Kvinnor som överpresterar ska kvävas med koldioxid

En läkare sitter mittemot mig i stolen med bekymrade ögon.

På ett papper bredvid har han bockat i några rutor för de symptom jag har.
Några kryss för att kategorisera. För att kunna nicka instämmande när jag förklarar situationen
och humma sådär professoraktigt medan han kliar sig i bakhuvudet med pennan.
Gnisslande tänder, rastlöshet, svartnar framför ögonen - check.
Oförklarlig feber, humörsvängningar, frossa - check.

Han tar upp en påse från Kicks. Den är svart och har två handtag i något bundet korgmaterial.
- Titta nu, såhär gör man.
Han lägger en hand på sin mage, strax nedanför den sist knäppta knappen i skjortan, och med den andra handen för han påsen mot munnen. Han sluter ögonen och andas. I påsen.

Jag vet inte om det var 30 sekunder eller om det var 3 minuter han satt sådär. Slutna ögon, rytmiskt andades i påsen. Jag sitter bara och tittar. Rätar på ryggen lite där i stolen. Petar nervöst på nagelbanden. Får en sådan där känsla av att inte riktigt befinna mig i min egen kropp längre.
Orealism.

Han tar bort påsen från munnen, öppnar ögonen och tittar på mig.
- Om du gör såhär tre gånger om dagen, i ungefär tre minuter, då får du upp koldioxidnivåerna i blodet.

Jag nickar. Spänner läpparna litegrann sådär på ett sätt som inte helt uppenbart, men ändå subtilt, visar på att "Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här, men visst.."

I fyra års tid, Onormal trötthet. Kramper i musklerna. Frusenhet. Svartnande framför ögonen. Hjärtklappningar. Panikattacker. Ångest. Sockerfall. Viktskiftningar. Periodisk nedstämdhet. Periodiska hypomana tider. Bergochdalbana. Svajande humör. Vitaminbrister. Förstorad sköldkörtel. Bristande seroteninproduktion. Sviktande lever.

Och svaret är: Andas i en påse tre gånger om dagen. Det kommer lösa din situation.

....

Läkarvården har gett mig mycket.
Dom har gett lika många svar som frågor. Lika mycket skratt som gråt.
Vägar att följa och stigar att gå vilse i.
Men här någonstans, medan jag sitter och tittar på mannen som menar att mina problem kommer lösas av att andas i en påse, här någonstans får jag nog.

Så jag får nog.
Så jag gråter. Och så torkar jag tårarna. Och skrattar. Och blir trött. Och funderar,
och funderar igen. Och bestämmer mig.

End of story.

Ingen har fått mig att känna mig så dumförklarad som denna man med sin Kicks-påse.
Ingen har tidigare förminskat mina problem så absurt som han gjorde då han helt bortsåg från hela min story, alla tidigare prover, den kliniska bilden och dem förutsättningar och motsättningar jag har som individ. Han hade en hypotes, och han kategoriserade mig rakt in i sin lilla låda med "Kvinnor som överpresterar".

Där var jag. Det var vad han såg när han såg på mig. En "sådan där överpresterande kvinna".
En sådan som man kan lugna genom att stoppa in sitt huvud i en påse.
Genom att lägga huvudet på sned och titta medlidande på mig och fråga "Känner du inte att du duger?"

Så med mer koldioxid får man bukt på sådana som mig. Tydligen.
Så paketerar man ner dom i en låda med papperspåsar där dom kan ligga och andas
in och andas ut i resten av sitt liv, för att känna värde.

(För säkerhets skull ska man också förtydliga att man inte ska andas alldeles för långt in i påsen, för då kan det hända att man kväver sig själv)

Det är nog sådant som vi överpresterande kvinnor inte förstår av oss själva, I guess.
Så tack för tipset. Och påsen. Och demonstrationen.

Jag betalade 150 kr och gick därifrån större än någonsin. Mindre än någonsin.
Med en enda tanke i huvudet:

"Nu får det fan räcka".

Gamla spöken går inte i pension

En del mäter sin energi i socker. Jag ser ingen mening i det. Den kurva som syns i blodets avtryck har ändå känts tillräckligt konkret. Jag tycker att spunnet socker har sin charm på tivoli, och det kan anta färgerna röd, grön eller blå. Men i samtliga fall jag tappat nyanserna på kinderna har det aldrig hjälpt mig ändå. Och för att vara avtryck från blodet så saknar svaren sin historia. Siffrorna berättar aldrig "sagan om". Det tankas i små rör och analyseras mot en standard, men vem som tömde människan på blodet från början talas det aldrig om. Och jag vill så gärna slippa känna att jag alltid måste gå med ryggen mot väggen. Jag önskar att gamla spöken också gick i pension. Jag vill så gärna kliva ur attack och defensiv, och kliva in i någon aura av total regression. Men spöken pensionerar sig inte och dom älskar socker - Spunnet eller ej. Och jag kan inte vinna ett slag mot externa krafter sålänge jag inte kan vinna den fighten som pågår i mig. Så jag mäter inte min energi i socker. Förlåt, men den delen av mitt liv är passé. För mig finns det högre berg än Everest och djupare dalar än ruset. Och mer i livet än sena nätter med fylledimma och rosé.

verklighetsflykt

Man hade kanske kunnat säga att jag är för human.

Det är i alla fall vad jag vill tro.

För det som skrämmer mig om nätterna är det faktum att jag blivit van. 

Immun. Försvarslös. Jag bara låter det bero.

För det blir så. Im sorry. Men huden domnar bort. Den tar ett antal smällar innan den hårdnar av ren vana.

Sen känns det inte längre och det du försöker göra är redan gjort. Jag har redan slagits i denna match. Jag är less på denna bana.

Så i grunden har jag kvar min tro på att Alla är änglar, men alltmer träder dem svartvingade fram i en lång rad. Och som liten hade jag drömmar om att rädda alla i hela världen, men med åren har jag insett att det som behöver räddas - det är jag.

Jag behöver rädda mig själv från att förlora det där ljuset. Det där som håller mig kvar vid tanken på att människan är bra.

Jag behöver bort från alla dem som är skickligast i världen på att hitta problem, men aldrig inkommer med lösningsförslag.

För det krävs endast en dåre för att finna problem, och att gnälla över saker i livet. 

Men jag saknar dom där skickliga glädjespridarna. Dom som ser allt det fina som alla andra tar för givet. 

Så jag knyter skorna och jag springer.

Och vissa viss kalla det verklighetsflykt.

För jag flyr, innan jag faller ner i avgrunden. Innan jag låter mig bli alltför nedtryckt.

Je Ne Regrette Rien

Jag väntar på något omskakande, som jag kan falla huvudstupa i. Något måste hända utanför för att skaka om allt det gråa inuti. En fransk terapeut med en cigarr i handen, han hade sagt att jag prokastinerar nu igen. Han hade skakat på huvudet åt mig och jag hade snäst att det ska han få ångra, men han hade sagt - Michaela, "Je ne regrette rien". Och alla sablans Freudianer tycks alltid få rätt. Kanske är jag född med en stark vilja att löpa amok. Och kanske är vägen dit jag vill sällan lätt, och helt ärligt - kanske är jag tillochmed långt ifrån klok. Men av alla saker jag någonsin tvivlat på, så är springet i benen inte en av dem. För av alla saker som lett mig vilse, så är det just springet i benen som lett mig hem. Så när terapeuten frågar om jag någonsin tänkt stanna, så vill jag bara ställa frågan tillbaka. Vem fan är han och alla andra sjusovare att förklara om sömn för oss som föredrar att hålla oss vakna? Dra mig baklänges några varv runt huset, och lirka gärna i mitt känsloliv, men mina ambitioner och min personlighet ger du ditt Freudianska fan i. Släck inte en själ som andas så mycket vilja. Så mycket kärlek, optimism, hopp och eufori. Släck inte dem samma krafter du om ett halvår kommer försöka peppa andra i. Det må vara lite speedat ibland, lite över hastighet från tid till tid. Men min kropp och själ har andra sätt att finna frid. Svart eller vitt, mina skalor enligt dig, men jag lovar dig farbror - Jag har hela Pantheon i mig. 

jag stirrar på en ängel

Jag räknar fräknarna i det främmande ansiktet framför mig. En. Två. Sexton. Jag inbillar mig att det är stjärnor som fastnat på kinden och över näsryggen. Tanken är kanske att dem ska finnas nära ögonvrån för att gnistra till ibland och påminna om himlens existens. Att det ljusa finns nära till hands även när det känns mörkt. Att man i ett endaste ögonblick ska kunna känna gnistrandet och glimmandet som finns i det ursprungliga. Det basala och det nakna. Att vi ska minnas att se det vackra i allt, även det som kan anses jordsligt fult. Så fräknarna i hans ansikte är det som avslöjar honom, och jag ler medan han spottar galla över mig och över livet och över allt helvetesskit som alltid drabbar honom. Bakom fräknarna gömmer sig universum. Jag stirrar på en ängel som är lite vilse. Jag ska försöka hjälpa honom hem. 

Jag vill inte gå i hennes skor

Gå ett par mil i mina skor, brukar dom säga. För resan i skorna är resan där själen skapats. Alla omvägar och genvägar. Felsteg och snedsteg. Alla blödande skavsår och alla spruckna hälar. Det är i dessa som vägen mot framgång skapas. Men jag vill inte gå i hennes skor. Jag vill inte gå i hans heller. Och jag ser ingen anledning till att vi ska låna varandras skor och följa varandras stigar. För är det något som finns här på planeten så är det plats. Utrymme för nya snåriga stigar och felsteg. Jag vill snubbla och falla och resa mig på nya rötter som sticker upp på vägar ingen någonsin har trampat på. Och jag vill gå vilse och hitta hem - bara för att gå vilse igen. Och jag vill inte gå i hennes skor, för i ärlighetens namn - vem har inte gått i ett par för trånga skor någongång? Vi har väl alla haft drömmar som sågats, visioner som krossats och människor som skrapat bort varje uns av glitter du pyntat ditt självförtroende med? Hennes skor må ta mig på en annan väg, men jag tvivlar på att det är av något nytta för mig att gå den. Att falla i samma rävgropar som hon en gång gjort, bränna mig på samma vildvuxna nässlor som hon en gång gjorde och få fräknar på samma ställe på näsan som hon en gång i sin tid fick. Vi har alla gått i för trånga skor, någon gång i livet. Vi har alla haft vår resa. Och jag älskar min resa. Kanske inte varje dag, men alltsom oftast så finner jag det mirakulöst det här med livets små klurigheter. Hur man snubblar och reser sig. Hur man kan höra sitt eget hjärta slå i öronen. Hur det ekar mellan bergen och man inser i praktiken att det du ger, det får du tillbaka. Jag älskar att resa, sålänge jag får göra det i min takt och i mina egna skor. Att erbjuda mig dina kommer inte leda någon annanstans mer än att du kan bekräfta för dig själv att det du gör är svårt. Men det är okej. Jag tror dig. Även utan dina skor så tror jag dig. För livet är sådant. Och jag älskar det med.

The show must go on

Yrkesstolthet.






En spiral som allt mer sinar neråt.
Vi är inte längre stolta.
Många lider sig igenom arbetsdagar.
Skäms över att berätta vad dem arbetar med.
Skäms över sig själva.
Skam
Gnäll
Motvillighet
Skäms skäms skäms på dig!

För man kan väl inte älska att jobba? (Din-jävla-arbetsnarkoman)
Man kan väl inte jobba obetalt? (Sluta-ta-med-dig-telefonen-hem)
Det vore väl olämpligt att tänka på jobbet hemma? (Det-är-ju-bara-ett-jobb)

Eller så är det vad jag gör under 36% av min vakna tid varje vecka.
Det är den plats dit jag går och känner storhet.
Blir en del av ett större socialt fält.
Signifikanta andra.
Vi får problem och löser dem.
Vi jobbar med oss själva och med andra.
Utvecklas av kritik
Sporras av beröm

Det är en plats där jag mår bra och jag ser en storhet.
Jag känner mig viktig.
Jag känner att jag får en chans att göra sådant jag älskar.
Frihet under ansvar.
Jag får leda med exempel.
Jag får växa av ideal.
Jag får lära mig samspel och vikten av att arbeta tillsammans.
Som ett team.
Gemensamma mål.

Varje dag ser jag hur puzzelbitar faller på plats.
Allt som var ett raserat domino har börjat få former och färg.
Jag tittar på det. Vet att jag varit med och byggt detta.
Stolthet.

Under 36% av min vakna tid varje vecka är jag på jobbet.
Jag vill inte hata.
Inte vara arg.
Inte skämmas.

Jag vill fylla dessa 36% med glädje och inspiration.

The big picture

Du är unik. Ja det är du. Som människa, till utseendet, som ett helt eget liv.

Du är unik och du ska vara stolt över dig själv, det ska du. För varje dag möter du dina egna hinder och tar dig säkert över dem. Antingen rakt över, plaskandes med tårna i det strömmande vattnet, eller i höga gummistövlar - trippandes över den träbräda du lagt över bäcken, så du inte ska bli så blöt och smutsig.

Du är unik,samtidigt som du faktiskt också är precis som alla andra. En människa.
Du är precis som alla andra, en arbetskraft åt något företag.
Precis som alla andra, en vän, en bror, en syster - en kollega.
Du föddes också naken.

Du kan kräva vissa saker, men du måste förhålla dig till andra.
Sådana saker som att kanske sätta dig själv i relation till den eller det som står framför dig.

Du är unik, men det ger dig inte rätten att såra.
Aldrig rätten att medvetet göra illa.
För trots din unikhet är du också en människa i ett större puzzel.
En hårdare ekvation.
En svårare algoritm.
Du är en egen individ, men väldigt sällan är du ensam.
Väldigt sällan kommer världen att kretsa runt dig. Tyvärr.

Vill du ha större makt och inflytande, gör dig själv obytbar.
Större påverkan på jobbet. Mer flexibilitet. Bättre tider.
Allt det kan bli ditt, det kan det. Men vågar du då ge tillbaka det som sedan
främjar din flexibilitet? Din frihet? Din makt att styra ditt schema och dina arbetsuppgifter?

Var proaktiv, för din egen skull. Sälj dig själv, för din egen skull.

Jag avskyr jante, believe me - I do. Jag avskyr tanken kring att vi inte ska våga stå ut, våga ta för oss, våga få mer när vi ger mer. Men samtidigt finns det också en motpol som jag har lika svårt för, och det är uppfattningen om att världen kretsar kring en enstaka individ. Att man kan sätta sig ner på arslet, göra endast det man förväntas, aldrig ta initiativ, aldrig något extra, göra precis samma sak som alla andra - och förvänta sig att få något mer än de andra.

Det är främst i arbetslivet jag stött på det. Även en hel del som student.
Uppfattningen om att ens skola/ens jobb baserar hela sin överlevnad på en enstaka individ, och att denne därför ska anpassa hela verksamheten efter individens liv, vilja och önskan. Väldigt sällan ser individen till the big picture här, utan är av uppfattningen att det är av ren elakhet från skolan/företagets sida som organisationen/helheten inte kan ta hänsyn till att personen ifråga faktiskt alltid går på yoga på torsdagar kl 11:00, inte känner för att börja tidigare än 09:00, tycker att smaken på frimärken smakar illa eller ogillar att arbeta helg.

- Åh så respektlöst! 
- Fy vad kränkande.
- Fattar dem ingenting?
- Hur hade dem tänkt sig nu? Dem tänker inte alls!

Många glömmer bort hur det hela började. Skolan/Företaget utlyste en tjänst. I tjänsten förväntas man göra saker för skolan/företaget och får därför betalt för det. Du sökte tjänsten. Ingen tvingade dig.

Efter ett par månader kommer det. Man ogillar sitt schema. Tycker inte om nya arbetsuppgifter. Förstår inte varför man ska göra vissa saker som ingår i tjänsten.

Som att man chockas över att ett företag är något dynamiskt och inte statiskt. Som att man blir personligt förolämpad över att det sätts krav på en, och att arbetsuppgifterna faktiskt kan variera under tid. Vissa tar bort, andra läggs till.

Så man ställer krav. Tänker att företaget väl ändå måste vara subjektivt och se till just mitt bästa. Jag tycker faktiskt inte om att slicka frimärken, så då kan dom väl inte tvinga mig? Och jag gillar inte att jobba tidiga mornar, så det är fan så respektlöst att dom schemalägger mig då - trots att jag har sagt att jag inte gillar det!

Som att företagets överlevnad baseras på dig, och inte tvärtom.

Det kan låta hårt, och även jag har svurit över schemaläggningen i många fall - men samtidigt, jag signade upp för jobbet. Jag förstod branschen. Jag visste vad jag skrev under. Jag kommer inte alltid digga mina arbetspass, inte alltid mina arbetsuppgifter - men jag vet vad som förväntas av mig och passar det inte mig så ser jag helt enkelt efter något nytt. Det är trots allt jag som är den anställde.

Däremot har jag lärt mig att med mer ansvar, med mer spetskunskap så blir man plötsligt i större makt över sitt arbete. Så jag kastar mig huvudstupa in i allt som erbjuds. Jag har lärt mig slipa argumenten när jag vill få något, så att det alltid ser till företagets nytta. Aldrig min egen. För det är i slutändan detta som kommer att kunna ge mig mer makt över mitt eget arbete. Ju mer outbytbar man är, ju större makt och inflytande.

Så jag gör allt jag kan för att bli outbytbar. För att bidra med något utöver det som endast förväntas. För att få en position där min ställning är så pass baserad på erfarenhet och specialkunskap att man måste börja ta någon form av hänsyn till det, från företagets sida - helt enkelt för att det skulle bli en för dyr förlust för företaget att spetsinrikta någon ny, att göra det jag gör.

Det är först när jag har det som jag ens skulle tänka tanken på att ställa motkrav. När det jag gör inte enkelt går att ersätta. När det jag gör inte endast är precis det som alla andra i företaget gör.

Så jag kan bli paff när jag ser hur människan vänder hela perspektivet, och agerar som att företaget är beroende av ens prestationer och därmed bör vrida och vända på hela organisationen för att göra en enstaka individ nöjd.

Som att inte samtliga önskade detsamma.
Som att inte hela världens befolkning önskade ett arbete som var i total symbios med endast sådant man tycker är roligt och endast sådana tider man vill ha.
Som att en enda individ helt plötsligt ska sättas i första rummet, före precis samtliga andra.

Så jante - nej tack. Våga vara stolt över det du gör, den du är och det du presterar.
Men förstå också din dödlighet. Din position och dina prestationer.
Förstå också skillnaden på olika sociala rum.
Förstå skillnaden i din position hemma, i vänskapskretsen, i skolan - och på arbetet.
See the big picture.

Vill du ha mer makt över ditt arbete? Gör mer.
Vill du ha mer kärlek från sambon? Ge mer.

Gör dig själv outbytbar. Lär dig argumentera för helhetens bästa. Förstå vilket bränsle
det är som driver den du argumenterar mot. Använd det. Läs på. Läs ännu mer. Sätt dig in i det större perspektivet och placera puzzelbitarna. Förstå vilken puzzelbit du själv är i helheten.
Fråga dig själv, kan jag bytas ut?
Och om inte; fråga dig själv - är det lättare att byta ut resten av puzzlet?

Förstå din unikhet, men också din mänsklighet.
Förstå att vi alla är kungen på tronen, men även städerskan bakom ridåerna. Vi är alla prinsessan, men vi är alla också grodan. Vi både bär klänningen och syr den.

Vi är alla en del av en större bild.

Twin meet twin

Emil.

När tvilling möter tvilling.
När jag trodde att ingen människa kunde lära mig något nytt om mig själv, så möter jag dig.
Som möter mig som en spegel.
Som visar mig mig själv, fast i en annan person.
Den där livligheten.
Det där skrattet.
Den där förmågan att lätta upp saker och ting som känns tunga.

Som en vind. Vilket du är, min tvilling.
Ett luftets tecken. Rastlös. Aldrig mättad på kunskap.
Alltid en strävan efter något mer, något nytt, något användbart.

Åh som jag hatar det ibland.
För du tvingar mig att jobba med saker jag försökt förtränga.
Och åh, som jag älskar dig.
Just för att din blotta närvaro tvingar mig att arbeta med mig själv.
För jag ser dig,
och jag ser mig.
Och jag ser hur våra likheter tvingar oss in i diskussioner om olikheter.
Och hur olikheter egentligen bara är likheter. Fast olika.

När tvilling möter tvilling.
När jag mötte dig.
Mitt facit. Mitt uppslagsverk. 

Om tvillingarnas tecken, när de möts.

"När två Tvillingar träffas är det som om fyra personer möts. Denna relation kan aldrig vara tråkig, vilket är bra då de kan lätt bli uttråkade. De inspirerar varandra då de båda behöver samma intellektuella stimulans och ett konstant pladder. Tvillingen söker frihet och variation i sitt utryckssätt, när två träffas drar de detta till det yttersta. De är ett uppskattat par, på tillställningar briljerar de med deras skarpa vitsar och underhållningsrutiner. Om de kan undvika att konkurrera med varandra och lära sig att samarbeta så kan deras relation bli mycket lyckligt och ömsesidigt givande.

Det bästa med relationen är den enorma intellektuella energi och stimulans de ger varandra. I sällskap räddar de varandra från ett alltför vardagligt liv. Tillsammans kan de underhålla omgivningen och åstadkomma mer än vad de skulle kunna ensamma.

Till skillnad från andra relationer där båda är av samma tecken, kan en romantisk relation fungera mellan två Tvillingar. Det är svårt att hitta ett mer mångsidigt, charmigt och livligt par.

Dessa två kommer aldrig att tråka ut varandra, eftersom båda är intresserade av allt. De håller en rasande takt och ingen av dem skulle drömma om att sakta ner.

De är fascinerande konversatörer, har massor av vänner och tillsammans håller de fantastiska fester. Men de är också ytliga, instabila och väldigt rastlösa. När de flyttar ut ur sovrummet blir det alltför kaotiskt även för Tvillingarna."