En febrig måndagsmorgon

Inatt lärde jag mig simma ryggsim i mitt eget svett.

Jag försökte radera bort min förkylning. Tyckte inte att den hade någon plats i mitt liv. Har inte tid. Som alltid. Men jag lyckades delvis. Den tog mig inte i helgen. Och det var i helgen det var viktigast. Men även helger har ett slut. Den tog mig inatt och jag lärde mig simma i den. Feberdrömmar och frossa.

Jag vaknar på riktigt när klockan är kvart över elva och det misstänkt bekanta ljudet av ringsignal ljöd. Stockholm is calling. Dubbeltydigt. - Hej, det är Ida. Nu vill jag att du bestämmer din framtid, jag går hem vid 17:00 och behöver ditt svar innan dess. Klick. Kunde jag inte fått en kopp kaffe först? Jag öppnar ögonen och verkligheten står med knutna armar framför mig. Hånler. Jag vill kräkas lite men bestämmer mig för att låta bli. Tar en kopp kaffe istället och vägrar. Sätter på Buffy på DVD-spelaren. Vägrar. Bara ett tag till.

Winnerbäck låter mig vägra ett tag. Han hjälper. Som alltid.

"Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du. Men där står livet står på farstun, så nära inpå - men det är nått som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nått, hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans - det känns tomt, ellerhur?"

Jag vill så mycket, och åt så många håll, och jag älskar det. Jag älskar att jag glöder. Men så kommer det där samtalet. Att tvingas ta beslutet. Att ta ett sådant livsviktigt beslut klockan kvart över elva på en febrig måndagsmorgon. Och jag vill vägra, bara en stund till.

Låt mig.