Je Ne Regrette Rien

Jag väntar på något omskakande, som jag kan falla huvudstupa i. Något måste hända utanför för att skaka om allt det gråa inuti. En fransk terapeut med en cigarr i handen, han hade sagt att jag prokastinerar nu igen. Han hade skakat på huvudet åt mig och jag hade snäst att det ska han få ångra, men han hade sagt - Michaela, "Je ne regrette rien". Och alla sablans Freudianer tycks alltid få rätt. Kanske är jag född med en stark vilja att löpa amok. Och kanske är vägen dit jag vill sällan lätt, och helt ärligt - kanske är jag tillochmed långt ifrån klok. Men av alla saker jag någonsin tvivlat på, så är springet i benen inte en av dem. För av alla saker som lett mig vilse, så är det just springet i benen som lett mig hem. Så när terapeuten frågar om jag någonsin tänkt stanna, så vill jag bara ställa frågan tillbaka. Vem fan är han och alla andra sjusovare att förklara om sömn för oss som föredrar att hålla oss vakna? Dra mig baklänges några varv runt huset, och lirka gärna i mitt känsloliv, men mina ambitioner och min personlighet ger du ditt Freudianska fan i. Släck inte en själ som andas så mycket vilja. Så mycket kärlek, optimism, hopp och eufori. Släck inte dem samma krafter du om ett halvår kommer försöka peppa andra i. Det må vara lite speedat ibland, lite över hastighet från tid till tid. Men min kropp och själ har andra sätt att finna frid. Svart eller vitt, mina skalor enligt dig, men jag lovar dig farbror - Jag har hela Pantheon i mig. 

jag stirrar på en ängel

Jag räknar fräknarna i det främmande ansiktet framför mig. En. Två. Sexton. Jag inbillar mig att det är stjärnor som fastnat på kinden och över näsryggen. Tanken är kanske att dem ska finnas nära ögonvrån för att gnistra till ibland och påminna om himlens existens. Att det ljusa finns nära till hands även när det känns mörkt. Att man i ett endaste ögonblick ska kunna känna gnistrandet och glimmandet som finns i det ursprungliga. Det basala och det nakna. Att vi ska minnas att se det vackra i allt, även det som kan anses jordsligt fult. Så fräknarna i hans ansikte är det som avslöjar honom, och jag ler medan han spottar galla över mig och över livet och över allt helvetesskit som alltid drabbar honom. Bakom fräknarna gömmer sig universum. Jag stirrar på en ängel som är lite vilse. Jag ska försöka hjälpa honom hem. 

Jag vill inte gå i hennes skor

Gå ett par mil i mina skor, brukar dom säga. För resan i skorna är resan där själen skapats. Alla omvägar och genvägar. Felsteg och snedsteg. Alla blödande skavsår och alla spruckna hälar. Det är i dessa som vägen mot framgång skapas. Men jag vill inte gå i hennes skor. Jag vill inte gå i hans heller. Och jag ser ingen anledning till att vi ska låna varandras skor och följa varandras stigar. För är det något som finns här på planeten så är det plats. Utrymme för nya snåriga stigar och felsteg. Jag vill snubbla och falla och resa mig på nya rötter som sticker upp på vägar ingen någonsin har trampat på. Och jag vill gå vilse och hitta hem - bara för att gå vilse igen. Och jag vill inte gå i hennes skor, för i ärlighetens namn - vem har inte gått i ett par för trånga skor någongång? Vi har väl alla haft drömmar som sågats, visioner som krossats och människor som skrapat bort varje uns av glitter du pyntat ditt självförtroende med? Hennes skor må ta mig på en annan väg, men jag tvivlar på att det är av något nytta för mig att gå den. Att falla i samma rävgropar som hon en gång gjort, bränna mig på samma vildvuxna nässlor som hon en gång gjorde och få fräknar på samma ställe på näsan som hon en gång i sin tid fick. Vi har alla gått i för trånga skor, någon gång i livet. Vi har alla haft vår resa. Och jag älskar min resa. Kanske inte varje dag, men alltsom oftast så finner jag det mirakulöst det här med livets små klurigheter. Hur man snubblar och reser sig. Hur man kan höra sitt eget hjärta slå i öronen. Hur det ekar mellan bergen och man inser i praktiken att det du ger, det får du tillbaka. Jag älskar att resa, sålänge jag får göra det i min takt och i mina egna skor. Att erbjuda mig dina kommer inte leda någon annanstans mer än att du kan bekräfta för dig själv att det du gör är svårt. Men det är okej. Jag tror dig. Även utan dina skor så tror jag dig. För livet är sådant. Och jag älskar det med.