Tre dagar av sådan ledsamhet. Kanske fyra. PMS är inte att leka med när den drar till med sitt tyngsta artilleri. Jag fick äta upp mitt "jag gråter typ aldrig" ordentligt efter att ha gråtit mig igenom i princip hela tisdagen. Det känns som att huden är genomskinlig, skör och begagnad. Jag vill laga allt med tejp.
Kroppen dras mot olika punkter. Checkpoints i livet. Som de glittriga cirklarna i Crash Bandicoot. Jag saknar Dalarna. Åh vad jag saknar Dalarna. Det liv jag hade där. De vänner jag mötte. Närheten till naturen och den friska luften. Att få se en berguv flyga förbi balkongen en vanlig tisdagseftermiddag i December. Jag saknar att inte se skogen för alla träd, fastän det sker mer metaforiskt korrekt idag.
Jag åker till Göteborg och förändrar mitt liv. Känslomässigt. Det fanns guld i den stängda gruvan, och jag vill hålla det så hårt att jag är rädd att jag krossar det. Att stenarna blir till ängelstoft som Göteborgs stöddiga vindar kommer blåsa ur händerna på mig mitt under en promenad i allén. Jag kanske kommer gå helt vilse. Vägen mellan Järntorget och Nordstan kan jag. Men resten? Jag vet vad jag kan ge Göteborg, men är samtidigt rädd att det jag kan erbjuda tillbaka inte är good enough. Något hände, och jag vet inte vad. Jag tappar kontrollen och det skrämmer mig.
Stockholm. Staden som lever och andas dygnet runt. Tunnelbanorna som aldrig verkar sluta gå. Du kan ta dig vart du vill, när du vill. Det finns alltid en dörr öppen på den mest stängda byggnad. Kärleken och närheten till min vackra syster och mina underbara syskonbarn. Tryggheten av blod under samma tak. Någon som förstår. Som ger råd. Som inte bara säger att allt löser sig, utan som ser till att det händer. Aktiv kärlek och ödmjukhet - rent från första ingridiens.
Jag står och trampar i en hög med höstlöv och tror att färgerna ska göra allting bättre. Jag andas i fyrkant och samlar mig. Jag gråter, trots att jag är Rambo. Jag vill framåt och står still. Att gå bakåt är inte ett alternativ. Nya skor kanske hjälper, fastän jag tror att det är en metafor som inte funkar lika bra i verkligheten som på film.
Jag vill någonstans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar