Gamla spöken går inte i pension

En del mäter sin energi i socker. Jag ser ingen mening i det. Den kurva som syns i blodets avtryck har ändå känts tillräckligt konkret. Jag tycker att spunnet socker har sin charm på tivoli, och det kan anta färgerna röd, grön eller blå. Men i samtliga fall jag tappat nyanserna på kinderna har det aldrig hjälpt mig ändå. Och för att vara avtryck från blodet så saknar svaren sin historia. Siffrorna berättar aldrig "sagan om". Det tankas i små rör och analyseras mot en standard, men vem som tömde människan på blodet från början talas det aldrig om. Och jag vill så gärna slippa känna att jag alltid måste gå med ryggen mot väggen. Jag önskar att gamla spöken också gick i pension. Jag vill så gärna kliva ur attack och defensiv, och kliva in i någon aura av total regression. Men spöken pensionerar sig inte och dom älskar socker - Spunnet eller ej. Och jag kan inte vinna ett slag mot externa krafter sålänge jag inte kan vinna den fighten som pågår i mig. Så jag mäter inte min energi i socker. Förlåt, men den delen av mitt liv är passé. För mig finns det högre berg än Everest och djupare dalar än ruset. Och mer i livet än sena nätter med fylledimma och rosé.

verklighetsflykt

Man hade kanske kunnat säga att jag är för human.

Det är i alla fall vad jag vill tro.

För det som skrämmer mig om nätterna är det faktum att jag blivit van. 

Immun. Försvarslös. Jag bara låter det bero.

För det blir så. Im sorry. Men huden domnar bort. Den tar ett antal smällar innan den hårdnar av ren vana.

Sen känns det inte längre och det du försöker göra är redan gjort. Jag har redan slagits i denna match. Jag är less på denna bana.

Så i grunden har jag kvar min tro på att Alla är änglar, men alltmer träder dem svartvingade fram i en lång rad. Och som liten hade jag drömmar om att rädda alla i hela världen, men med åren har jag insett att det som behöver räddas - det är jag.

Jag behöver rädda mig själv från att förlora det där ljuset. Det där som håller mig kvar vid tanken på att människan är bra.

Jag behöver bort från alla dem som är skickligast i världen på att hitta problem, men aldrig inkommer med lösningsförslag.

För det krävs endast en dåre för att finna problem, och att gnälla över saker i livet. 

Men jag saknar dom där skickliga glädjespridarna. Dom som ser allt det fina som alla andra tar för givet. 

Så jag knyter skorna och jag springer.

Och vissa viss kalla det verklighetsflykt.

För jag flyr, innan jag faller ner i avgrunden. Innan jag låter mig bli alltför nedtryckt.