Det som händer här och nu.

Ibland är jag osäker på om livet står still eller går alldeles för fort förbi.

Det slår mig ibland att jag befinner mig någonstans längre fram i riktig tid än vad jag gör i mental tid.
Sittandes i min korgstol på balkongen kommer det ibland som ett blixtslag att, damn. Jag bor i Borlänge. När hände det här? Nyss tog jag promenader till mitt jobb i Västerås centrum. Möttes av glada kollegor och practical jokes. Skrattade åt mina galna chefer som sprang runt med sina laserpennor.

Men bodde jag egentligen där? Det är lite av en dimma. För i så många år har jag bott i Falun. Student på Högskolan Dalarna. Det var inte nudlar och det var inte spartanskt, men det var ett studentliv. Sovmornar och tentor. Sena nätter och prestationsångest. Många dimmiga kvällar på studentkåren som avslutades med kebabtallrikar eller korv på Gandhis. Vi slängde oss med ord som ”entymemiska syllogismer” och ”redudanta budskap”. Vi konnoterade och vi denoterade. Och vi tog examen, tillslut.

Och så var det sommar, och det var arbetslöshet. Och jag fick 5 säsonger av Buffy the Vampire slayer i födelsedagspresent av brorsan och Maria. Det var varmt och jag var solbränd. Och jag hade slutat dricka alkohol för länge sedan. Mindes inte längre känslan av berusning men mådde illa bara vid tanken.

För studentlivet var för mycket fest. För många fyllor. Det gav mig avsmak tillslut och någonstans satte jag ner en fot och begärde mer av livet. Inte ens den drömmande framtiden om reklamjobb och champagne lockade. Stora kontrakt med stora kunder. Det jag krävde var livet. Och jag tog det. Det var mitt att göra som jag ville med.

Och jag ville inte känna mig oduglig och ligga i magkramper av prestationsångest.  Jag ville inte låta stressen ta över. Jag ville arbeta med media, men på vilket sätt? Jag tror inte jag har bestämt mig än. Men jag följde instinkten av att ha något av en ledare i mig. Modernt och inte enligt konstens regler, men med många idéer från Mary Kays företagsvision. Att leda med glädje och beröm. Morötter istället för piskor. Med närhet istället för distans. Alltid med ett leende.

Jag ville göra något stort, men jag levde på små medel. Den vägen som kändes lång blev längre för varje steg jag tog. Jag var en junior och en pissmyra på arbetsmarknaden. Behövde en förebild att följa, en mentor att lära av och en möjlighet att få utvecklas. Någon som trodde på mig och min kapacitet, med vett nog att förstå att lärande kräver tid.

Men jag tror att den som hade svårast för att skaffa tålamodet var jag själv. Ville vara bäst, och det på en gång. Ville ligga i topp. Stå i framkant. Bli en figur på medievärldens karta. Trodde jag kunde bygga Rom på mindre än en dag. Storhetsvansinne förpackat i en konservburk gjort av dålig självkänsla.

Men så hamnade jag här. I Borlänge. Jag fick jobbet som gav mig tålamod. Jobbet som hade tålamodet själv. Som såg kapacitet i mig och såg att det enda som stod mellan mig och mina drömmar var tid. Som gav mig tid. Som trodde på mig. Som såg det viktiga i min vilja att bli bättre, snarare än avsaknaden på att vara bäst.

Och på mornarna vaknar jag av ringklockan. Bredvid mig ligger en ängel. Hans rofyllda och perfekta ansikte lugnar ner min rastlösa själ och bekräftar mitt värde i att vara älskad. Han vaknar och ler. Och någonstans måste jag ha gjort rätt. Om en människa ler när han ser mig, då måste jag vara rätt, någonstans. Inte nödvändigtvis bäst. Och absolut inte perfekt. Men jag är älskad. That’s more than enough.

Och jag väljer ut kläder och gör något kul med mitt hår. Sätter i pärlorna i öronen och går till jobbet. Alltid med ett inre leende och förväntan på arbetsdagen. Med en känsla av att ha hamnat rätt. Min maillåda brinner, och ibland får jag brainfreeze. Men kreativiteten flödar och varje dag ger mig något nytt. Varje dag ger mig ännu en planka och 4 spikar så jag kan fortsätta bygga på min trappa som tillslut ska ta mig till himlen.

Jag vet knappt vad jag gjorde igår, och än mindre vad jag ska göra i morgon. Men jag antar att det är lite vad livet handlar om. Det som händer här och nu.

Hi, it's me. Miisha.

Det har inte blivit mycket till uppdatering på sistone. De sista två månaderna har varit minst sagt hektiska. Och omtumlande. 

Dom har varit kaotiska, snabbt förbiflygande, fyllda av tårar, panik och rädsla.

Men dom har också varit helt underbara, och det var länge sedan jag lärt mig så mycket om mig själv.
Nytt jobb. Det är helt galet vad rätt det blev. Fyra veckors utbildning senare står jag och känner mig stolt över det jag gör. Jag ser utvecklingen och karriärsmöjligheterna ligga i en skål framför näsan på mig, helt öppen för mig att ta. Jag går upp på morgonen med glädje och längtan efter ännu en arbetsdag. Jag känner mig stor.

Lägenheten. Ljus och luftig och perfekt inredd. Den får mig att andas och känna ett lugn som jag har saknat sedan jag lämnade el kollektiv del awesome-o på Gammelvägen. Det är mitt. Det är perfekt. Det är hemma.

Sen var det kärleken. Den fanns bakom hörnet. Ett snabbt kliv från något som gjorde ont rakt in i en samhörighet med en människa som får mig att känna mig komplett. Samlad igen. Emil. Bara namnet får mig att le. Och jag är stolt över mig själv och vem jag är. Att jag inte faller för konventioner om tid och andrum. Att jag är en person som vågar följa hjärtat istället för huvudet. För det har lett mig rakt in i en värld jag sökt efter. En värld som den i Avatar. Där allt glittrar och är färgglatt.

Att träffa en människa som honom är få förunnat och jag känner mig stolt. En människa som kommunicerar. Som inte är känslomässigt spärrad och som står för det han är. Som berättar och som lyssnar. Som är närvarande. Som skrattar åt det värdsliga och som får mig att skratta konstant.  Jag kan inte räkna alla gånger jag har legat dubbelvikt på golvet i hysteriska skrattanfall. Det är sättet han pratar på. Det är hans ordval. Det är hans sjukt galna associationer och hans kroppspråk. Hans sjuka humor som går hand i hand med min. Att se och plocka ut saker ut sammanhang som ingen annan tänker på.

Livet rullar. Det går fort och det är intensivt. Och jag älskar det.

Och inga konventioner bryter ner mig. Jag skrattar åt människans skepsis och jag lever.  Jag har tagit mig ur min comfortable zone into the magic. Och vinkar i förbifarten till alla som står still på samma ruta och trampar. Som fnyser åt min hastighet. Som rör sig i skuggans hastighet och missar allt det här jag upplever.

Jag nådde mitt mål. Målet att fånga livet istället för att vänta på det. Livet är det som händer varje dag. Jag har greppat det konceptet nu. Och det var länge sedan jag kände denna lycka.