäller bara mig själv. Försöka vara en god människa går ju sådär när jag inser att jag sitter och mentalt idiotförklarar folk för att dom tycker saker om andra. Jag gör ju samma sak själv. Vilken hycklare jag är. Men god damn it, är vi inte människor allihopa?

Det som skiljer oss åt är om vi gör action av våra hemska tankar eller inte.
Alla har dom, inte alla ger utlopp för dom.
That is the difference mellan geni och idioti.

Och jag läser och läser och blir mer och mer irriterad. Liksom självplågeri på något vis.
Freud hade säkert refererat till det som sexuellt, but I doubt it is. Jag kan inte skilja på om det skrämmer eller fascinerar mig att människan är så som hon är ibland.

Man brukar ju säga att sådant agg gror ur avundsjuka, men det blir liksom inte rätt det heller känner jag. Det enda jag kan känna är kanske avundsjuka inför hur lätt livet skulle vara om man inte såg världen ur ett sådant större perspektiv. All bout the neighbour liksom. När man hittar irriationsmomenten i sådana basala saker som vad andra gör, hur andra ser ut eller liknande så måste världen vara himla okomplex.

För mig är den allt annat än okomplex. Så ja, kanske är det avundsjuka.

För mig ser jag inte på något som "This is it". Jag söker helheten. Omfånget. Djupet. Bakgrunden. Faktorerna. Valen. Fasorna. Rädslorna. Motiven.

Jag söker allt det där som påverkar det utfall andra dömer.

Jag tror det finns en känsla bakom varje känslokallt beslut.
En närhet bakom varje distans.
Ett motiv bakom varje agerande.

Jag tror aldrig på "This is it". Cause something made it. Och det är det där "something" som fascinerar mig för mycket för att jag kan döma.

Tugga salladen, men gör det halvsnyggt

Fan i helvetes jävla skit.

Jag brister ut i Svenska Akademins ordlistas absolut populäraste svordomar medan det flyger pannkakssmet över den nystädade köksbänken. Sleven av metall som jag använder för att ösa ut smeten i pannan har av fysikens lagar såklart hakat sig fast i den magnetiska knivhållaren som är uppskruvad i kaklet. Den sätter sig som en pinne i cykelhjulet mellan mig och skålen.

Barnet tittar på mig och brister ut i ett hysteriskt skratt. "Men vad du svär Micki!". Hon viker sig dubbelt av skratt medan jag fumlandes försöker torka upp oredan med ena handen, och vända pannkakor med den andra. Det osar av mjöl, ägg och socker. Sylten står på bordet bredvid grädden. Livet är vad det är. Fan också, det är helt jävla underbart.

Det är helt jävla fucking underbart det här galna tillståndet vi virrar runt i i sisådär 80 år, det som vi kallar vårat liv. Det händer liksom helatiden, utan att vi ens behöver anstränga oss. Vi har det serverat på silverfat, och vi äter upp det med händerna. En dos om dagen är bra för magen.

Resten av dagen kommer barnet till mig ungefär en gång i halvtimmen och frågar: "Minns du? Det med pannkakorna." och hon bryter ut i hysteriskt skratt igen. Söta Minna. Tänk att den fria uppfostran jag själv fått kunde leda till något sådant här. En händelse i ett kök en helt vanlig veckodag som bidrar till det viktigaste vi har. Skrattet. Glädjen.

Det vi så ofta glömmer bort. Det som oftast finns tillhands så nära, om vi bara tillåter oss själva att få vara lite jävla okontrollerade någon gång. Om vi kan släppa den där bilden av hur man borde bete sig. Hur man borde vara.

Fuck that shit.

I min värld behöver saker inte vara så jävla rätt helatiden.
Man behöver inte vara så jävla snygg alla dagar i veckan.
Det är ofta vad vi tror att andra förväntar sig som sätter upp ramar och regelverk för oss själva. Ramar som blir till hinder. Hinder som fäller oss, hindrar oss, saktar ner oss och bryter sönder oss med jämna mellanrum.

Så om alla bara kunde sluta förvänta sig shit, var hade vi hamnat då?

Jag sitter på Max Hamburgerrestaurang och ser den röda hoppborgen. Bara till för små människor står det på en skylt. Tre barn hoppar runt i lycka. Runt omkring uteplatsen går ett staket i trä. Ett av barnen har insett att man kan gå balansgång där. Jag sitter sådär halvfixad och halvsnygg och tuggar på min sallad. Jag drömmer mig bort och låter mina mentala bilder sätta färg på tillvaron. Föreställer mig hur jag klättrar upp i mina kilklackade skor och vandrar runt där. Balansgång. Sneglar ner på alla stora människor som inte får hoppa i hoppborgen, och bara går balansgång.

Bara för att jag inte vill vara varken en stor eller en liten människa. Inte låta det vara det regelverk inom vilket jag måste finna mig att få hoppa i en hoppborg eller inte. Bara för att jag vill sätta upp ett långfinger ibland, lite luftigt mot världen. Få vara lite vild igen.

Den här lilla ettriga känslan i mig. Den.
Har alltid funnits, kommer förmodligen aldrig försvinna.
Vem är den, och vad gör den i min kropp?
Den lilla lilla lågan som brinner.
Känslan av att fortfarande vilja färglägga allt jag ser som är grått och har konturer.
Bara en färg i gråskalan skulle göra skillnad.

Bara en endaste liten färg.

Från gatustenen till himlen

Bullseye,

Det slår hårt och det gör ont. Och det kallas livet.
Vi vänder ansiktet mot solen och springer, men inte alltför sällan åt helt fel håll.
Antingen i en spurt mot något, men kanske oftare i ett maraton från något.

Jag vände blad och bytte penna. För jag såg en riktning och ett mål. Ett bullseye.
Och på endera sätt ska jag ta mig dit. Och det svåraste på vägen är allas förväntningar.
För det finns alltid förväntningar, och råd och tips. Och jag går vilse i dom ibland.

Det som skrämmer mig är det faktum att det alltid finns en förväntning på att man ska vilja mer. Att "Du måste vara försiktig så du inte fastnar där. Du som kan så mycket mer. Flytta större, begär mer, utforska världen först, vänta några år, du som kan SÅ MYCKET MER!".

Vi började med en fight mot att kvinnan inte ska behöva vara hemmafru. Hon ska ha samma rätt att jobba, rösta, leva och existera. En viktig, viktig kamp (And this, I really mean!)  Och idag är mina möjligheter att slippa vara hemmafru, att kunna rösta, tycka, tänka och välja oändliga. Vilken fantastisk möjlighet! Men.... då kommer pressen från andra hållet. "Inte kan du väl nöja dig? Det finns ingen marknad för dig där. Du borde flytta, fly, längta efter mer, göra något större, ha mer i lön och sluta bli kär. Byt jobb, byt stad, byt approach, byt bransch, byt mål och byt visioner".

Det finns ingen chans att landa längre. Mina önskemål, drömmar och min längtan är inte reko om jag inte söker det största. Det verkar omöjligt att bara längta efter stabilitet. Det är för lite liksom. Som kvinna är det ingenting jag får göra, för jag förväntas dra kampen för alla dom som vill längre. Så om jag stannar så stannar resten av världen också. Det är inte alls jämnställt. För tänk om jag trivs precis så som jag har det? Tänk om jag inte alls känner för att göra något mer, flytta större eller byta jobb. Tänk om jag för första gången i mitt liv känner att jag hittat en plats. Måste jag då byta ut den? Är jag en förtryckt kvinna om jag låter bli? Bidrar jag till ett bakåtsträvande för jämnställdheten om jag faktiskt säger att jag inte alls drömmer om allt det där?

Jag tittar på en bullesyekarta jag skapat. Den ringar in mina riktlinjer. Det centrala ordet tycks vara trygghet. Stabilitet.

Jag förstår att dom som alltid haft denna gärna söker sina utmaningar. Men jag har inte den bakom mig. Alltför många gånger har jag redan behövt fly. Från både verkliga hot och inbillade. Jag har sovit med en kniv under kudden under ett par år, och jag har behövt slåss. För min rätt att vara människa. För min rätt att få säga ifrån mot förtryck. Jag har suttit under pistolhot, jag har åkt på stryk och fått min käke sönderslagen, jag har bott på ett kvinnohem och jag har blivit jagad, stalkad och hotad fler gånger än jag kan räkna. Jag har sovit i trapputgångar, tiggt pengar till mat. Druckit vatten ur mälaren och plankat på tåg för att fly. Oftast har jag inte vetat slutdestinationen, bara vilken plats jag har flytt från. Jag har väldigt sällan talat om det, och det är ett medvetet val. Det var då. Nu är nu. Jag vill inte dömas efter bagage och historia, utan för den väg jag trampat upp för mig därifrån och framåt. Jag vet inte vad trygghet och tillit är ur erfarenhet, utan via visioner. Jag drömmer om det. Söker det. Föreställer mig att det är att ha hittat en plats.

Och jag har hittat en plats att börja gro ifrån. En känsla av att höra hemma. Vara skyddad och inte längre behöva sova med kniv under kudden. En plats där jag kan gro i min egen takt under tillit till jag kan och förmår. Platsen är här. Precis där jag är idag. Och det gör att jag känner mig närmare mitt bullseye än någonsin. Jag har tagit ett steg mot den riktning jag vill nå.

Jag vet att jag kan mer, och att mina möjligheter till karriär och liknande skulle vara större utanför Dalarna. Det är ingen nyhet på kartan. Men jag vill inte helatiden sträva mot det. Jag vill inte att karriären ska behöva vara det absoluta navet i mitt liv. Jag vill bygga ett nav av mig själv och i en familj. Ett centrum i kärlek och trygghet. Ett hem, fylld med liljor och lycka. Djur. Natur. Dalarna, älskade älskade Dalarna.

Jag vill inte helatiden behöva känna att det finns bättre. Jag är trött på att inte få vara nöjd och tycka om mitt liv precis som det är. Och på att det som kvinna inte är OK att sakna en man att leva för. Att bilda familj och framtid med. En man, som lever lika mycket för mig som jag för honom. En partner in crime. En trygghet och en fast bas.

Jag dyrkar och älskar att möjligheten finns för både kvinnor och män idag att göra det man vill i livet. Att ta sig dit man vill, och bygga det liv man vill. Men jag avskyr att det samtidigt sätter en press på att man måste vilja detta. Jag vill inte. Jag vill vara här, precis där jag är. Jag vill ha en familj att leva för, inte ett företag. Jag vill inte bosätta mig där det finns karriär, utan jag vill skapa min karriär från den plats jag vill bosätta mig på. Det handlar om vilket av dem olika värdena som ska gå först, och vilket som får anpassas därefter.

För mig måste mitt liv komma först. Valen kring karriär, fritidsintressen och aktiviteter får anpassas efter det. Mitt här och mitt nu måste få komma först, och jag måste få stanna och trivas. Jag orkar inte helatiden springa efter bättre. Större. Maffigare och mer.

Dom pratar om prestationsångest. Javisst har jag det.
Men om jag bara får vara lycklig och tillfreds med det jag har utan att hela tiden bli matad med "Du kan mer" och "Du kan bättre" så kanske det finns en chans att varva ner och hitta min plats och mitt tempo.

Som sagt, jag vet att jag kan mer. Att jag har kapaciteten. Möjligheten. Jag vet att jag är smart, skarp och innovativ. Att jag skulle kunna ta mycket högre positioner på jobbet. Att jag skulle kunna ta ännu mer ansvar. Få ännu mer stimulerande uppdrag. Ännu fler alternativ till saker att göra på vardagskvällarna.

Men precis som man sätter skyltar för "Ingen reklam tack" så undanbeder jag också gärna alla tips och förslag på sådant jag kan göra bättre. Om jag bara flyttar. Om jag bara byter bransch. Om jag bara...

Om jag bara istället slutade med alla "Om jag bara" så tror jag min kapacitet får en plats i alla fall.
Jag behöver inte alls ändra på något. Jag kan göra som jag vill. Det är det som är så fucking awesome, med att vara människa. Jag kan göra precis så som jag god damn it vill.

Tyck mer om dig själv, och mindre om andra - En diskussion om selfies

Tyck till.

Antingen tar du bort din selfie helt. Det är vad friends menar är lösningen på nätmobbningen. Om vi bara gömmer oss och inte visar oss så kan ju ingen säga att man är ful liksom. Hide and seek. För en mobbare att kunna tycka något krävs ju ved. Så ge ingen ved så slutar dom mobba. Elden släcks. Utan eld, ingen rök.

Men likaså kan man ju också se det som att elden släcks i dom personer som kom till insikt om att dom var vackra. Som inte vågade be någon annan ta kort på dom, för det vore ju vansinnigt självcentrerat. Så man tar sina egna kort och trivs. Ser sig själv, och trivs. Tills någon definierar den nya lagen om att selfies inte är OK. För vi kan inte hindra mobbare att mobba, så vi hindrar offrerna från att våga visa istället.

Solution is hide. Hide and seek.

För det vore lika galet att fixera oss vid utseendet. Det är ju precis det vi vill bort från. Och för att komma från det negativa eliminerar vi också det positiva. Det finns ett gömt regelverk för om en selfie är PK eller inte. Om du är mullig, osminkad och har kläder på dig är den PK. Om du händelsevis är av den smalare varianten, har bikini på dig och mascara så det inte OK. För då är du idealet. Och idealet vill vi inte se. Gud förbjude, idealet vill vi inte se - så göm dig.

Idealet är en trixy fråga som tar sig uttryck i nya vinklar och vråer, day by day. Medias påverkan. Unga tjejer. Anorexi, bulimi och mobbning. Näthat. Ett spindelnät av taggtråd där vi alla skurit upp fingret någon gång.

Men är det inte lika galet att be folk sluta tycka om sitt utseende? Att inte kunna ta selfies, lägga ut bilder och så. Är det inte lite snedvridet att hindra oss från att våga tycka om oss själva?

Facebookflödet. Den aldrig sinande kanalen av tyckare och tänkare. Och jag tänker bara att vi behöver mer positiv feedback. Mer stärkande kommentarer. Mindre sarkasm om våra selfies, mindre skämt om våra putande läppar och mindre förlöjligande över vårat antal bilder.

För varje sarkastisk kommentar fyller vi en kanna av att "Det du gör är inte helt PK". Den tippar över tillslut. Vi bryr oss tillslut mer om riskfaktorerna med våra inlägg än om syftet behind. Så sluta påpeka det jag redan vet. Du tycker selfies är egocentriska. Du tycker dom gör att man fokuserar mer på utseende än insida, och du tycker jag byter profilbild ofta. Det säger mer om dig än om mig. Det säger mer om att du aktivt reagerar negativt på att man tycker om sitt utseende, än det faktum att jag gör det. Och varför du inte tycker det är OK att tycka om sig själv, det får du svara för. Inte jag.

Jag röstar hellre för fler selfies. För till syvende och sist röstar jag för allt som gör att människor mår bra och trivs i sina utseenden. Så jag röstar för selfies på alla er som är smala, solbrända, bleka, mulliga, prickiga, randiga, gula, gråhåriga, rynkiga och släta. Vare sig ni har löshår eller orginal. Märkeskläder eller onepiece. Vare sig du sitter i bikini eller fullmunderad i overall.

För om du tittar på dina bilder och känner dig tillfreds, då är det ett starkare vapen mot näthat, mobbing och antiideal än något annat. Det är från insidan vi måste jobba, inte utifrån. Det är på insidan du måste hitta självförtroende och självkänsla. Mobbingen kommer utifrån, men det starkaste vapen att möta det med är din insida - och förmågan att stå stabil och resistent mot påhoppen. Så om dina profilbilder och dina selfies är ett verktyg som hjälper dig mot acceptans och ett positivt tycke för dig själv, use it.

Tyck mer om dig själv istället för att tycka så mycket om andra.