Från gatustenen till himlen

Bullseye,

Det slår hårt och det gör ont. Och det kallas livet.
Vi vänder ansiktet mot solen och springer, men inte alltför sällan åt helt fel håll.
Antingen i en spurt mot något, men kanske oftare i ett maraton från något.

Jag vände blad och bytte penna. För jag såg en riktning och ett mål. Ett bullseye.
Och på endera sätt ska jag ta mig dit. Och det svåraste på vägen är allas förväntningar.
För det finns alltid förväntningar, och råd och tips. Och jag går vilse i dom ibland.

Det som skrämmer mig är det faktum att det alltid finns en förväntning på att man ska vilja mer. Att "Du måste vara försiktig så du inte fastnar där. Du som kan så mycket mer. Flytta större, begär mer, utforska världen först, vänta några år, du som kan SÅ MYCKET MER!".

Vi började med en fight mot att kvinnan inte ska behöva vara hemmafru. Hon ska ha samma rätt att jobba, rösta, leva och existera. En viktig, viktig kamp (And this, I really mean!)  Och idag är mina möjligheter att slippa vara hemmafru, att kunna rösta, tycka, tänka och välja oändliga. Vilken fantastisk möjlighet! Men.... då kommer pressen från andra hållet. "Inte kan du väl nöja dig? Det finns ingen marknad för dig där. Du borde flytta, fly, längta efter mer, göra något större, ha mer i lön och sluta bli kär. Byt jobb, byt stad, byt approach, byt bransch, byt mål och byt visioner".

Det finns ingen chans att landa längre. Mina önskemål, drömmar och min längtan är inte reko om jag inte söker det största. Det verkar omöjligt att bara längta efter stabilitet. Det är för lite liksom. Som kvinna är det ingenting jag får göra, för jag förväntas dra kampen för alla dom som vill längre. Så om jag stannar så stannar resten av världen också. Det är inte alls jämnställt. För tänk om jag trivs precis så som jag har det? Tänk om jag inte alls känner för att göra något mer, flytta större eller byta jobb. Tänk om jag för första gången i mitt liv känner att jag hittat en plats. Måste jag då byta ut den? Är jag en förtryckt kvinna om jag låter bli? Bidrar jag till ett bakåtsträvande för jämnställdheten om jag faktiskt säger att jag inte alls drömmer om allt det där?

Jag tittar på en bullesyekarta jag skapat. Den ringar in mina riktlinjer. Det centrala ordet tycks vara trygghet. Stabilitet.

Jag förstår att dom som alltid haft denna gärna söker sina utmaningar. Men jag har inte den bakom mig. Alltför många gånger har jag redan behövt fly. Från både verkliga hot och inbillade. Jag har sovit med en kniv under kudden under ett par år, och jag har behövt slåss. För min rätt att vara människa. För min rätt att få säga ifrån mot förtryck. Jag har suttit under pistolhot, jag har åkt på stryk och fått min käke sönderslagen, jag har bott på ett kvinnohem och jag har blivit jagad, stalkad och hotad fler gånger än jag kan räkna. Jag har sovit i trapputgångar, tiggt pengar till mat. Druckit vatten ur mälaren och plankat på tåg för att fly. Oftast har jag inte vetat slutdestinationen, bara vilken plats jag har flytt från. Jag har väldigt sällan talat om det, och det är ett medvetet val. Det var då. Nu är nu. Jag vill inte dömas efter bagage och historia, utan för den väg jag trampat upp för mig därifrån och framåt. Jag vet inte vad trygghet och tillit är ur erfarenhet, utan via visioner. Jag drömmer om det. Söker det. Föreställer mig att det är att ha hittat en plats.

Och jag har hittat en plats att börja gro ifrån. En känsla av att höra hemma. Vara skyddad och inte längre behöva sova med kniv under kudden. En plats där jag kan gro i min egen takt under tillit till jag kan och förmår. Platsen är här. Precis där jag är idag. Och det gör att jag känner mig närmare mitt bullseye än någonsin. Jag har tagit ett steg mot den riktning jag vill nå.

Jag vet att jag kan mer, och att mina möjligheter till karriär och liknande skulle vara större utanför Dalarna. Det är ingen nyhet på kartan. Men jag vill inte helatiden sträva mot det. Jag vill inte att karriären ska behöva vara det absoluta navet i mitt liv. Jag vill bygga ett nav av mig själv och i en familj. Ett centrum i kärlek och trygghet. Ett hem, fylld med liljor och lycka. Djur. Natur. Dalarna, älskade älskade Dalarna.

Jag vill inte helatiden behöva känna att det finns bättre. Jag är trött på att inte få vara nöjd och tycka om mitt liv precis som det är. Och på att det som kvinna inte är OK att sakna en man att leva för. Att bilda familj och framtid med. En man, som lever lika mycket för mig som jag för honom. En partner in crime. En trygghet och en fast bas.

Jag dyrkar och älskar att möjligheten finns för både kvinnor och män idag att göra det man vill i livet. Att ta sig dit man vill, och bygga det liv man vill. Men jag avskyr att det samtidigt sätter en press på att man måste vilja detta. Jag vill inte. Jag vill vara här, precis där jag är. Jag vill ha en familj att leva för, inte ett företag. Jag vill inte bosätta mig där det finns karriär, utan jag vill skapa min karriär från den plats jag vill bosätta mig på. Det handlar om vilket av dem olika värdena som ska gå först, och vilket som får anpassas därefter.

För mig måste mitt liv komma först. Valen kring karriär, fritidsintressen och aktiviteter får anpassas efter det. Mitt här och mitt nu måste få komma först, och jag måste få stanna och trivas. Jag orkar inte helatiden springa efter bättre. Större. Maffigare och mer.

Dom pratar om prestationsångest. Javisst har jag det.
Men om jag bara får vara lycklig och tillfreds med det jag har utan att hela tiden bli matad med "Du kan mer" och "Du kan bättre" så kanske det finns en chans att varva ner och hitta min plats och mitt tempo.

Som sagt, jag vet att jag kan mer. Att jag har kapaciteten. Möjligheten. Jag vet att jag är smart, skarp och innovativ. Att jag skulle kunna ta mycket högre positioner på jobbet. Att jag skulle kunna ta ännu mer ansvar. Få ännu mer stimulerande uppdrag. Ännu fler alternativ till saker att göra på vardagskvällarna.

Men precis som man sätter skyltar för "Ingen reklam tack" så undanbeder jag också gärna alla tips och förslag på sådant jag kan göra bättre. Om jag bara flyttar. Om jag bara byter bransch. Om jag bara...

Om jag bara istället slutade med alla "Om jag bara" så tror jag min kapacitet får en plats i alla fall.
Jag behöver inte alls ändra på något. Jag kan göra som jag vill. Det är det som är så fucking awesome, med att vara människa. Jag kan göra precis så som jag god damn it vill.

Tyck mer om dig själv, och mindre om andra - En diskussion om selfies

Tyck till.

Antingen tar du bort din selfie helt. Det är vad friends menar är lösningen på nätmobbningen. Om vi bara gömmer oss och inte visar oss så kan ju ingen säga att man är ful liksom. Hide and seek. För en mobbare att kunna tycka något krävs ju ved. Så ge ingen ved så slutar dom mobba. Elden släcks. Utan eld, ingen rök.

Men likaså kan man ju också se det som att elden släcks i dom personer som kom till insikt om att dom var vackra. Som inte vågade be någon annan ta kort på dom, för det vore ju vansinnigt självcentrerat. Så man tar sina egna kort och trivs. Ser sig själv, och trivs. Tills någon definierar den nya lagen om att selfies inte är OK. För vi kan inte hindra mobbare att mobba, så vi hindrar offrerna från att våga visa istället.

Solution is hide. Hide and seek.

För det vore lika galet att fixera oss vid utseendet. Det är ju precis det vi vill bort från. Och för att komma från det negativa eliminerar vi också det positiva. Det finns ett gömt regelverk för om en selfie är PK eller inte. Om du är mullig, osminkad och har kläder på dig är den PK. Om du händelsevis är av den smalare varianten, har bikini på dig och mascara så det inte OK. För då är du idealet. Och idealet vill vi inte se. Gud förbjude, idealet vill vi inte se - så göm dig.

Idealet är en trixy fråga som tar sig uttryck i nya vinklar och vråer, day by day. Medias påverkan. Unga tjejer. Anorexi, bulimi och mobbning. Näthat. Ett spindelnät av taggtråd där vi alla skurit upp fingret någon gång.

Men är det inte lika galet att be folk sluta tycka om sitt utseende? Att inte kunna ta selfies, lägga ut bilder och så. Är det inte lite snedvridet att hindra oss från att våga tycka om oss själva?

Facebookflödet. Den aldrig sinande kanalen av tyckare och tänkare. Och jag tänker bara att vi behöver mer positiv feedback. Mer stärkande kommentarer. Mindre sarkasm om våra selfies, mindre skämt om våra putande läppar och mindre förlöjligande över vårat antal bilder.

För varje sarkastisk kommentar fyller vi en kanna av att "Det du gör är inte helt PK". Den tippar över tillslut. Vi bryr oss tillslut mer om riskfaktorerna med våra inlägg än om syftet behind. Så sluta påpeka det jag redan vet. Du tycker selfies är egocentriska. Du tycker dom gör att man fokuserar mer på utseende än insida, och du tycker jag byter profilbild ofta. Det säger mer om dig än om mig. Det säger mer om att du aktivt reagerar negativt på att man tycker om sitt utseende, än det faktum att jag gör det. Och varför du inte tycker det är OK att tycka om sig själv, det får du svara för. Inte jag.

Jag röstar hellre för fler selfies. För till syvende och sist röstar jag för allt som gör att människor mår bra och trivs i sina utseenden. Så jag röstar för selfies på alla er som är smala, solbrända, bleka, mulliga, prickiga, randiga, gula, gråhåriga, rynkiga och släta. Vare sig ni har löshår eller orginal. Märkeskläder eller onepiece. Vare sig du sitter i bikini eller fullmunderad i overall.

För om du tittar på dina bilder och känner dig tillfreds, då är det ett starkare vapen mot näthat, mobbing och antiideal än något annat. Det är från insidan vi måste jobba, inte utifrån. Det är på insidan du måste hitta självförtroende och självkänsla. Mobbingen kommer utifrån, men det starkaste vapen att möta det med är din insida - och förmågan att stå stabil och resistent mot påhoppen. Så om dina profilbilder och dina selfies är ett verktyg som hjälper dig mot acceptans och ett positivt tycke för dig själv, use it.

Tyck mer om dig själv istället för att tycka så mycket om andra.