Och så blir vissa ordkonstnärer. Jag ville gå den vägen. Jag ville bryta ner orden, betrakta dom som partiklar. Som materia som man kan bygga upp igen. Experimentera med olika former och längder, med gravitationskraften och med magnetismen. Se om man kunde få två olika poler att mötas. Om man kunde krossa titan med bara tänderna. Jag kom fram till att det går.
Ord blir till konventioner. Konventioner blir ett liv. Ska inte. Får inte. Koscher eller inte. Jag kan och jag kan inte. Man är normal. Man är onormal. Man får inte tycka om vissa saker för det är inte okej. För att leva i yttrandefrihetens livmoder är det ändå väldigt trångt. Inte i faktiskt fysisk form utan i den mentala. I den andres ögons reaktioner. I hur pupillerna vidgas på den person du pratar med när du öppnar ditt hjärta. När du nyttjar din rätt till yttrandefrihet.
För det är okej att tycka vad man vill. Men det är inte alltid okej att berätta det.
Orden har egentligen ingen koppling till verkligheten. Inte mer än vad man gör det till. Allt kan samlas under samma paraply. Det hårda materialet som i tafatta händer tillslut blev ett verk vi kallar konventioner. Som alltför sällan ifrågasätts.
Everyone said No, I said Yes. Och det var först då jag märkte skillnaden. Det var där jag insåg att man kan bryta ner titan med bara tänderna. Att olja inte nödvändigtvis är tyngre än vatten. Att äpplen inte nödvändigtvis faller nära träden. Att det man tycker och tänker aldrig kan placeras i fack.
Fysiker definierar lagar. Dom mäter vad dom ser. Hermaneutikerna definierar subjekten. Men i slutändan är det människan som definierar vad som utgör skillnaden mellan objekten och subjekten. Hur vi betraktar det och lever med det. Men framförallt, vad som är bäst av det ena eller det andra.
Everyone said No, I said yes – and that’s what made me a wildchild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar