Hi, it's me. Miisha.

Det har inte blivit mycket till uppdatering på sistone. De sista två månaderna har varit minst sagt hektiska. Och omtumlande. 

Dom har varit kaotiska, snabbt förbiflygande, fyllda av tårar, panik och rädsla.

Men dom har också varit helt underbara, och det var länge sedan jag lärt mig så mycket om mig själv.
Nytt jobb. Det är helt galet vad rätt det blev. Fyra veckors utbildning senare står jag och känner mig stolt över det jag gör. Jag ser utvecklingen och karriärsmöjligheterna ligga i en skål framför näsan på mig, helt öppen för mig att ta. Jag går upp på morgonen med glädje och längtan efter ännu en arbetsdag. Jag känner mig stor.

Lägenheten. Ljus och luftig och perfekt inredd. Den får mig att andas och känna ett lugn som jag har saknat sedan jag lämnade el kollektiv del awesome-o på Gammelvägen. Det är mitt. Det är perfekt. Det är hemma.

Sen var det kärleken. Den fanns bakom hörnet. Ett snabbt kliv från något som gjorde ont rakt in i en samhörighet med en människa som får mig att känna mig komplett. Samlad igen. Emil. Bara namnet får mig att le. Och jag är stolt över mig själv och vem jag är. Att jag inte faller för konventioner om tid och andrum. Att jag är en person som vågar följa hjärtat istället för huvudet. För det har lett mig rakt in i en värld jag sökt efter. En värld som den i Avatar. Där allt glittrar och är färgglatt.

Att träffa en människa som honom är få förunnat och jag känner mig stolt. En människa som kommunicerar. Som inte är känslomässigt spärrad och som står för det han är. Som berättar och som lyssnar. Som är närvarande. Som skrattar åt det värdsliga och som får mig att skratta konstant.  Jag kan inte räkna alla gånger jag har legat dubbelvikt på golvet i hysteriska skrattanfall. Det är sättet han pratar på. Det är hans ordval. Det är hans sjukt galna associationer och hans kroppspråk. Hans sjuka humor som går hand i hand med min. Att se och plocka ut saker ut sammanhang som ingen annan tänker på.

Livet rullar. Det går fort och det är intensivt. Och jag älskar det.

Och inga konventioner bryter ner mig. Jag skrattar åt människans skepsis och jag lever.  Jag har tagit mig ur min comfortable zone into the magic. Och vinkar i förbifarten till alla som står still på samma ruta och trampar. Som fnyser åt min hastighet. Som rör sig i skuggans hastighet och missar allt det här jag upplever.

Jag nådde mitt mål. Målet att fånga livet istället för att vänta på det. Livet är det som händer varje dag. Jag har greppat det konceptet nu. Och det var länge sedan jag kände denna lycka.