verklighetsflykt

Man hade kanske kunnat säga att jag är för human.

Det är i alla fall vad jag vill tro.

För det som skrämmer mig om nätterna är det faktum att jag blivit van. 

Immun. Försvarslös. Jag bara låter det bero.

För det blir så. Im sorry. Men huden domnar bort. Den tar ett antal smällar innan den hårdnar av ren vana.

Sen känns det inte längre och det du försöker göra är redan gjort. Jag har redan slagits i denna match. Jag är less på denna bana.

Så i grunden har jag kvar min tro på att Alla är änglar, men alltmer träder dem svartvingade fram i en lång rad. Och som liten hade jag drömmar om att rädda alla i hela världen, men med åren har jag insett att det som behöver räddas - det är jag.

Jag behöver rädda mig själv från att förlora det där ljuset. Det där som håller mig kvar vid tanken på att människan är bra.

Jag behöver bort från alla dem som är skickligast i världen på att hitta problem, men aldrig inkommer med lösningsförslag.

För det krävs endast en dåre för att finna problem, och att gnälla över saker i livet. 

Men jag saknar dom där skickliga glädjespridarna. Dom som ser allt det fina som alla andra tar för givet. 

Så jag knyter skorna och jag springer.

Och vissa viss kalla det verklighetsflykt.

För jag flyr, innan jag faller ner i avgrunden. Innan jag låter mig bli alltför nedtryckt.