jag stirrar på en ängel

Jag räknar fräknarna i det främmande ansiktet framför mig. En. Två. Sexton. Jag inbillar mig att det är stjärnor som fastnat på kinden och över näsryggen. Tanken är kanske att dem ska finnas nära ögonvrån för att gnistra till ibland och påminna om himlens existens. Att det ljusa finns nära till hands även när det känns mörkt. Att man i ett endaste ögonblick ska kunna känna gnistrandet och glimmandet som finns i det ursprungliga. Det basala och det nakna. Att vi ska minnas att se det vackra i allt, även det som kan anses jordsligt fult. Så fräknarna i hans ansikte är det som avslöjar honom, och jag ler medan han spottar galla över mig och över livet och över allt helvetesskit som alltid drabbar honom. Bakom fräknarna gömmer sig universum. Jag stirrar på en ängel som är lite vilse. Jag ska försöka hjälpa honom hem.