Saknaden. Längtan. Knyter sig som en orb i magen. Hettar som eld. Fryser som is.
Tänker att om jag kryper ihop och stänger in knuten kanske den minskar. Att om jag släpper ut den
kommer den att explodera. Men den imploderar. Som en stjärnas sista andetag. Försvinner i det
svarta hålet som ingen ännu lyckats förstå vad det är. Ett intergalaktiskt mysterium. Ett känslomässigt enigma.
Att vilja slå knutar på kroppen. Tillsammans. Ensam. Snöra in sig i något så känslomässigt komplicerat att allt som återstår av den där saknaden är stjärnstoft. Ett virrvarr av glittrande damm som försämrar sikten framåt. Begränsar reaktionsförmågan. Förblindande, förödande och fördjävla underbart.
Behovet av närheten. Kärleken. Behovet av någon som säger att allt löser sig. Som lägger två händer på ens kropp och trollar bort allt damm och allt dust. När ensam inte orkar mer. När väggar rasar.
Men tilliten. Att våga släppa någon så nära. Att lita på att den stannar även när allt är skrämmande mörkt. Vill aldrig mer känna den där ensamma rädslan. Behöva bära något så tungt själv. Riva och slita upp allting igen. Kliva ur dimma, igen. Hanka sig fram genom vardagen med hjälp av konstanter igen. Saker som består. Klockan. Tiden. Skillnaden på dag och natt.
Jag saknar och det hettar, jag längtar och fryser till is. Vill bara ha ett datum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar