Hon frågade om det inte låg högst upp på min lista. Att det var modigt. Det var det. Men känslan var kick-ass och jag bara "hey, jag flyger". Vinden i fjädrarna, doften av kaprifol. Jag lyfte och flög. Himlen var blå men det var frost i träden. Helt okej, jag levde för kicken.
Och han bara "men vart ska du?" och jag hade faktiskt inget svar. När du plötsligt kan vrida och vända på livet i 360 grader känns det inte längre relevant. Jag bara behövde inte målet. Det var vägen som spelade roll. Det var allt det där man hittar i dikena bredvid. Små stenar, grästuvor, sniglar och magi.
I lurarna påminde tonerna mig om att det finns takter att följa. Att vissa rörelser bara sker av sig själv om man får en bra takt att röra sig mot. Det bara kryper som kolsyrad saft längst med blodet och man kan inte låta bli att fnissa lite. Det liksom kittlas på ett helomvändande sätt. Och plötsligt bubblar det upp och jag ser mig själv spotta bubbliga ord mot människan. Och han bara log och sa "Okej då, let´s go". Jag vet inte vad det var jag sa men jag tyckte om det sätt han svarade på. Så ja. Vi bara, ja men let´s go liksom.
Och sen, när hon frågade mig om det inte låg högst upp på min lista och om det inte var läskigt funderade jag ett tag. Men svaret låg i att allting blir mindre läskigt om man bara andas under tiden. Vissa människor och mediciner kopplar bort det naturliga systemet. Att andas. Och jag finner mig själv blå i ansiktet men rörd i hjärtat. Men om man bara andas, och om man bara flyger. Det liksom bara blir bra, av sig självt.
Jag vill klippa ut röda hjärtan ut ur A4-ark och blåsa dom med vinden. Hoppas att det landar ett hjärta på varje människas balkong. Något handgjort. Något nytt. Något gammalt och något lånat. Och något rött. Att någon bara vaknar och går ut på balkongen och tänker att här måste någon flugit förbi inatt och tänkt på mig när månen stod som högst. Att se möjligheterna i periferin och våga möta vad som verkar vara magi.
Och det är lurigt och klurigt när det bubblar och pyser ut och någonstans på vägen tappade jag manualen. Inga rutiner, inga koder, inte längre några lagar.
Jag tror jag hört någon viska om det här förut och jag tror det heter lycka..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar