Under 60 minuter i bilen hade vi kunnat passerat dimensioner, fastän tiden stod still. Fastän vi rörde oss enligt hastighetsmätaren. För jag vände mig om och rörde mig i sidled, och jag såg ditt ansikte och det sa bam.
Fast. Tictictic, jag är fast.
Det är en nästintill magnetisk känsla med dig Emil. Som att jag kan springa åt vilket håll som helst men ändå landa mjukt mot din själ. Trots att vi arbetar så olika, och trots att vi ses betydligt mindre än jag helst hade önskat, så är din själ där på kvällen och viskar godnatt. Vittnar om livet. Lägger ett behagligt skydd runt mitt hjärta och låter mig sova utan mardrömmar.
Din blick sätter en sond genom mina ögon ner till min själ och matar den med kärlek. Med insikt. Med skratt. Bubblet i magen. Ingen champagne. Något så finare, mysigare och mer berusande än någon alkoholhalt i denna värld. Jag vet inte hur du gör och kanske spelar det inte någon roll. Men jag vill att det ska fortsätta. Mycket vill ha mer. Mycket vill aldrig att det ska ta slut.
Skrattet verkar vara det om definierar oss och det som verkligen skiljer dig från alla andra rosor. Var vi än är, geografiskt och tidsmässigt. Var vi än är, så skrattar vi. Åt något du säger, åt något jag gör. Åt något vi sett eller något vi hört. Åt livet. Åt oss själva. Vi skrattar bara för att vi kan. För att vi är fantastiskt lika ibland, fastän vi är så olika också.
Men vi är båda tvillingar. Lever lite för det där med skratt. Pajasar. Glädjen personifierad. Lite överallt och ingenstans på samma gång. Fyrtiotusen mål men ingen aning om hur vi ska ta oss dit. Skiter väl i det. Allt går.
Och du. Du är en ängel. Och jag önskar jag kunde ge dig världen förpackad i 24 karat guld. Att jag kunde vara en spegel för dig någon gång och blända dig tillbaka med din egen spegelbild. Din karisma. Din aura. Jag vill blända dig tillbaka för att ge dig det jag ser. Det vackraste som finns. Min ängel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar