Spetskommunikation

Spetsinriktad kommunikation.

Om du talar om det i reklamvärlden har det en betydelse. Inom pedagogiken, en ny form. I vardagen; en annan.

Sedan min examen som mediekommunikatör i Juni har jag märkt att detta är den kunskap som har hjälpt mig mest. Av allt vi lärde oss. Bland SWOT-analyser, AIDA, entymemiska budskap, metaforer, syllogismer, redudans och konnotationer - så är det spetskommunikationen som har tunnast tråd mellan teori och praktik.

Jag har använt det konstant, ibland medvetet, ibland omedvetet. I de informationsbroschyrer jag gjort, de hemsidor jag skrivit, de kampanjer jag skapat, de projekt jag administrerat och de kunder jag mött och hjälpt. Men även i de frågor jag ställt i jakt på kunskap, de läkare jag försökt förklara smärtan för, den terapeut som skulle hjälpa mig med min rädsla och de barn jag försökt lära matematik.

Det strömmande vattnet av informationsflödet gör att vi trots goda simkunskaper måste använda flytpuffar för att inte drunkna. Flytpuffarna kan kallas för selektion. Om vi inte kunde välja bort det som inte faller oss i smaken, det som saknar relevans för vår persona - om vi inte kunde låta bli att se det som finns rakt framför näsan ibland - då hade vi drunknat.

Så när du vill kommunicera med någon måste du alltid försöka se dennes filter. Dennes spindelnät. För mest effektiva kommunikation, och för minst brus - då måste du vara flugan som fastnar i nätet utan att bli uppäten av spindeln. Du måste göra dig förstådd, och för detta finns ingen gyllene regeln. Det är här spetsen kommer in. Den måste vara vässad och av rätt material för det papper du ska skriva på.

Jag söker ett ord i pedagogikens vokabulär men jag hittar det inte, så jag försöker ändå. På mitt sätt.

Jag möter ett tiotal kunder varje dag som ställer mig samma fråga. De ställde den igår också, och kommer förmodligen ställa den i morgon. Vi har standardsvar, men det räcker inte. Människan är inte standard.

Så vem pratar jag med, och hur når jag fram? Läs mellan raderna, ge det olika försök. Trial and error.

Jag kan förklara det visuellt och stimulera deras bilder på näthinnan. Ibland behöver dom kliva ur det konkreta problemet och läsa informationen som en seriestrip. Jag målar upp bilderna, men inte figurerna. De får själva kliva in och ställa sig där de behöver stå för att läsa det jag ritar. "Tänk dig att du..", "Det är ungefär som när du..", "Men om du jämför det med när du...".

En strip på tre rutor kan förklara ett problem som kräver tre vetenskapliga artiklar för en annan.

Matematiska formler kan ta visuell form. Siffror som ställer till det behöver ibland omvandlas till personer. Svårförstådda situationer inom en begreppsvärld kan ibland visualiserar via en annan.

Bilmekanikern som inte förstår garantivillkoren för sin telefon kanske behöver det visualiserat genom en referens till halv- och helförsäkringar för bilen. Den aktiva traderasäljaren kanske inte greppar hur ett större men lättare paket kan kosta honom mer än ett litet och tungt. Han kanske behöver det visualiserat genom en referens till samåkning. Det är platsen som kostar, inte tyngden på de människor som sitter i baksätet. Herr Svensson fattar inte sin höga faktura. Jämför det med hur han betalar för sin hyra och sin el. Hyran i förskott, elen i efterhand. Skillnaden mellan fasta avgifter och samtalstrafik.

Läkaren som varje dag möter magsmärtor ser inte skillnaden på min smärta mot den förres patient. Alla säger samma sak. Det gör ont här, det spänner där, det svider här. Han har standardundersökningar, sitt stetoskop och sina händer. Han har de vanligaste svaren. Så om jag istället förklarar för honom att varje steg jag tar känns som att köra en bil utan stötdämpare på en bumpig väg. Då kanske han känner känslan själv i kroppen? När vokabuläret är begränsat finns alltid känslan. Eller ljudet. Eller synen. Eller minnets referenspunkter. Genom att spetsa kommunikationen mot den man möter kan man förhindra missförstånd och snabbare komma till en gemensam förståelse. På så sätt kan man förhindra tolkningsproblem som gör att informationen blir för tung och sållas bort.

Som magproblembarn tycker jag att många reklamer för magsmärtor är mästare på det här idag. Det är ostämda instrument som spelar för högt i magen. Det är arga tanter och gubbar som slänger ner strimlade papper till varandra genom sopnedkastet. Jag kan referera till det och därför tas informationen in. När de pratar om bakterier och när de promotar för acidofilus och bifidus och en massa latinska namn, vad säger det mig? De nada, de nada.

Så av alla kunskaper man kan lära ut till sin personal, och av alla skills man vill öva på är spetskommunikationen bland det viktigare. Det är min åsikt såklart. Oavsett om man har ett yrke där man aldrig träffar människor och behöver vara social eller om man är en lärare som arbetar varje dag med att utbilda. Du har användning av det i vardagen också. I relationer. När du möter kassabiträdet. När grannen skäller på dig för att du har fågelmat på balkongen. Om man vet hur man kan spetsa sin kommunikation kan man förhindra missförstånd och lättare nå den person som står framför dig. Du kan skada mindre, lära mer och växa snabbare.

Tolkning & kommunikation

Tolkningsramar.

[...] Enligt socialkonstruktivismen är vår uppfattning och kategorisering av omvärlden primärt en produkt av historiskt och kulturellt specifika föreställningar. Människor strukturerar, förstår och uppfattar världen utifrån tidigare erhållna kunskaper och erfarenheter. Meningsskapandet av omvärlden är således en process där man tolkar nuet genom sina föreställningar om sitt förflutna, genom sina så kallade tolkningsramar. [...]

Jag vet att det blev fel igår. Att jag straffade för att jag definierade situationen efter tidigare erfarenhet. Jag vet det, och jag lärde mig något om mig själv.

Men för att förstå hur människor i en viss kontext uppfattar sin omgivning och vilka idéer de kopplar samman med vissa symboler och situationer, måste man således förstå deras tolkningsramar.

Så kommunikation. Kommunikation, kommunikation, kommunikation. Det är det enda. Det viktigaste. Det mest primära i viljan att lära känna någon på djupet. Kommunicera. Öppna upp och visa den värld man kommer ifrån. Oavsett dess innehåll. Dess spöken i garderoben.

Jag vet att det blev fel igår. Och jag vet att det beror på avsaknaden. Jag har tappat bort det här i min prokastinerande vardag. I stressen över vad livet ska vara, inte vad det har varit. Inte hur det sista året har påverkat mig. Hur mycket repor som egentligen döljer under lacken.

Men jag lärde mig något om mig själv, och det var kanske solen efter regnet. Jag hittade insikten och varför jag valde att bli kommunikatör. Varför det skrivna ordet har en nästintill galaktisk betydelse i mitt liv och varför jag alltid strävar efter att slipa på min egen kommunikation.

 Att förlåta är ett ibland övermäktigt steg att ta i för små skor, men det är viktigt, åh så viktigt. Att erkänna sina fel, att respektera att känslor inte bygger på förnuft. Att vilja ta del av de tolkningsramar som ramar in den som står framför dig.

Att våga fråga varför.

Emil.

Landskapen fladdrar förbi bilrutan och med fantasi hade vi kunnat passerat världar. 

Under 60 minuter i bilen hade vi kunnat passerat dimensioner, fastän tiden stod still. Fastän vi rörde oss enligt hastighetsmätaren. För jag vände mig om och rörde mig i sidled, och jag såg ditt ansikte och det sa bam. 

Fast. Tictictic, jag är fast. 

Det är en nästintill magnetisk känsla med dig Emil. Som att jag kan springa åt vilket håll som helst men ändå landa mjukt mot din själ. Trots att vi arbetar så olika, och trots att vi ses betydligt mindre än jag helst hade önskat, så är din själ där på kvällen och viskar godnatt. Vittnar om livet. Lägger ett behagligt skydd runt mitt hjärta och låter mig sova utan mardrömmar. 

Din blick sätter en sond genom mina ögon ner till min själ och matar den med kärlek. Med insikt. Med skratt. Bubblet i magen. Ingen champagne. Något så finare, mysigare och mer berusande än någon alkoholhalt i denna värld. Jag vet inte hur du gör och kanske spelar det inte någon roll. Men jag vill att det ska fortsätta. Mycket vill ha mer. Mycket vill aldrig att det ska ta slut. 

Skrattet verkar vara det om definierar oss och det som verkligen skiljer dig från alla andra rosor. Var vi än är, geografiskt och tidsmässigt. Var vi än är, så skrattar vi. Åt något du säger, åt något jag gör. Åt något vi sett eller något vi hört. Åt livet. Åt oss själva. Vi skrattar bara för att vi kan. För att vi är fantastiskt lika ibland, fastän vi är så olika också.

Men vi är båda tvillingar. Lever lite för det där med skratt. Pajasar. Glädjen personifierad. Lite överallt och ingenstans på samma gång. Fyrtiotusen mål men ingen aning om hur vi ska ta oss dit. Skiter väl i det. Allt går. 

Och du. Du är en ängel. Och jag önskar jag kunde ge dig världen förpackad i 24 karat guld. Att jag kunde vara en spegel för dig någon gång och blända dig tillbaka med din egen spegelbild. Din karisma. Din aura. Jag vill blända dig tillbaka för att ge dig det jag ser. Det vackraste som finns. Min ängel. 

Everyone said No, I said Yes.

Bara ord.

 Livets cirkel. Det där vi snurrar runt. Mestadels bara ord. Det var något som någon sa. Eller något som någon gjorde. Och vi gjorde om det till ord. Ett kanonverk att leva efter. Konventioner. Ord.

Och så blir vissa ordkonstnärer. Jag ville gå den vägen. Jag ville bryta ner orden, betrakta dom som partiklar. Som materia som man kan bygga upp igen. Experimentera med olika former och längder, med gravitationskraften och med magnetismen. Se om man kunde få två olika poler att mötas. Om man kunde krossa titan med bara tänderna. Jag kom fram till att det går.

Ord blir till konventioner. Konventioner blir ett liv. Ska inte. Får inte. Koscher eller inte. Jag kan och jag kan inte. Man är normal. Man är onormal. Man får inte tycka om vissa saker för det är inte okej. För att leva i yttrandefrihetens livmoder är det ändå väldigt trångt. Inte i faktiskt fysisk form utan i den mentala. I den andres ögons reaktioner. I hur pupillerna vidgas på den person du pratar med när du öppnar ditt hjärta. När du nyttjar din rätt till yttrandefrihet.

För det är okej att tycka vad man vill. Men det är inte alltid okej att berätta det.

Orden har egentligen ingen koppling till verkligheten. Inte mer än vad man gör det till. Allt kan samlas under samma paraply. Det hårda materialet som i tafatta händer tillslut blev ett verk vi kallar konventioner. Som alltför sällan ifrågasätts.

Everyone said No, I said Yes. Och det var först då jag märkte skillnaden. Det var där jag insåg att man kan bryta ner titan med bara tänderna. Att olja inte nödvändigtvis är tyngre än vatten. Att äpplen inte nödvändigtvis faller nära träden. Att det man tycker och tänker aldrig kan placeras i fack.

Fysiker definierar lagar. Dom mäter vad dom ser. Hermaneutikerna definierar subjekten. Men i slutändan är det människan som definierar vad som utgör skillnaden mellan objekten och subjekten. Hur vi betraktar det och lever med det. Men framförallt, vad som är bäst av det ena eller det andra.

Everyone said No, I said yes – and that’s what made me a wildchild.