360graders bubbel

Hon frågade om det inte låg högst upp på min lista. Att det var modigt. Det var det. Men känslan var kick-ass och jag bara "hey, jag flyger". Vinden i fjädrarna, doften av kaprifol. Jag lyfte och flög. Himlen var blå men det var frost i träden. Helt okej, jag levde för kicken.

Och han bara "men vart ska du?" och jag hade faktiskt inget svar. När du plötsligt kan vrida och vända på livet i 360 grader känns det inte längre relevant. Jag bara behövde inte målet. Det var vägen som spelade roll. Det var allt det där man hittar i dikena bredvid. Små stenar, grästuvor, sniglar och magi.

I lurarna påminde tonerna mig om att det finns takter att följa. Att vissa rörelser bara sker av sig själv om man får en bra takt att röra sig mot. Det bara kryper som kolsyrad saft längst med blodet och man kan inte låta bli att fnissa lite. Det liksom kittlas på ett helomvändande sätt. Och plötsligt bubblar det upp och jag ser mig själv spotta bubbliga ord mot människan. Och han bara log och sa "Okej då, let´s go". Jag vet inte vad det var jag sa men jag tyckte om det sätt han svarade på. Så ja. Vi bara, ja men let´s go liksom.

Och sen, när hon frågade mig om det inte låg högst upp på min lista och om det inte var läskigt funderade jag ett tag. Men svaret låg i att allting blir mindre läskigt om man bara andas under tiden. Vissa människor och mediciner kopplar bort det naturliga systemet. Att andas. Och jag finner mig själv blå i ansiktet men rörd i hjärtat. Men om man bara andas, och om man bara flyger. Det liksom bara blir bra, av sig självt.

Jag vill klippa ut röda hjärtan ut ur A4-ark och blåsa dom med vinden. Hoppas att det landar ett hjärta på varje människas balkong. Något handgjort. Något nytt. Något gammalt och något lånat. Och något rött. Att någon bara vaknar och går ut på balkongen och tänker att här måste någon flugit förbi inatt och tänkt på mig när månen stod som högst. Att se möjligheterna i periferin och våga möta vad som verkar vara magi.

Och det är lurigt och klurigt när det bubblar och pyser ut och någonstans på vägen tappade jag manualen. Inga rutiner, inga koder, inte längre några lagar.

Jag tror jag hört någon viska om det här förut och jag tror det heter lycka..

Egoist

Jag är en egoist.

So you say. Självupptagen.

Åh alla gånger jag velat se andra kunna tänka på samma sätt. Åh jag vet, egoistiskt av mig. Men åh, om jag hade kunnat smitta. Hade velat att alla kunde börja inifrån. Att se att livet är vi. Och utan ett jag finns ingen av den verklighet som jag skapat.

Jag hade velat att alla kunde våga skapa sitt eget liv. Pynta det med färger man själv valt. Vara ensam, bara om man vill. Älska och bli älskad. Om man vill. Välja sina vägar. Ångra sig. Skratta åt kaoset och prova igen. Älska sig själv. Älska sig själv. Verkligen älska sig själv.

Inget behöver vara så som det är. Livet handlar inte om kamp och flykt. Man behöver inte stå ut, och man behöver inte alltid orka. Men man behöver älska sig själv, från insidan. Var mot andra som om du vore smittsam. Smitta dina unika perspektiv, din glöd och din passion. Lev.

En fight i azurblåa färger

Untouchable.

Det vänder. Tillslut vänder precis allt. Dom där skuggorna du tyckte jagade dig. Hjärnspöken. Dansandes i svarta tyger runt ditt minne. Leker med din själ. Bara hjärnspöken. Du är inte trasig, du behöver inte fixas.

Ögon röda. Trötta efter nattens vilda värld. Det är alltid en tuff match när man möter sig själv i ringen. Styrka mot styrka, smidighet mot smidighet. Samma taktik, samma strategi. En kamp tills dess någon ger sig. Lägger sig. Bestämmer sig för att det andra alteregot är starkare. Antingen ängeln. Kanske djävulen.

Går in med ett artilleri av viljestyrka. Torkar av blodet under näsan med översidan av handen. Bestämmer sig. Youre going down. Rocken av azurblått siden svävar efter kroppen. Nävarna har knutits hårt. Blicken fokuserat långt där borta, bakom publikens applåder och förväntningar. Är inte där, egentligen. Är inuti, och utanför - men inte där. Aldrig där. På andra sidan repen klarnar det. Youre going down. Sen är det bara svart.

Jag vaknar upp och det är sol ute. Det är kallt och distansierat, men det är sol. Jag vann matchen. Han la sig. Jag vet inte hur, men han la sig. Ögonbrynen och läpparna är svullna och det smakar av järn. Men han la sig, och jag vann. Ängeln vann, djävulen la sig. Insåg problemet med att försöka entra himlen med falska avsikter. Att man som hjärnspöke bara har kapacitet att vara vild på insidan. Att utsidan och verkligenheten alltid kommer ha en starkare kraft. Möjligheten att ta in andra resurser. Vänner, kärlek och hopp. Och lite jävlar-anamma (fast på ett himmelskt vis) .Och solen som alltid går upp, förr eller senare - hur kallt och distansierat allting än är.

Han la sig. Jag vann. Bitch, you went down.