Mezkalin

Asch, du stinker mezkalin. Inte den skarpaste fisken i saltvattnet. Och av hela mitt socialdemokratiska hjärta önskar jag att jag kunde älska dig gränslöst. Se dig ändå. Kura ner mig och mysa i dina skrattgropar.

Du brukade dofta sommar och ditt leende välte berg. Du var över 180 centimeter kärlek. Du behövde bara glittra och världen låg vid dina fötter. Som en ängel i fel dimension.

Något skrämde dig och jag vet inte vad.

Det är bara i sagor man kan vara osynlig under en mantel. Men du försökte ändå. Gömde dig i färgade glasflaskor och menade på att sprit inte har något minne. Minns inte. Finns inte. I ruset av etanol och i ljuset av blinkande lampor var du kungen över djungeln. En termonukleär reaktion. Ett kaos. Alla såg. Ingen såg.
Du såg ingenting.

Jag saknar att rulla runt i dina skrattgropar ibland. Minnet gör mitt fnittrig. Som en duo var vi untouchable. Vi hade planer, visioner och mål. Vi lekte med livet. Lärde oss leva.

Jag valde att stanna när du valde att gå. Så många mil separerade oss att transfusionen mellan våra känslor bröts. Som dålig mottagning. Den triangel vi utgjorde lutande mot varandra brast. Vi lämnade efter oss ett känslomässigt plockepinn för andra att samla ihop. Du valde att gå och jag stannade kvar.

Jag ser dig ibland. Du sitter här och där. Rent fysiskt är du tillbaka, men du har lämnat dig själv någonstans. Du luktar inte längre sommar. Du osar av sorg. Förtappad och förglömt, något skrämde dig. Jag stannade och erbjöd dig trygghet, men du gick och ville stå upp själv. Jag kunde inte göra mer. Förlåt.

Men du luktar inte längre sommar. Du luktar mezkalin. Och jag vet inte vad som gör ondast längre. Den frätande känslan av din doft i mina näsborrar, eller den molande värken i mitt bröst när jag ser dig gå förlorad. När jag funderar på hur saker kunde ha varit. Hur långt du kunde ha gått. Hur untouchable vi kunde ha varit, du och jag.

Hettar som eld. Fryser som is.

Saknaden. Längtan. Knyter sig som en orb i magen. Hettar som eld. Fryser som is.

Tänker att om jag kryper ihop och stänger in knuten kanske den minskar. Att om jag släpper ut den
kommer den att explodera. Men den imploderar. Som en stjärnas sista andetag. Försvinner i det
svarta hålet som ingen ännu lyckats förstå vad det är. Ett intergalaktiskt mysterium. Ett känslomässigt enigma.

Att vilja slå knutar på kroppen. Tillsammans. Ensam. Snöra in sig i något så känslomässigt komplicerat att allt som återstår av den där saknaden är stjärnstoft. Ett virrvarr av glittrande damm som försämrar sikten framåt. Begränsar reaktionsförmågan. Förblindande, förödande och fördjävla underbart.

Behovet av närheten. Kärleken. Behovet av någon som säger att allt löser sig. Som lägger två händer på ens kropp och trollar bort allt damm och allt dust. När ensam inte orkar mer. När väggar rasar.

Men tilliten. Att våga släppa någon så nära. Att lita på att den stannar även när allt är skrämmande mörkt. Vill aldrig mer känna den där ensamma rädslan. Behöva bära något så tungt själv. Riva och slita upp allting igen. Kliva ur dimma, igen. Hanka sig fram genom vardagen med hjälp av konstanter igen. Saker som består. Klockan. Tiden. Skillnaden på dag och natt.

Jag saknar och det hettar, jag längtar och fryser till is. Vill bara ha ett datum.

En febrig måndagsmorgon

Inatt lärde jag mig simma ryggsim i mitt eget svett.

Jag försökte radera bort min förkylning. Tyckte inte att den hade någon plats i mitt liv. Har inte tid. Som alltid. Men jag lyckades delvis. Den tog mig inte i helgen. Och det var i helgen det var viktigast. Men även helger har ett slut. Den tog mig inatt och jag lärde mig simma i den. Feberdrömmar och frossa.

Jag vaknar på riktigt när klockan är kvart över elva och det misstänkt bekanta ljudet av ringsignal ljöd. Stockholm is calling. Dubbeltydigt. - Hej, det är Ida. Nu vill jag att du bestämmer din framtid, jag går hem vid 17:00 och behöver ditt svar innan dess. Klick. Kunde jag inte fått en kopp kaffe först? Jag öppnar ögonen och verkligheten står med knutna armar framför mig. Hånler. Jag vill kräkas lite men bestämmer mig för att låta bli. Tar en kopp kaffe istället och vägrar. Sätter på Buffy på DVD-spelaren. Vägrar. Bara ett tag till.

Winnerbäck låter mig vägra ett tag. Han hjälper. Som alltid.

"Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du. Men där står livet står på farstun, så nära inpå - men det är nått som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör. Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör. Och jag ser hur du tänker på nått, hur du längtar dig bort som en fågel i bur. En obehaglig distans, en konstig känsla någonstans - det känns tomt, ellerhur?"

Jag vill så mycket, och åt så många håll, och jag älskar det. Jag älskar att jag glöder. Men så kommer det där samtalet. Att tvingas ta beslutet. Att ta ett sådant livsviktigt beslut klockan kvart över elva på en febrig måndagsmorgon. Och jag vill vägra, bara en stund till.

Låt mig.

Dynamik & Ambitioner

Ledarskap.

För mig handlar det om ödmjukhet. En roll privilegad de personer som vet att ordet styra är en synonym för att organisera människor till deras fördel. En auktoritär roll, menad de personer som vet att lyfta fram andra. Att se andra. Att se kapacitet och utvecklingsförmåga i alla. Att låta saker få skynda långsamt.

En ledare.

Menad att stå rakryggad när allt annat faller. Att dra saker framåt genom att se bakåt. Förstå utvecklingen som en organism och inte mekanik. Att personal är kärnan i en verksamhet och bör behandlas därefter. Att våga berömma. Våga kritisera. Kunna kritisera konstruktivt med syfte att hjälpa och inte stjälpa. Att se resurser som ett puzzel där varje människa utgör en viktig bit för att få allt att gå ihop.

Dynamik.

Är det inte tur att livet är så dynamiskt som det är? Att vi aldrig behöver bestämma oss och slå rötter för all tid. Att vi kan välja bland möjligheter, prova saker vi aldrig trodde vi skulle klara. Slänga oss ut, krascha. Bygga om och slänga sig ut igen. Jag är lycklig att jag lever idag, i dynamiken och möjligheternas tid. Jag vågar tro, våga chansa, vågar krascha och inse när jag gått fel. Byta stig, byta spår, byta skor. Om jag tror att jag kan vara en bra ledare så tror jag på mig själv. Jag tror att jag kan slå hål på bilden av elaka chefer. Jag tror jag ser rätt.

Ambitionerna.

Jag ville vara en copy och jag blev en copy. Innan var jag redan en skribent. Jag kan skriva, och jag gör det ur hjärtat. Jag ville vara en copy och jag kommer alltid vara en copy. Men resurserna. Puzzelbitarna. Min plats kanske är att vara ramen. Ledarskapet. Det som håller samman platsen och gör den färglad. Fungerande. Som får puzzlet att växa. Som ser vad varje puzzelbit ska vara någonstans, även om bilden är svår att tyda utan dess intill liggande puzzelbitar.

Jag kanske är en ledare. Jag kanske är en copy. Jag kanske alltid kommer att älska att sitta på kundtjänst. Ett arbete jag kommit att älska. Service. Mötet med människor. Problemlösning.

Kanske jobbar jag om ett år inom hemtjänsten. Jag kanske har blåställ och lappar bilar. I hatt och utstyrsel kanske jag visar resande människor var nödutgångarna finns på planet. Jag kanske inte gör något alls.

Framtiden. Ambitionerna. Drömmarna. Dynamiken.

Vad spelar det för roll när vi inte behöver bestämma oss? Älska att vi lever idag. Älska att vi kan välja vårt liv själva. Älska ovissheten.

What are words but everything?

Tempen visar på 38 grader.
Sanningen är att i mitt huvud betyder det att jag förmodligen är döende.

I många avseenden (förmodligen de flesta) anser jag mig själv vara Rambo. Rambo, som aldrig gråter. Som i stil med McGuyver kan lösa det mesta i sin väg med hårdhet. I de flesta fall, men aldrig när jag är sjuk.

När jag är sjuk så lyssnar på deppiga låtar och smågråter när ingen ser. Jag vill förklara för alla i min närhet hur mycket jag uppskattar och älskar dom, gärna med böliga dikter eller långa brev. Såklart är detta en rutin eftersom jag vet med mig att jag är döende. Och innan jag dör bör alla jag älskar få veta det.

Så jag sitter och tittar igenom mina fotoalbum och minns de dagar som varit. Smågråter lite igen. Vilket fantastisk liv jag har levt ändå. En spännande mix av att ha blivit gammal för tidigt, och yngre försent. Vänner jag mött och förlorat. Vänner jag mött som fortfarande idag finns bredvid mig och sätter guldkant på min vardag. Så många jag har berört och inspirerat, och så många som berört och inspirerat mig.

Jag uppfyllde min dröm om en examen som mediekommunikatör. Jag fick uppleva Disneyland i Florida. Jag fick bada i havet och rida en shirehäst. Jag fick höga poäng på mensatestet & lyckades klara Tomas mardrömstenta. Jag klarade lägenhetsbesiktningen trots att Totte hade rivit upp tapeten och jag klarade att festa till kl 08:00 på morgonen en gång. Jag lyckades få någon att gråta av mina texter. Jag har fått många att skratta. Jag har stoppat ett bråk och räddat en kille från en allvarlig misshandel. Jag uppnådde många mål. Jag tappade nog fler.

Jag har sett min vänner och mina systrar få fantastiska barn. Jag fick uppleva en väns bröllop och jag grät av lycka för henne. Jag har tittat på solnedgångar och soluppgångar. Jag ser sett två ugglor. Jag har varit tuff många gånger. Jag har överlevt situationer som ingen borde få uppleva. Jag blev en stark person någonstans på vägen. Jag lärde mig att älska mig själv.

Ah, all my loved ones. Jag knaprar lite ipren och försöker överleva även detta. I love you guys.

Crash Bandicoot

Tre dagar av sådan ledsamhet. Kanske fyra. PMS är inte att leka med när den drar till med sitt tyngsta artilleri. Jag fick äta upp mitt "jag gråter typ aldrig" ordentligt efter att ha gråtit mig igenom i princip hela tisdagen. Det känns som att huden är genomskinlig, skör och begagnad. Jag vill laga allt med tejp.

Kroppen dras mot olika punkter. Checkpoints i livet. Som de glittriga cirklarna i Crash Bandicoot. Jag saknar Dalarna. Åh vad jag saknar Dalarna. Det liv jag hade där. De vänner jag mötte. Närheten till naturen och den friska luften. Att få se en berguv flyga förbi balkongen en vanlig tisdagseftermiddag i December. Jag saknar att inte se skogen för alla träd, fastän det sker mer metaforiskt korrekt idag.

Jag åker till Göteborg och förändrar mitt liv. Känslomässigt. Det fanns guld i den stängda gruvan, och jag vill hålla det så hårt att jag är rädd att jag krossar det. Att stenarna blir till ängelstoft som Göteborgs stöddiga vindar kommer blåsa ur händerna på mig mitt under en promenad i allén. Jag kanske kommer gå helt vilse. Vägen mellan Järntorget och Nordstan kan jag. Men resten? Jag vet vad jag kan ge Göteborg, men är samtidigt rädd att det jag kan erbjuda tillbaka inte är good enough. Något hände, och jag vet inte vad. Jag tappar kontrollen och det skrämmer mig.

Stockholm. Staden som lever och andas dygnet runt. Tunnelbanorna som aldrig verkar sluta gå. Du kan ta dig vart du vill, när du vill. Det finns alltid en dörr öppen på den mest stängda byggnad. Kärleken och närheten till min vackra syster och mina underbara syskonbarn. Tryggheten av blod under samma tak. Någon som förstår. Som ger råd. Som inte bara säger att allt löser sig, utan som ser till att det händer. Aktiv kärlek och ödmjukhet - rent från första ingridiens.

Jag står och trampar i en hög med höstlöv och tror att färgerna ska göra allting bättre. Jag andas i fyrkant och samlar mig. Jag gråter, trots att jag är Rambo. Jag vill framåt och står still. Att gå bakåt är inte ett alternativ. Nya skor kanske hjälper, fastän jag tror att det är en metafor som inte funkar lika bra i verkligheten som på film.

Jag vill någonstans.