Människan. Den dynamiska människan.

Den enda skillnaden mellan en bit kol och en diamant, är trycket den har utsatts för. 

- Paramahansa Yogananda

Människan. Samma materia, samma uppbyggnad. Samma arkitektur. Och ändå så olika. Unika.


Och visst, vi kan blanda in allt emellan sociala faktorer till genetik för att hitta vad som differentierar oss. Vi lär och vi ser och tar till oss det som finns omkring, och vi bygger vidare på konstruktionen genom hela livet. Vi är material, men vi är allt annat än statiska. Det är inte förrän vi ser föränderligheten och accepterar den som vi kan bli fullt medvetna om nuet. Inte förrän vi accepterar vår dynamik som man leva fullt ut, i acceptans och kärlek till livet - till omvärlden och framförallt, till oss själva.

Vissa kommer alltid blicka bakåt i jakten på att definiera sig själva. Att försöka hitta en statisk punkt och säga att "Det här. Det är jag och så fungerar jag." Ofta för att hitta argument i en tvist och relation till någon annan, som tycker olika. För att förmildra en reaktion, förklara en situation eller sopa en vidare diskussion under mattan. För att det är enkelt och torde sätta punkt. Och kanske för att andras synpunkter ibland är för jobbiga att lyssna på och ta till sig.

Ibland kanske det definierar något positivt vi vill kännas vid. Om någon klappar oss om ryggen och berömmer vår persona så vill vi behålla känslan av att vara bra och förlänga den. Vi vill inte att det beröm vi får ska vara tillfälligt så vi drar ut den genom att definiera för den motsatte personen att "Såhär är jag. Alltid. Inte bara nu.".

Andra, dom kommer alltid hitta svaren i framtiden. Där är lyckan enklast och behöver inte vara ett beslut som inte kan omprövas. Dom ser sig själva i illusionen av framtiden och kurrar kärleksfullt som katter inuti vid blotta tanken. "Den dagen jag har hus" eller "När jag fått det där jobbet med stort J, då .. då kommer allt vara perfekt". Ibland kanske det handlar om dagar man väntar in bara. "När lönen kommer" eller "När min älskling kommer hem från resan". Vi går med på att vara lite olyckliga just nu, för snart. Snart är vi lyckliga igen.

Det tuffaste är nog kanske att stanna kvar i nuet, och mycket av dagens olika teorier och metoder inom psykologin handlar just om det. Om träning och omstrukturering av tankarna för att hitta acceptansen i nuet. Mindfulness. Att stanna kvar mitt i turbulensen omkring oss, omfamna den, lära känna och acceptera känslorna som uppkommit, och framför allt - att våga ta det för vad det är, utan att aktivt försöka omdefiniera och strukturera situationen med argument från förr, eller i väntan på att "tiden ska lösa problemet". Att vara OK med att allt. just nu. är skit, men att jag. just nu. inte behöver må skit för det.

Jag är inte något praktexempel själv. Nej, i sanningens namn är det precis detta som är min egen utmaning. Som varit min utmaning under denna höst framförallt. Detta, i kombination med en inre jakt efter sinnesro och mod att förändra mig själv. Att blicka inåt mot de byggstenar jag består av, fundera på dynamiken i det, och börja sortera i vilka jag vill behålla - och vilka jag faktiskt kan plocka bort på det puzzel jag är.

När det kommer till livet tycks jag vara ett kontroll-freak utan dess like. Jag har nog alltid vetat om det, men denna höst har på alla sätt och vis lagt det i näven på mig - för mig att äta upp i en endaste stor tugga. När jag verkligen har velat förändra något i mig själv eller omkring mig har jag hittills i livet alltid lyckats. Tills jag mötte den hemska upplevelsen av att stå handfallen inför livets mest självklara innehåll: döden.

Datchi, min älskade katt och syster in spe. Njursvikt, sjuk och utlämnad till det okontrollbara. Det som händer oss alla för eller senare. Det jag alltid försökt att trycka bort genom skygglappar. För vi kan ju alltid välja att blunda inför det vi inte vill se; men vi kan aldrig blunda för känslor vi inte vill känna. Och Datchis kropp hade nått det tillstånd där det bara fanns en väg ut. Vägen vidare från detta jordeliv, vilket mina känslor stod helt handfallen inför. För när hon vandrade vidare från detta jordeliv, så vandrade hon även bort från mig. Och det var en situation utom min kontroll. Känslor av ledsamhet och sorg som jag inte kunde blunda inför.

Så från att ha varit en kolbit ökades trycket på mig, och transformationen mot att bli en diamant tog ett steg framåt. För nu stod jag inför en situation jag inte kunde kontrollera; så det enda jag kunde göra därifrån var helt enkelt att börja i en annan ände. Hur kan jag kontrollera resultatet av detta? Därifrån blev det mycket enklare, för nu handlar det om mig själv. Och att bygga om inuti mig själv har jag aldrig haft svårt med.

Jag kunde antingen följa min starkaste drift som för tillfället var att rasa ihop och aldrig mer ställa mig upp igen. För det kändes mest naturligt och kunde enkelt definieras genom mitt förflutna. "Sådan är jag, och sådan har jag alltid varit". Jag rasar och jag ger upp när känslorna blir för intensiva. Jag kunde ha skyllt det på alla möjliga problem, så som låga serotenin-nivåer och hormonrubbningar. Sådant som jag alltid varit rädd för döden. Eller så kunde jag tänka om. Eller, kan man göra så?

Hjärnan fungerar på ett väldigt enkelt sätt för att vara en sådan komplex sak. Den vill skapa ordning. Via det vi registerar omkring oss skickas signaler till hjärnan, vars uppgift är att ta ett beslut kring vad vi ska göra det med som registreras. Var det ska sorteras någonstans. Om det ska sparas, eller inte. Om, och hur, vi ska reagera på den information som just givits oss. Sedan skickas ordern ut till oss, och vi går in i action.

I minnesarkivet finns också omedvetet lagrad information i ett register, som ger hjärnan bra statistik att utgå från när den möter situationer den måste hantera. Om vi i 99 fall av 100 har lyckats lösa en situation genom att agera på ett visst sätt, så kommer vi omedvetet att agera likadant även denna gång. Av ren rutin.

Men. Hjärnan forcerar inte order och tvingar dom på oss. Det finns ingenting i algoritmen som sätter stopp för om du skulle agera annorlunda en gång. Ingenting, förutom vi själva.

Så jag satte mig på tvären på den order min hjärna gav mig. Hjärnan hade fått information om att min katt nu hade somnat in och tassat vidare från jordelivet. Den sorterade även i registret och plockade fram tidigare upplevelser som innefattade samma känslor som jag nu stod inför. Ledsamhet och sorg. Och den sa; "Du Michaela. Nu tar du och bryter ihop och ger upp". Den sa det inte för att vara elak, men för att det är precis så dessa typer av situationer har lösts förut. Så naturligtvis började kroppen agera på ordern, och sakta men säkert bryta ihop.

Men här någonstans hände det något. Jag stretade mot algoritmen och tvingade den att prova något nytt. Att acceptera det jag inte kan förändra och väga upp de jobbiga känslorna med positiva känslor.
Jag skickade upp ny information till huvudkontoret där jag lät det framgå att jag tänker prova något nytt. Som den där revolutionerade nyanställde du vet? Jag tänkte faktiskt ge mig på utmaningen att vara glad över de underbara år jag har fått med Datchi,  att känna mig lugn med att ha fått privilegiet att finnas vid hennes sida och hjälpa henne över regnbågsbron, och känna harmoni med att hennes själ befriats från de smärtor hennes jordekropp gav henne.

Och jag tänker framförallt gråta - inte för att jag bryter ihop, utan för att jag numera tänker acceptera ledsamheten som en känsla som behöver få finnas och ta sin tid. En känsla som förtjänar att behandlas med lika stor kärlek och respekt som de andra känslorna, som lycka, eufori och tacksamhet.

Jag tänker gråta. Och jag tänker inte ifrågasätta det, leta efter en lösning på hur jag ska kunna sluta gråta eller försöka forcera bort gråten med något roligt, bara för att ersätta känslan av ledsamhet.

Jag tänker gråta, tänkte jag. Och jag grät. Och grät. Och grät.

Och med detta följde en känsla av sådan harmoni jag inte känt på länge. För det tryck jag utsatt mig själv för släppte plötsligt lite, och lät min kropp vila ett tag. Inte alls pressad till en diamant ännu, men ett steg närmare. Och framförallt, en bit längre på vägen mot mitt personliga mål - att acceptera och älska mig själv, precis så som jag är .idag.

Att våga vara mig själv fullt ut, med de känslor livet ger. Både de positiva och de negativa. Att våga förändra i min algoritm lite mer, bygga några våningar till. Att acceptera min dynamik och inte fastna i den enkla bortförklaringen att jag är statisk. "Att det är sådan här jag är".

Jag är inte, kommer aldrig vara, och aldrig bli - något annat än precis det jag vill vara.
Det är ett arbete med en blomsterrabatt som innehåller allt från de vackraste rosor, till de vassaste taggar. Allt från ogräs bakom lupinerna till färgglada pioner bakom buskarna. Det är en kombination av färger, former och plats.

Men det är jag själv, som väljer hur jag vill komponera det. Vad jag vill plantera på nytt och vad jag vill rensa bort.

Och det tänker jag aldrig göra av någon annan anledning än det enkla faktum att "jag vill".

På så sätt kan jag vara i full kontroll över mitt liv utan att det på något sätt blir negativt. Och först när jag ersatt varje "Jag ska" till "jag vill" - och varje "Jag måste" till "Jag känner för det" kan kolbiten börja ta form till en diamant.

Och det är också orsaken till att jag alltid sätter mig själv i första rummet. Att min egen lycka alltid måste gå först. För det är inte svårare än att det är betydligt enklare att vara glad och kärleksfull mot andra när man själv mår bra. Inte sällan kan detta tyvärr misstolkas som "egoism" i en negativ bemärkelse av andra dessvärre -  och att "sätta sig själv först" tolkas felaktigt som att man automatiskt "skiter i andra", men för att citera Cissi Williams, i hennes reportage i senaste numret av tidningen Inspire:

"Faktum är att det är mycket, mycket enklare att vara glad och kärleksfull när man mår bra. Allting flyter på lättare och man behöver inte jobba så hårt för att ha kärleksfyllda relationer. Allting bara flyter på av sig självt. Naturligtvis går det att ha fantastiska relationer även när man mår dåligt och är trött och hängig, men det är bra mycket svårare och kräver en oehörd mental och känslomässig disciplin. Så den lättaste vägen är faktiskt att först och främst ta hand om sig själv och sin hälsa, och på så sätt superladda sina livsbatterier".


För mer inspiration kring hur ens egen självkänsla påverkar relationer, läs gärna den fantastisk Torkild Skölds blogginlägg "Konsekvenser av att ha en låg självkänsla i relationer" här:

http://www.torkildskold.se/bloggen/konsekvenser-av-att-ha-en-lag-sjaelvkaensla-i-en-relati/2012/12

Storms coming.

En dov känsla av rastlöshet som fyller upp själen. Är vi här igen, du och jag? Ska vi ta denna diskussion igen, jag och du?


Jag tror att det är vinterkänslan som spökar ut sig i en ny utstyrsel för varje år. Lagom till halloween. Lagom och helt i symbios med känslan av ro som började infinna sig. Att det inte riktigt får stå still här i världen, för min kropp reagerar allt för otåligt och illa på stillheten. Stoppar ner en mejsel och rör om i mixern.





Vill twista till det i tillvaron och öppna det säsongsstängda tivolit igen. Utan ljudet från karusellerna, skratten från clownerna och den sötbeska doften av sockervadd så stannar klockan. Tic följs inte längre av tac. Och rastlösheten infinner sig. Tic följs inte längre av tac, och för att kompensera upp den tystnaden och det brutna mönstret så slår hjärtat allt fortare istället. Tic följs istället av allt mer högvarvade hjärtslag. Låg växel, hög hastighet. Överhettning. Rally. Burn-outs.

Så jag blundar några sekunder och tar ett djupt andetag. Öppnar ögonen med nya linser. Försöker lära mig vad jag redan lärt mig, igen. Försöker höra det jag redan hört, igen. Försöker minnas allt det där som redan hänt, som redan sagts - allt det där som jag lovade dyrt och heligt att jag skulle minnas. Allt det där som jag redan glömt.

Det är inte att jag blivit ledsen eller känner beskan från oro. Här har 2012 gett mig en ny agenda att leka med. Styrkan, känslorna och välmåendet har slagit rekord. Så någonstans har jag lärt mig något, hört något eller känt något så starkt att jag förändrats sedan fjol. Och så är det nog. Att vi växer. Allihopa. Ett år äldre på körkortet, otaliga summor med nya erfarenheter.

Men rastlösheten. Ah. Återigen, den krypande känslan av behovet att förändra. Vad som helst. Bara förändringen i sig. För att rutinen och slentrianen skrämmer mig. Gör mig illamående.

Så jag målar naglarna i juligt rött. Färgar håret i mahogny. Köper jackor med lurv i, tittar på dokumentärer om saker jag aldrig sett. Funderar på yrkesvalet. På vidareutbildning. Funderar på att flytta utomlands. På att aldrig mer flytta i hela mitt liv. På att måla något. Vad som helst. Bara få ersätta en färg med en annan. På att börja träna agility med Tassa. Gå svampplockarkurser. Lära mig mer om scrapbooking eller starta ett eget företag och sälja tavlor med ord på. Talesspråk, tankvärda fraser. Något som - om det inte förändrar så mycket för mig - så åtminstone för någon annan.

Men så finns ju tack och lov böcker och serier. Det som gör att ett jordeliv kan multipliceras till hundra. Som gör att jag, i brist på förändring i min egen vardag, kan följa någon annans hektiska liv. Så genom att låsa in mig själv i fiktionen sätter jag även koppel på Rastlösheten. Tyglar den, i den mån jag kan. Tar kommandot.

It ain't easy, har många sagt och alla har nog menat det på sitt egna sätt.
It is too easy, vill jag hellre säga och biter mig samtidigt i tungan.

För jag kan slå vad som helst i backen på att detta är lugnet före stormen.
Storm's always coming, eventually.

Furry hearts

De lurviga små. Vår familj. Dom där som tyst i bakgrunden alltid finns med oss, betraktar varje steg vi tar i hemmet, har koll på våra arbetstider, kommer upp i våra knän när vi behöver dom och snällt avvaktar vid sidan av när de märker att vi är stressade.

Våra furry hearts.

Totte, min snart 6-åriga hankatt kom igår hem efter en vecka hos de fantastiska veterinärena på Strömsholm. Han hade en kompress runt bakbenet, och han är sporadiskt rakad över kroppen för att ge plats åt de kanyler som suttit fastlimmade vid hans kattkropp och de prover som behövs tas. Han kom hem, fysiskt tilltufsad men med ett slående hjärta och kisande citrongula ögon.

För en vecka sedan förberedde veterinären mig på att han förmodligen inte skulle klara ett dygn till. Njurvärden på 1300, helt uttorkad och med total blodsbrist.
Hans njurar orkade inte rena honom längre, så i blodet rann forserade urinämnen och andra slaggprodukter på honom.

Trots sitt tillstånd låg han i mitt knä på Strömsholm och kisade mot mig och spann. Han kände inte till sitt tillstånd så som veterinärerna såg det. Han kände sig loj och trött, men han hade inte ont.

Förmodligen kroniskt dåliga njurar. Ett tillstånd som han kan ha haft i flera år utan att varken han själv eller vi kan ha haft en aning om det. Ett tillstånd som eskalerade med en infektion i ena njuren och satte honom vid den omtalade tunneln, den där ljuset skiner. Som gav honom ett val. Gå, eller stanna och kämpa vidare.

Han kämpade. Och en vecka senare är hemma igen.

Tillståndet är långt ifrån säkert ännu. Prognosen är tveksam. Vissa katter klarar sig i flera år på rätt foder och med medicin, efter en sådan här händelse - medan andra inte fixar mer än ett par dygn utan dropp och intensivvård. Det enda vi kan göra är att vänta och se nu. Jag följer varje steg han tar, analyserar hans alla rörelser. Nerverna på ytan, men ändå en känsla av att min grabb kan fixa det här. Det är en tuff och levnadsglad kille vi har här hemma, och jag tror att han gör allt han kan för att stanna kvar. Han måste trots allt finnas för sin matte, de eftermiddagar hon stressad kommer hemspringandes från jobbet - trött till tårar. Han måste hålla koll på henne. Lägga sig i hennes knä och lugna henne. Berätta om livet, och det som är väsentligt. Kärlek. Närhet. Lugn. Han är nog inte redo att släppa henne till sig själv än.

På fredag väntar nya blodprover och en uppföljning på blåsljuden på hans hjärta. Om två veckor ska ett nytt ultraljud göras på hans njurar och urinvägar. Tills dess kan vi inte göra annat än att ligga här på soffan bredvid varandra och mysa. Njuta av nuet. Titta på fåglarna som flyger utanför. Notera flugorna i fönstret. Älska varandra och den extra tid vi har ihop.

Vi kan inte göra mer. Men du, som också har ett furry heart där hemma, du kan.

Om jag önskar mig något i detta tillfälle så är det att alla ni som har djur som ni älskar där hemma tar er tid och bokar upp er på en hälsokontroll hos veterinären. En hälsokontroll där ni tittar på blodvärden och liknande på era djur. Det finns kroniska tillstånd som djur kan bära på utan att visa något symptom alls, som i Tottes fall, och som syns först när det är akut. Kroniskt dåliga njurar, för exempel.

Priserna är olika, men för katter landar det oftast inte på över 1.500kr. Jag är säker på att ni har försäkringar på era familjemedlemmar också, och för dem som haft friska djur i ett par år brukar det finnas en intjänad självriskrabatt att ta ut om så önskas.

Be veterinären kolla hjärta, njurar, lever och urinvägar. Några enkla blodprov kan göra skillnaden på hur många år ni får njuta av deras sällskap. Deras närvaro i ditt liv.

Kroniska tillstånd har avsevärt högre prognos om man märker de i tidigt stadium, och kan sätta djuren på lämpligt foder.

Vet att det är väldigt varierat bland mina läsare här, men här följer några länkar och prisuppgifter:

Falu Djursjukhus & Borlängekliniken

Tel 023-646 10 vardagar 8-16.30 (onsdagar 9-16.30)

Seniorkontroll katt/hund:
Omfattar en allmän hälsokontroll, blodprov för koll av lever, njurar och socker, kontroll av ev. medhavd urinprov, viktkontroll och foderrekommendation. Utförs av erfaren sköterska.
Pris: 950kr.

Allmänt blodprov:
Innefattar nio olika parametrar som visar information om lever(ALAT, Alp), njure (krea, urea), glukoshalt, blodvärde (Hb), vätskestatus(Htk), förekomst av infektion (LPK)samt halt av blodplättar.
Pris: 1440kr

Strömsholm 

Tel 0220-458 45

Prislista finns ej online. Ring och hör efter kring seniorkontroll eller större hälsoundersökning med blodprover.

Västerås Djurklinik

Tel: 021-41 1086

Prislista finns ej online. Ring och hör efter kring seniorkontroll eller större hälsoundersökning med blodprover.

Totte

I flera timmar hade jag dig i min famn. Du spann och kisade mot mig med dina viltgula ögon. Trots att du inte längre orkade stå upp, och trots att du magrat av så fanns du kvar. Din själ. Din lycka. Du fanns där och tittade på mig lugnt, som för att säga "Ta det lugnt matte. Det ordnar sig."

Jag visste att du inte mådde bra, men jag kunde aldrig tro att du var såhär illa däran.

Nu sover du förmodligen, utmattad efter den långa dagen. Att lämna kvar dig ensam var som att lämna mig själv. Min livsglädje. Min styrka. Men jag vet att om det finns en chans så är det där. Bland de sterila väggarna och stressade veterinärerna så finns din chans. Och av hela mitt hjärta hoppas jag du vet det. Att du tar chansen och orkar leva. Att du vet vad ditt värde är. Större än universum. Större än något alls.

Totte, min älskade katt. Jag vill att du ska få komma hem och fånga fler flugor. Väcka mig fler tidiga mornar med ditt hungriga jamande. Kisa mot mig igen, när solen kastar sina slängkyssar över dina vackra ögon.

Det gör så ont att jag viker mig dubbelt. Smärtan över att inte veta äter upp mig. Men jag vet att om det finns en chans så kommer du ta den. Om du får valet så väljer du livet. För du är lycklig. Jag vet det. Du har det i dig. Min ferdinand. Min fighter. Min älskade själsfrände.

Jag somnar i tron att änglarna finns runt dig inatt och hjälper dig att hitta kraften. Att min kärlek når dig, fastän jag är mil bort. Jag kan inte tänka mig något annat. Du måste klara det här. Du måste komma tillbaka till mig. Jag har ännu inte rensat gäddan i frysen åt dig; du vet. Det finns fler aborrar i sjön. Fler flugor i fönstret.

Det finns så mycket mer jag vill ge dig. Så lev, älskade du. Bara lev.

Arbeit mach frei

Jag kan inte sova. Tankar på en iPad, en ny säng och resor håller mig vaken. Pengar. Utbildning. Jobb. Allting skimrar i rostbrunt. Tiorna i den rosa spargrisen sjunger klagosånger som väcker mig när jag precis börjat slumra till. Pengar kommer och går. Mest går dom. Prylar gör mig lycklig. Hur hände det? Känslan att få komma hem med kassar fyllda med materiella ting. Priceless. Eller så är det just priceless som det inte är. Det kostar att ligga på topp säger eliten, men ingen vet det bättre än Svensson. Blårandiga sommarklänningar, en brunglittrig kajalpenna från Nouba, den gröna salladsskålen från Ica Maxi. Sandalerna och den svarta byxdressen. Nya korgar. Nya galgar. Jag fyller upp mitt materiella liv för att täta hålen i det själsliga. Men vad gör väl det säger husmusen som tuggat sönder sina tänder på en hård ostbit från Lidl. I morgon är en ny dag. Arbeit mach frei. Pengarna ska göra dig fri. Fyll upp, fyll ut. Livet kommer kännas mer meningsfyllt i den svarta byxdressen. Essensen av lycka ligger bara en kajalpenna bort. Tiorna i spargrisen sjunger fortfarande. Lägenheten fylls sakta upp medan kärnan i mig blir mindre. I'm trapped.

Vi är vilddjur

Vilddjur som levt i smärta, har lärt sig slicka sina sår.
De reser sig, andas. Haltar vidare på samma spår.
På något sätt reser sig solen igen,
över den vilda och snåriga djungeln.


Ärren bildar mönster i pälsen av titan
Och smärtan som följer känns aldrig likadan.
För den renas genom aortan, med sitt skyddande skal.
Och kommer ut som destillerade tårar.

Visst finns det hinder som stoppar evolutionen,
och ibland prokastinerar även den vildaste tigern på jorden.
Men i slutändan visar sig det mesta vara värt,
för utvecklingen av själens aura.


Så ryt nu alla tigrar. Slipa era klor.
Det är i styrkan vi särskiljer liten från stor.
Och smärtan kommer än en gång tillbaka.
Men vi lär oss att slita den itu.

Vi är vilddjur som levt i smärta, som har lärt oss slicka våra sår.
Vi är vilddjur som glömt vad som hände igår.
Och inget hinder är för stort att hoppa över.
Vi reser oss alltid igen.

Själslig växtvärk

Tänker mer och mer på Fågel Fenix konceptet. På att förändra sitt liv utan att förändra sig själv. Den dagen man är sig själv utan ursäkter. Dagen D.

Så många minnen fladdrar förbi och rufsar runt i förståndet. Jag känner mig nedslagen. Jag känner mig upprymd. För alla människor jag mött, åh dom har gett mig så mycket. Små fragment av ord, blickar, skratt och långa nätter. Tänk att varje möte är en byggsten. Det var så jag hittade hit.

Året var nog 2003 och vi stod  på loftgången på skälängsgatan. Vi blickade ut över gräsmattan och pratade om livet så som det var då. Killar, kläder, streetrace, Egger, fest, fest och fest. Du sa "Michaela, var har din energi tagit vägen? Du brukade alltid lysa upp varje rum du gick in i." Jag förstod att jag hamnat fel. Att jag lät min ilska och mitt mörker ta över min glädje och mitt ljus. Jag bestämde mig för att sluta hata honom. Han den där som torterat mig psykiskt i åratal. Han som hade besöksförbud men ändå kom inom hundra meter och försökte förstöra mitt liv med sin alkoholstinkande andedräkt. Jag lyssnade på dig och jag växte. Och jag bestämde mig där och då för att välja ljuset igen. Och jag växte. Tack Karin.

Året var nog 2004 och jag hade druckit gin. Ett glas och jag började hallucinera. Jag hade en riddare på över 190 centimeter som bar mig hem från Malmaberg till Haga. Som pratade om livet. Att leva. Att förlora. Som berättade om varför han hade sorg i ögonen. Jag såg sorgen och försökte slicka hans hjärta rent. Min vän. Min trogna. Han var min riddare den kvällen och han baddade min panna med vatten och fun light tills solen steg igen. Jag somnade i en doft av päron och kände att jag var värd någons styrka, kärlek och omtanke. Jag växte. Tack L.

Året var nog 2004 och jag har aldrig sett henne så arg. Hon spottade ut hela svenska akademins ordlista över honom. 0 till 100 på under 3 sekunder. Kastade frisbee med hans självkänsla. Jag har aldrig sett henne så arg och jag trodde att jag aldrig någonsin hade känt mig så ledsen. Jag satt på stentrappan utanför en pizzeria och grät tårar av blod. Blod från ett hjärta som gick itu när han sa att han aldrig hade älskat mig. Att jag var en lek: Ett tidsfördriv. Jag trodde det var kärlek och jag trodde han var mitt liv. Hon var så arg och han blev rädd. Han var vuxen i jämförelse med oss och han blev rädd. Min vän, hon var min styrka när jag inte hade den själv. Hon var min reflex, mitt hjärta och mitt huvud på samma gång. Hon var jag när jag inte orkade vara jag. Jag betraktade hennes kärlek, och jag växte. Tack Sara.

Året var 2009 och jag hade så mycket mediciner i blodet att jag kände mig som ett vandrande stolpiller. Jag hade orkat öppna ögonen för första gången på 2 dygn och försökte se livet igen. Det enda jag såg var sterila sjukhusväggar, tappade sjuksköterskor och döende gamlingar. Jag minns att jag var på vippen att ge upp. I en vit sjukhusrock för patienter vandrade jag mot cafeterian med klappande hjärta och rusande tankar. Jag såg en brunhårig tjej ta betalt av en Dressmanklädd herre för en påse med godis och en dagstidning. Hon log när hon gav honom kvittot. Jag minns att jag tänkte att hon hade tur som orkade vara människa. Som kunde gå upp på morgonen, tvätta ansiktet och jobba i 8 timmar. Med ett leende på läpparna. Jag tänkte att jag på något sätt måste ta mig tillbaka dit och bli som henne igen. Jag ville vara människa igen. Kunna gå upp på morgonen igen. Orka tvätta ansiktet själv igen utan hjälp av någon omkring mig. Jag ville orka igen. Och jag bestämde mig för att ta mig tillbaka till livet. Och jag växte. Tack du brunhåriga tjej i cafeterian.

Året var 2010 och det  var en solig vinterdag i Januari. Vi satt i bilen på vägen mot Säters sjukhus och jag kunde andas. Jag minns att jag på natten hade somnat i hans knä på soffan och känt tryggheten jag behövde då och där. Jag vaknade på en madrass och ville ta mig till toaletten men kroppen lydde mig inte. All medicin jag fått hade lamslagit mig och jag orkade inte. Men jag kröp och tog mig dit och tillbaka. Vi satt i bilen på väg till Säters sjukhus och dom var beredda på min ankomst. En kvinna satt mittemot mig och pratade, men jag hörde inte hennes röst. Jag såg hennes läppar röra sig stramt och jag tittade ut på parkeringen. Jag undrade hur många människor som stått där och varit lika rädda som jag var. Jag trodde utfallet skulle vara tvångströja och ett vadderat rum. Hennes läppar rörde sig och jag fick fylla i massa rutor på ett papper. Jag minns inte vad. Men hon gav mig broschyrer och ett gult papper med recept. Mer medicin. Jag tror jag sa tack, men är jag inte säker. Jag kände ingenting längre, det var ett tillstånd av melankoli. Jag frågade honom hur han hade klarat det och han sa att man gör det på något vis. Att man tillslut hittar något inuti sig som gör att man orkar. Ilska hade varit hans känsla. Jag bestämde mig för att bli arg, och jag växte. Tack älskade bror.

Året var 2011 och jag tog det jobbigaste beslut jag någonsin tagit. Jag vred mig i beslutsångest, straffade mitt samvete men övertygade mig själv om att beslutet var rätt. Jag ringde det jobbigaste samtal jag någonsin ringt och sa hejdå till den bästa vän jag någonsin haft. All framtid, alla planer, 7 år av gemensamt liv fick en punkt. I veckor levde jag i en dimma. Jag grät. Jag grät. Jag grät så mycket att jag var rädd att tillståndet var permanent. På nätterna drömde jag mardrömmar och vred mig i svett och panik. Jag lärde mig att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt, men att man någonstans måste följa sin magkänsla. Jag lärde mig att det är farligt att växa ihop med någon till den grad att man tappar sig själv. Att det kan straffa något som hade kunnat bli ett långt liv av kärlek, drömmar och lycka. Jag lärde mig att uthärda mina demoner och försöka lita på att jag gjorde rätt. Att försöka lita på mig. Att acceptera att man aldrig kan veta om ett beslut är rätt eller inte, utan att tiden måste utvisa det. Och jag växte.

Året är 2012 och jag har kommit till insikt om att jag bara är 24 år. Att jag måste sluta betrakta mig själv som en fullvuxen person som kan göra allting rätt vid första försöket. Jag har lärt mig att det är okej att tvivla, att ifrågasätta och att be dom man har omkring sig om hjälp. Att det är OK att försöka igen. Att det är OK att misslyckas. Att det är helt OK att vara totalt förvirrad i sig själv och sitt liv ibland. Jag har lärt mig att det bästa man kan göra ibland är att bara släppa kontrollen och go with the flow. Att oavsett vad jag gör kan jag aldrig veta hur det blir.

Jag lärde mig allt det här om mig själv tack vare vänner som accepterat mig och mina svängar. Som stöttat mig när jag behövt kraft. Som pushat mig när jag tappat greppet och som dämpat mig när jag rusat för fort. Jag har växt så mycket, och lärt mig att den förvirring jag känner i vardagen är en själslig växtvärk. Tack mina underbara vänner Camilla och Sofia.

Fågel Fenix

Veckan har bjudit på mycket reflektion tillsammans med min vän Camilla.

Det hela handlar om förändring och acceptans. Om perspektiv och val.

För er som känner mig så vet ni att jag för ganska exakt två år sedan diagnostiserades med en sjukdom. En sjukdom som skulle komma att förändra hela mitt liv. Från vad det var, till vad det blev - och kanske viktigast av allt, till vad hela sjukdomshistorien kommer att kunna göra med mitt liv.

Vad detta blev? Förändring.
Vad detta har gett mig? Perspektiv.
Den viktigaste lärdomen? Acceptans.
Hur allting löste sig? Genom mina val.

Det behöver inte vara en sjukdom som  gör att man ställs inför det faktum att man måste välja huruvida man tänker acceptera sin vardag eller inte. Om den är som man hade tänkt sig. Om man kan göra något för att förändra. Men för min del var detta den punkt där jag först fastade och föll på. Där jag gömde mig bakom en inställning att ingenting var möjligt. Att livet var kört. Att jag hade fallit för sista gången.

För min del blev detta den punkt där jag valde att bli fågel Fenix. Att låta det förflutna brinna upp och istället återuppstå i en ny skepnad. Vackrare färger, starkare benmärg och mer fokuserad blick. Jag självantände någonstans i den dimma jag då levde i, och vaknade upp någon månad senare med en helt ny inställning till livet.

Jag accepterade, borstade av mig dammet och frågade mig fram till förbättring. Lyssnade på råd och ställde mig själv frågan "Vad kan jag göra för att förbättra min situation?". För varje dag hittade jag nya saker. Saker jag kunde addera till mitt liv, och saker jag behövde subtrahera.

Ursäkter som "Det är såhär jag är", och "Det går inte att förändra" och "Ja, men det beror på en tuff uppväxt" slängde jag i soptunnan. Deras bäst-före datum hade förfallit. Det var dags att förändra.

För det är precis det vi människor kan göra. Vi kan förändra. Men att vi kan betyder inte att vi tror på det, och framförallt inte att vi anstränger oss för att göra det. För många ser på livet på statiskt, och det gjorde även jag. Det var som det var och därför blev det som det blev och nu är jag som jag är.

Om vi har en vardag vi  inte trivs i är det upp till oss att förändra den. Inga mediciner och inga mirakel kan rädda den. Det är vi. Jag. Du. Det är i våra val som Rom kan byggas på en dag.

Och det som varit kan alltid förklara, men det är bara det som är som kan förändras. Och det är inte alltid en lätt match, och man får räkna med skrubbsår på knäna, men vill vi förändra oss själva så är vi fullt kapabla till det.

Och den lamaste ursäkten av de alla får aldrig ta över.
"Men då är jag ju inte mig själv längre!"

Jo. Det är precis det du är. Dig själv i full kontroll och på helt egna val.

Spetskommunikation

Spetsinriktad kommunikation.

Om du talar om det i reklamvärlden har det en betydelse. Inom pedagogiken, en ny form. I vardagen; en annan.

Sedan min examen som mediekommunikatör i Juni har jag märkt att detta är den kunskap som har hjälpt mig mest. Av allt vi lärde oss. Bland SWOT-analyser, AIDA, entymemiska budskap, metaforer, syllogismer, redudans och konnotationer - så är det spetskommunikationen som har tunnast tråd mellan teori och praktik.

Jag har använt det konstant, ibland medvetet, ibland omedvetet. I de informationsbroschyrer jag gjort, de hemsidor jag skrivit, de kampanjer jag skapat, de projekt jag administrerat och de kunder jag mött och hjälpt. Men även i de frågor jag ställt i jakt på kunskap, de läkare jag försökt förklara smärtan för, den terapeut som skulle hjälpa mig med min rädsla och de barn jag försökt lära matematik.

Det strömmande vattnet av informationsflödet gör att vi trots goda simkunskaper måste använda flytpuffar för att inte drunkna. Flytpuffarna kan kallas för selektion. Om vi inte kunde välja bort det som inte faller oss i smaken, det som saknar relevans för vår persona - om vi inte kunde låta bli att se det som finns rakt framför näsan ibland - då hade vi drunknat.

Så när du vill kommunicera med någon måste du alltid försöka se dennes filter. Dennes spindelnät. För mest effektiva kommunikation, och för minst brus - då måste du vara flugan som fastnar i nätet utan att bli uppäten av spindeln. Du måste göra dig förstådd, och för detta finns ingen gyllene regeln. Det är här spetsen kommer in. Den måste vara vässad och av rätt material för det papper du ska skriva på.

Jag söker ett ord i pedagogikens vokabulär men jag hittar det inte, så jag försöker ändå. På mitt sätt.

Jag möter ett tiotal kunder varje dag som ställer mig samma fråga. De ställde den igår också, och kommer förmodligen ställa den i morgon. Vi har standardsvar, men det räcker inte. Människan är inte standard.

Så vem pratar jag med, och hur når jag fram? Läs mellan raderna, ge det olika försök. Trial and error.

Jag kan förklara det visuellt och stimulera deras bilder på näthinnan. Ibland behöver dom kliva ur det konkreta problemet och läsa informationen som en seriestrip. Jag målar upp bilderna, men inte figurerna. De får själva kliva in och ställa sig där de behöver stå för att läsa det jag ritar. "Tänk dig att du..", "Det är ungefär som när du..", "Men om du jämför det med när du...".

En strip på tre rutor kan förklara ett problem som kräver tre vetenskapliga artiklar för en annan.

Matematiska formler kan ta visuell form. Siffror som ställer till det behöver ibland omvandlas till personer. Svårförstådda situationer inom en begreppsvärld kan ibland visualiserar via en annan.

Bilmekanikern som inte förstår garantivillkoren för sin telefon kanske behöver det visualiserat genom en referens till halv- och helförsäkringar för bilen. Den aktiva traderasäljaren kanske inte greppar hur ett större men lättare paket kan kosta honom mer än ett litet och tungt. Han kanske behöver det visualiserat genom en referens till samåkning. Det är platsen som kostar, inte tyngden på de människor som sitter i baksätet. Herr Svensson fattar inte sin höga faktura. Jämför det med hur han betalar för sin hyra och sin el. Hyran i förskott, elen i efterhand. Skillnaden mellan fasta avgifter och samtalstrafik.

Läkaren som varje dag möter magsmärtor ser inte skillnaden på min smärta mot den förres patient. Alla säger samma sak. Det gör ont här, det spänner där, det svider här. Han har standardundersökningar, sitt stetoskop och sina händer. Han har de vanligaste svaren. Så om jag istället förklarar för honom att varje steg jag tar känns som att köra en bil utan stötdämpare på en bumpig väg. Då kanske han känner känslan själv i kroppen? När vokabuläret är begränsat finns alltid känslan. Eller ljudet. Eller synen. Eller minnets referenspunkter. Genom att spetsa kommunikationen mot den man möter kan man förhindra missförstånd och snabbare komma till en gemensam förståelse. På så sätt kan man förhindra tolkningsproblem som gör att informationen blir för tung och sållas bort.

Som magproblembarn tycker jag att många reklamer för magsmärtor är mästare på det här idag. Det är ostämda instrument som spelar för högt i magen. Det är arga tanter och gubbar som slänger ner strimlade papper till varandra genom sopnedkastet. Jag kan referera till det och därför tas informationen in. När de pratar om bakterier och när de promotar för acidofilus och bifidus och en massa latinska namn, vad säger det mig? De nada, de nada.

Så av alla kunskaper man kan lära ut till sin personal, och av alla skills man vill öva på är spetskommunikationen bland det viktigare. Det är min åsikt såklart. Oavsett om man har ett yrke där man aldrig träffar människor och behöver vara social eller om man är en lärare som arbetar varje dag med att utbilda. Du har användning av det i vardagen också. I relationer. När du möter kassabiträdet. När grannen skäller på dig för att du har fågelmat på balkongen. Om man vet hur man kan spetsa sin kommunikation kan man förhindra missförstånd och lättare nå den person som står framför dig. Du kan skada mindre, lära mer och växa snabbare.

Tolkning & kommunikation

Tolkningsramar.

[...] Enligt socialkonstruktivismen är vår uppfattning och kategorisering av omvärlden primärt en produkt av historiskt och kulturellt specifika föreställningar. Människor strukturerar, förstår och uppfattar världen utifrån tidigare erhållna kunskaper och erfarenheter. Meningsskapandet av omvärlden är således en process där man tolkar nuet genom sina föreställningar om sitt förflutna, genom sina så kallade tolkningsramar. [...]

Jag vet att det blev fel igår. Att jag straffade för att jag definierade situationen efter tidigare erfarenhet. Jag vet det, och jag lärde mig något om mig själv.

Men för att förstå hur människor i en viss kontext uppfattar sin omgivning och vilka idéer de kopplar samman med vissa symboler och situationer, måste man således förstå deras tolkningsramar.

Så kommunikation. Kommunikation, kommunikation, kommunikation. Det är det enda. Det viktigaste. Det mest primära i viljan att lära känna någon på djupet. Kommunicera. Öppna upp och visa den värld man kommer ifrån. Oavsett dess innehåll. Dess spöken i garderoben.

Jag vet att det blev fel igår. Och jag vet att det beror på avsaknaden. Jag har tappat bort det här i min prokastinerande vardag. I stressen över vad livet ska vara, inte vad det har varit. Inte hur det sista året har påverkat mig. Hur mycket repor som egentligen döljer under lacken.

Men jag lärde mig något om mig själv, och det var kanske solen efter regnet. Jag hittade insikten och varför jag valde att bli kommunikatör. Varför det skrivna ordet har en nästintill galaktisk betydelse i mitt liv och varför jag alltid strävar efter att slipa på min egen kommunikation.

 Att förlåta är ett ibland övermäktigt steg att ta i för små skor, men det är viktigt, åh så viktigt. Att erkänna sina fel, att respektera att känslor inte bygger på förnuft. Att vilja ta del av de tolkningsramar som ramar in den som står framför dig.

Att våga fråga varför.

Emil.

Landskapen fladdrar förbi bilrutan och med fantasi hade vi kunnat passerat världar. 

Under 60 minuter i bilen hade vi kunnat passerat dimensioner, fastän tiden stod still. Fastän vi rörde oss enligt hastighetsmätaren. För jag vände mig om och rörde mig i sidled, och jag såg ditt ansikte och det sa bam. 

Fast. Tictictic, jag är fast. 

Det är en nästintill magnetisk känsla med dig Emil. Som att jag kan springa åt vilket håll som helst men ändå landa mjukt mot din själ. Trots att vi arbetar så olika, och trots att vi ses betydligt mindre än jag helst hade önskat, så är din själ där på kvällen och viskar godnatt. Vittnar om livet. Lägger ett behagligt skydd runt mitt hjärta och låter mig sova utan mardrömmar. 

Din blick sätter en sond genom mina ögon ner till min själ och matar den med kärlek. Med insikt. Med skratt. Bubblet i magen. Ingen champagne. Något så finare, mysigare och mer berusande än någon alkoholhalt i denna värld. Jag vet inte hur du gör och kanske spelar det inte någon roll. Men jag vill att det ska fortsätta. Mycket vill ha mer. Mycket vill aldrig att det ska ta slut. 

Skrattet verkar vara det om definierar oss och det som verkligen skiljer dig från alla andra rosor. Var vi än är, geografiskt och tidsmässigt. Var vi än är, så skrattar vi. Åt något du säger, åt något jag gör. Åt något vi sett eller något vi hört. Åt livet. Åt oss själva. Vi skrattar bara för att vi kan. För att vi är fantastiskt lika ibland, fastän vi är så olika också.

Men vi är båda tvillingar. Lever lite för det där med skratt. Pajasar. Glädjen personifierad. Lite överallt och ingenstans på samma gång. Fyrtiotusen mål men ingen aning om hur vi ska ta oss dit. Skiter väl i det. Allt går. 

Och du. Du är en ängel. Och jag önskar jag kunde ge dig världen förpackad i 24 karat guld. Att jag kunde vara en spegel för dig någon gång och blända dig tillbaka med din egen spegelbild. Din karisma. Din aura. Jag vill blända dig tillbaka för att ge dig det jag ser. Det vackraste som finns. Min ängel. 

Everyone said No, I said Yes.

Bara ord.

 Livets cirkel. Det där vi snurrar runt. Mestadels bara ord. Det var något som någon sa. Eller något som någon gjorde. Och vi gjorde om det till ord. Ett kanonverk att leva efter. Konventioner. Ord.

Och så blir vissa ordkonstnärer. Jag ville gå den vägen. Jag ville bryta ner orden, betrakta dom som partiklar. Som materia som man kan bygga upp igen. Experimentera med olika former och längder, med gravitationskraften och med magnetismen. Se om man kunde få två olika poler att mötas. Om man kunde krossa titan med bara tänderna. Jag kom fram till att det går.

Ord blir till konventioner. Konventioner blir ett liv. Ska inte. Får inte. Koscher eller inte. Jag kan och jag kan inte. Man är normal. Man är onormal. Man får inte tycka om vissa saker för det är inte okej. För att leva i yttrandefrihetens livmoder är det ändå väldigt trångt. Inte i faktiskt fysisk form utan i den mentala. I den andres ögons reaktioner. I hur pupillerna vidgas på den person du pratar med när du öppnar ditt hjärta. När du nyttjar din rätt till yttrandefrihet.

För det är okej att tycka vad man vill. Men det är inte alltid okej att berätta det.

Orden har egentligen ingen koppling till verkligheten. Inte mer än vad man gör det till. Allt kan samlas under samma paraply. Det hårda materialet som i tafatta händer tillslut blev ett verk vi kallar konventioner. Som alltför sällan ifrågasätts.

Everyone said No, I said Yes. Och det var först då jag märkte skillnaden. Det var där jag insåg att man kan bryta ner titan med bara tänderna. Att olja inte nödvändigtvis är tyngre än vatten. Att äpplen inte nödvändigtvis faller nära träden. Att det man tycker och tänker aldrig kan placeras i fack.

Fysiker definierar lagar. Dom mäter vad dom ser. Hermaneutikerna definierar subjekten. Men i slutändan är det människan som definierar vad som utgör skillnaden mellan objekten och subjekten. Hur vi betraktar det och lever med det. Men framförallt, vad som är bäst av det ena eller det andra.

Everyone said No, I said yes – and that’s what made me a wildchild.

Det som händer här och nu.

Ibland är jag osäker på om livet står still eller går alldeles för fort förbi.

Det slår mig ibland att jag befinner mig någonstans längre fram i riktig tid än vad jag gör i mental tid.
Sittandes i min korgstol på balkongen kommer det ibland som ett blixtslag att, damn. Jag bor i Borlänge. När hände det här? Nyss tog jag promenader till mitt jobb i Västerås centrum. Möttes av glada kollegor och practical jokes. Skrattade åt mina galna chefer som sprang runt med sina laserpennor.

Men bodde jag egentligen där? Det är lite av en dimma. För i så många år har jag bott i Falun. Student på Högskolan Dalarna. Det var inte nudlar och det var inte spartanskt, men det var ett studentliv. Sovmornar och tentor. Sena nätter och prestationsångest. Många dimmiga kvällar på studentkåren som avslutades med kebabtallrikar eller korv på Gandhis. Vi slängde oss med ord som ”entymemiska syllogismer” och ”redudanta budskap”. Vi konnoterade och vi denoterade. Och vi tog examen, tillslut.

Och så var det sommar, och det var arbetslöshet. Och jag fick 5 säsonger av Buffy the Vampire slayer i födelsedagspresent av brorsan och Maria. Det var varmt och jag var solbränd. Och jag hade slutat dricka alkohol för länge sedan. Mindes inte längre känslan av berusning men mådde illa bara vid tanken.

För studentlivet var för mycket fest. För många fyllor. Det gav mig avsmak tillslut och någonstans satte jag ner en fot och begärde mer av livet. Inte ens den drömmande framtiden om reklamjobb och champagne lockade. Stora kontrakt med stora kunder. Det jag krävde var livet. Och jag tog det. Det var mitt att göra som jag ville med.

Och jag ville inte känna mig oduglig och ligga i magkramper av prestationsångest.  Jag ville inte låta stressen ta över. Jag ville arbeta med media, men på vilket sätt? Jag tror inte jag har bestämt mig än. Men jag följde instinkten av att ha något av en ledare i mig. Modernt och inte enligt konstens regler, men med många idéer från Mary Kays företagsvision. Att leda med glädje och beröm. Morötter istället för piskor. Med närhet istället för distans. Alltid med ett leende.

Jag ville göra något stort, men jag levde på små medel. Den vägen som kändes lång blev längre för varje steg jag tog. Jag var en junior och en pissmyra på arbetsmarknaden. Behövde en förebild att följa, en mentor att lära av och en möjlighet att få utvecklas. Någon som trodde på mig och min kapacitet, med vett nog att förstå att lärande kräver tid.

Men jag tror att den som hade svårast för att skaffa tålamodet var jag själv. Ville vara bäst, och det på en gång. Ville ligga i topp. Stå i framkant. Bli en figur på medievärldens karta. Trodde jag kunde bygga Rom på mindre än en dag. Storhetsvansinne förpackat i en konservburk gjort av dålig självkänsla.

Men så hamnade jag här. I Borlänge. Jag fick jobbet som gav mig tålamod. Jobbet som hade tålamodet själv. Som såg kapacitet i mig och såg att det enda som stod mellan mig och mina drömmar var tid. Som gav mig tid. Som trodde på mig. Som såg det viktiga i min vilja att bli bättre, snarare än avsaknaden på att vara bäst.

Och på mornarna vaknar jag av ringklockan. Bredvid mig ligger en ängel. Hans rofyllda och perfekta ansikte lugnar ner min rastlösa själ och bekräftar mitt värde i att vara älskad. Han vaknar och ler. Och någonstans måste jag ha gjort rätt. Om en människa ler när han ser mig, då måste jag vara rätt, någonstans. Inte nödvändigtvis bäst. Och absolut inte perfekt. Men jag är älskad. That’s more than enough.

Och jag väljer ut kläder och gör något kul med mitt hår. Sätter i pärlorna i öronen och går till jobbet. Alltid med ett inre leende och förväntan på arbetsdagen. Med en känsla av att ha hamnat rätt. Min maillåda brinner, och ibland får jag brainfreeze. Men kreativiteten flödar och varje dag ger mig något nytt. Varje dag ger mig ännu en planka och 4 spikar så jag kan fortsätta bygga på min trappa som tillslut ska ta mig till himlen.

Jag vet knappt vad jag gjorde igår, och än mindre vad jag ska göra i morgon. Men jag antar att det är lite vad livet handlar om. Det som händer här och nu.

Hi, it's me. Miisha.

Det har inte blivit mycket till uppdatering på sistone. De sista två månaderna har varit minst sagt hektiska. Och omtumlande. 

Dom har varit kaotiska, snabbt förbiflygande, fyllda av tårar, panik och rädsla.

Men dom har också varit helt underbara, och det var länge sedan jag lärt mig så mycket om mig själv.
Nytt jobb. Det är helt galet vad rätt det blev. Fyra veckors utbildning senare står jag och känner mig stolt över det jag gör. Jag ser utvecklingen och karriärsmöjligheterna ligga i en skål framför näsan på mig, helt öppen för mig att ta. Jag går upp på morgonen med glädje och längtan efter ännu en arbetsdag. Jag känner mig stor.

Lägenheten. Ljus och luftig och perfekt inredd. Den får mig att andas och känna ett lugn som jag har saknat sedan jag lämnade el kollektiv del awesome-o på Gammelvägen. Det är mitt. Det är perfekt. Det är hemma.

Sen var det kärleken. Den fanns bakom hörnet. Ett snabbt kliv från något som gjorde ont rakt in i en samhörighet med en människa som får mig att känna mig komplett. Samlad igen. Emil. Bara namnet får mig att le. Och jag är stolt över mig själv och vem jag är. Att jag inte faller för konventioner om tid och andrum. Att jag är en person som vågar följa hjärtat istället för huvudet. För det har lett mig rakt in i en värld jag sökt efter. En värld som den i Avatar. Där allt glittrar och är färgglatt.

Att träffa en människa som honom är få förunnat och jag känner mig stolt. En människa som kommunicerar. Som inte är känslomässigt spärrad och som står för det han är. Som berättar och som lyssnar. Som är närvarande. Som skrattar åt det värdsliga och som får mig att skratta konstant.  Jag kan inte räkna alla gånger jag har legat dubbelvikt på golvet i hysteriska skrattanfall. Det är sättet han pratar på. Det är hans ordval. Det är hans sjukt galna associationer och hans kroppspråk. Hans sjuka humor som går hand i hand med min. Att se och plocka ut saker ut sammanhang som ingen annan tänker på.

Livet rullar. Det går fort och det är intensivt. Och jag älskar det.

Och inga konventioner bryter ner mig. Jag skrattar åt människans skepsis och jag lever.  Jag har tagit mig ur min comfortable zone into the magic. Och vinkar i förbifarten till alla som står still på samma ruta och trampar. Som fnyser åt min hastighet. Som rör sig i skuggans hastighet och missar allt det här jag upplever.

Jag nådde mitt mål. Målet att fånga livet istället för att vänta på det. Livet är det som händer varje dag. Jag har greppat det konceptet nu. Och det var länge sedan jag kände denna lycka.

7 minuters bussresa & ett kvitto fyllt av ord

7 minuters bussresa. Många tankar.
Det ett blev ett kvitto med tomma ord på.

Förnuft. Magkänsla. Vit flagg. Krig att vinna. Expansion. Zoner. Människor som är som du. Människor som inte är som du. Sammanfattningsvis på sju minuter kan man hinna tänka på följande;

Zoner. Vi befinner oss i olika zoner. Det sociala, det arbetsrelaterade, det ensamma. Den trygga zonen och den zonen där magin händer. Större, bredare. Längre bort och mer svåråtkomlig. Roligare.

Kodordet är: roligare.

Den trygga zonen är bekväm. Vi vet som som väntar oss. Vad vi tycker om och vad vi inte tycker om. Vi tycker ofta inte om sådant vi inte vet något om, för vi har principer. Något som säger oss att vi inte borde tycka om det, även om vi aldrig provat. Det kan bero på något någon sade, något vi läst en gång. Den är rolig därför att den bara innefattar det vi tycker är roligt, och det vi vet att vi tycker är roligt.

För den som vill förflytta sig krävs egentligen bara en sak. Skilj på magkänsla och förnuft.

Min nya filosofi i livet är att förändra det som jag kan förändra och låta resten vara vad det är. I boken alkemisten presenteras det vackert i nedanstående historia;

En handelsman skickade en gång iväg sin son för att denne skulle lära sig lyckans hemlighet. Sonen kom till ett slott högt uppe på ett berg för att möte den visaste av alla män. Men istället för att möta denna trädde han in i en stor sal där han möttes av stor aktivitet. Handelsmän  kom och gick, människor stod och samtalade här och där, en liten orkester spelade behagliga melodier och på ett välfylld bord stod de mest utsökta av alla rätterna i denna del av världen. Alla ville tala med den vise, och pojken finns vänta två timmar.

Den vise mannen lyssnade noggant på pojkens orsak till besöket, men sade också att han inte hade tid att förklara för honom vad som är lyckans hemlighet. Han föreslog att pojken skulle ta en tur i slottet, och återkomma om två timmar.

- Men under tiden skulle jag be dig att något något, sade den vise mannen.
Han gav pojken en tesked i vilken han hällde två droppar olja.
- Bär denna skeden medan du promenerar runt, utan att spilla ut oljan.

Pojken gick runt omkring i slottet, upp och ner för trappor, helatiden med ögonen fästa vid skeden. Efter två timmar återkom han till den vise. - Nå, frågade han. Såg du de persiska väggbonaderna i min matsal? Såg du trädgården som det tog min trädgårdsmästare tio år att skapa? Lade du märke till de vackra pergamenten i mitt bibliotek?Pojken erkände skamset att han inte hade noterat något att detta då han hade varit fokuserad på att inte spilla ut de två dropparna med olja från skeden.

- Gå då tillbaka och lär känna min underbara värld. Du kan inte lita på en man om du inte har sett dennes hem.

Pojken kände sig mycket lugnare och gick återigen för att promenera runt i slottet, och denna gång lade han märke till alla konstverk som hängde på väggarna och i taken. Han betraktade trädgårdarna, de omkringliggande bergen, blommornas fulländning, den finess som låg bakom varje konstföremåls placering. Åter hos den vise mannen redogjorde han sedan i detalj för allt han hade sett.

- Men var är de två dropparna jag gav dig? Frågade den vise mannen. Pojken tittade ner på skeden och insåg att han hade spillt ut oljan. - Det här är det enda råd jag kan ge dig, sade då den vise. Lyckans hemlighet ligger i att uppmärksamma allt det underbara i världen, och ändå aldrig glömma de två oljedropparna i skeden".

När vi expanderar våra zoner gör vi vad pojken gjorde. Vi betraktar det vackra i världen. Förnuftet må emellertid säga att saker är läskiga, och otäcka. Det kommer varna oss för saker. Människor. Det kommer kalkylera ut en plan. Men i detta läge måste vi lyssna på magkänslan.

Min syster sade något till mig i helgen som jag har funderat på. Hon sade att "Om jag ska göra något och mitt huvud säger att; det här känns lite konstigt. Ja då gör jag det.". Är det så vi finner lyckan i livet? Inte alls omöjligt. Vi expanderar som människor, breddar våra vyer. Vi lär oss allt mer vad det innebär att vara människa. Med de möjligheter och restriktioner som finns. Det trygga och det läskiga.

Vi måste våga oss ut för att möta människor som är som jag. Och som inte är som jag. Om vi vill veta vilka möjligheter vi har i livet, kan vi inte lära oss detta ur böcker. Inte ur TV, och inte i de olika guides som finns idag för att ta kontroll över sig själv och sitt liv. Att leva ett liv, inte vinna ett krig - eller självkänsla NU! Vill vi verkligen leva vårt liv, så lever vi det som fullast när vi gör det öppensinnat och nyfiket.

- Do one thing every day that scares you, sa Ellinor Roosevelt.

Och mitt i allt detta får man aldrig glömma att det är okej att rasa ibland. Att ligga handfallen på backen och vifta med vit flagg. Men även då har vi lärt oss något om oss själva. Även då har vi växt och expanderat våra zoner. Och det är då man måste komma ihåg att det alltid finns fler krig att vinna.

Lördagsknepigheter

Uff.

Det är virrigt och pirrigt. Snurrigt och galet.
Det är pest eller kolera. Valet eller kvalet.
Lyckan eller rädslan. Det är upp och det är ner.
Det är ännu en godis efter man har sagt "inget mer".

Det är mulet och grått och vattendroppar i luggen.
Hugget och stucket. Stucken och huggen.
Ett hjärta som slår enligt fotosyntesen.
Det är känslan av noll komma noll.

Med origo i ögonen, en horisont utan skärpa.
Ett ögonblick av ro igen.
Huvudet snurrar, ingen kan hjälpa.
Det är "älskling, min älskling, när kommer du hem?"

Åh dom blåa ögonen som aldrig fäller en tår.
En ram av guldsvarta fransar.
Det är blekvit hud och rufsigt hår.
Det är du som gör att mitt hjärta dansar.

Pirrigt och virrigt och ett fnittrigt skratt.
Och rädsla för vem vi ska vara.
Det är viljan att ha dig, varje natt.
Det är mycket men aldrig "bara".

Och nu får du mig magisk och naturell.
Du får mig. Vi tar ett kliv.
Vi ger och vi tar och vi skapar kartell.
Du får mig. Du har mig. Mitt liv.

And then there was light.

Gud sade: varde ljus!
...och nog fan blev det ljust allt.

Det var med samma kraft i uttrycket men med andra ord jag hörde någon högre makt tala mig i mitt huvud imorse. Och huvudet sade: Var-det-kul? Och det var det inte. Känslan av att bli straffad för en sjukt kul utekväll med mängder av tequila och manliga strippor. Bara det att jag inte hade något av det igår. Ingen utekväll och inga manliga strippor. Och bara det att jag inte ens dricker alkohol. Jag fick bara straffet. Baksmällan utan någon kul smäll att baktända på.

Så var-det-kul för dig själv gubbfan? Var det lika skönt för dig som för mig?

08:30 står jag i hallen i högklackat och ögonskugga. Två saker jag normalt sett inte bär till vardags. Men hey, jag skulle på kundmöte, och hey - man får anstränga sig lite. Men hey, det skulle jag tydligen inte alls det tyckte mitt huvud som bestämt sig för att det här med att snurra. Det är rätt skoj. Det kör vi på.

Schazaaaam. Soffläge. Vampire Diaries. Bara vila lite så blir det bra. Provar nästa rond istället. Andra jobbet kl 11:45. Bara vila det diaboliska huvudet en smula så ska det nog gå över. Är säkerligen psykiskt och nä. Den där går jag inte på. Come here and get all "oh god, im all mentally disturbed and i need to stay home cause' im like crazy". Ett hjärnspöke som leker bakterie. Pff. Im not that stupid! Jag ska till jobbet, och så är det bara.

Och så blev det bara. Hittade en lapp på skrivbordet från Therese. Ett fripass till toaletten. VIP och allt. Får gå före kön. Naawsome. Visar chefen reklamvideon för MediaMarket. Det är han. Han den där som skjuter runt med en blippare. Det är chefen och laserpennan. Skrattar lite. Tar en treo. Tar ett andetag. Tar ett samtal. Kunden pratar om Ånge. Vad säger hon? Vad vill hon? Och varför berättar hon det här för mig?

Schazaaam. Jag är inte service idag. Jag gör posten en otjänst om jag stannar. Det var inte ett hjärnspöke, det snurrar fan på riktigt. Och så vill jag bara kräkas lite. Men jag vill inte kräkas publikt. Tar min ofrestande matlåda och lallar mot bussen. Hem. Fallen soldat ger vit flagg.

På TV2 pratar dom om periodiska systemet. Det känns som bluff & båg. Han den där rakade snubben som ser ut som någon precis ska peta en penis i ögat på honom bluffar. Man kan inte veta sådär mycket. Man kan inte ha svar på allt. Han är nog en robot. En buffy-bot. Han vann. Grattis till honom. Nu vill jag kräkas lite igen.

Det snurrar och surrar och jag spiller julmust på mig själv. Och jag undrar varför man uppfann migrän. Och varför jag ens skriver det här just nu. Och om jag inte är lite "oh god im all mentally disturbed" i alla fall.

Believe in magic. Be a unicorn, if you can.

..Om det inte finns magi. Om inga sagor kunde vara sanna. Om ingen hade trott på unicorns..


Det är den 25:e december och året är 2009. Livet tar en ny vändning. Det var sista dagen i det liv jag hade känt till i 22 år. Det var första dagen i det nya liv jag blev tvungen att lära känna. Det var då och där jag lärde känna rädslan. På riktigt.

I de gömdaste forum på nätet. I de tystaste människorna i hörnen. I de djupaste ögonen, fyllda med sorg. Där fanns det någon som förstod. För inga ord i ett vokabulär, och inga sånger på radion kunde hjälpa. Ingen extern källa kunde komma in. I det galna intranätet för idioter.

Det fanns konstanter som bekräftade livet. Klockan som fortsatte ticka. Det gick att hålla rummet rakt och det var aldrig magi. Det var en konstant planerad vardag. Inga nymodigheter och inget nytt. Man följer bipacksedeln slaviskt. Svävar aldrig ut en bit. Det gick att fortsätta vara vid liv men det var omöjligt att leva. Men det var receptet och det var kartan och det var den rösten du hör på en GPS. Det var adrenalinsprutan i bröstet för den person vars hjärta slutat slå. Första hjälpen, per definition.

Det var aldrig magi. Det var en respirator.

Men jag började höra mig omkring. Började tro på magi. Började tro på att människan besitter en inre kraft som kan ta henne varthän hon vill. Jag läste mig blind i böcker. Jag köpte hjärtslag i allt som var fantasy. Jag misstänkte att det fanns en sanning bakom alla sagor. Jag skulle bara hitta dit. Och jag blev kallad idealist. Och jag blev kallad desillusionerad. Och jag fick höra att det var fel väg att gå, att mina drömmar var onåbara. Och kanske var det så. Men i en extern värld av andemagiker och unicorns hittade jag mig själv. Vampyriska talanger och vingardium leviosa. En mental deathly hollow. En av de tre saker som skulle göra mig odödlig tillslut.

Jag började rucka på rutinerna. Vara vaken en timme till. Jag åkte till Borlänge, trots att vi hade bestämt att vi skulle vara i Falun. Jag andades extra noggrant, och jag gick ut - fast det var mörkt. Jag använde den magi jag kunde. Att bryta sönder mig själv och bygga nytt. Tornet av lego var högt men aldrig brett. Jag fick bryta sönder och jag fick bygga nytt.

Och jag byggde en ny lekgrund. Jag valde rutschkanor och färger i gult. I en aura av astrologiskt hopp försökte jag leva i det tecken jag är född. Luft. Ett tvillingens tecken, låt det gå fort. Jag hade inte tid att vänta på livet något mer. Jag förlorade två år, men jag åldrades 100 i vishet. Jag valde att radera konventioner och krav. Jag tog tillbaka mitt liv och började pynta det med glitter. Med sagor och myter, unicorns och magi.

Så låt det undan nu. Jag har tid att ta igen. Jag vill inte vänta på livet längre. Jag vill leva här och nu.
Utan klockor och utan dygnsrytm. Utan rädsla för allt som kan ske. Och kanske håller det, och kanske brister det - och kanske är jag en desillusionerad idealist.

Men det var unicorns och regnbågar som tog mig hit. Det var hoppet och det var magin. Och den desillusionerade delen av mig är den som tillslut hjälpte. Det var aldrig receptet, aldrig kartan, aldrig den lilla rösten som sa åt mig att ta det lugnt.

Det var springet i benen, luften i min själ, det var Harry Potter, Edward Cullen och Vasilisa Dragomir.

Det var vetenskapen om att livet var mitt att leva som jag vill.
Det var minnet av den 25:e december 2009.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Låten bara andas allt det där jag känner just nu. Det är galet. Endorfinerna. Endorfinerna som bara raderar allt det där logiska och rationella. Som gör en blind. Som gör en döv. Som gör en så jävla lycklig.

Som en imse vimse spindel går jag vilse och virrar runt i ett bubbel av kolsyrad kärlek och hjärtslag. Smälter, som en treo. Löses upp sakta men säkert och hänger mig åt det utomgalaktiska och helt klart termonukleära. Jag absorberar. Fylls upp.

Att våga falla rakt bakåt och bara hoppas att någon fångar upp en. Att tro att det faktiskt kan ske så. Impulsivt & ogenomtänkt, absolut. Vid första ögonkastet. Vid sista. Vid vetenskapens fötter. Fnissar bort allvaret, det finns där ändå. Ignorerar framtiden, den kommer ändå. Går rakt förbi skuggorna bakom träden, för om dom anfaller mig så kommmer dom göra det. Ändå. Så här och nu är det som gäller. Här & nu.

När man har provat allt och inget ger det man söker. Man gör det som man ska. Som det anses ska göras. Ringer tre dagar efter. Väntar tills tredje dejten. Smyger och hymlar och gör allting läskigt. Vet han? Vet hon? Vet någon någonting egentligen? Vill bara vara frispråkig nu. Lösgöra mig från rädslan som kopplat mig fast mig till förnuftet i två år. Det kanske inte är förnuftigt. Och det är just det som gör det så härligt.

Jag vill tro på unicorns och regnbågar. Jag vill inte vara cynisk. Inte rädd. Inte alltid så jävla genomtänkt. Jag tror på mirakel & själsfränder. På kemi & på gnistor. På astrologi och på spöken. På tecken och på sammanträffanden. Jag tror på allt sådant där som fler borde tro på. Jag tror på min intuion. Min magkänsla.

Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.

Det som kan existera utan det andra

Igår såg jag mig själv genom hennes ögon. Jag tror hon gjorde det hon med.
Igår vaknade något som sovit, alla dom därsvaren men inget klart besked.
I krampande känslor av ovisshet,
i molande värk över rädsla.
I allt det där som jag aldrig varit,
insåg jag att det var precis så jag är.

Jag hittar något som lyser. Som skiner genom allt som är svart.
Det där som gör mig euforisk. Det där som alltid gjort mig matt.
Så med huvudet mellan knäna,
och med ansiktet gömt i sand,
Där insåg jag ett värde starkare än något annat,
värdet i en hjälpande hand.

När man undrar över existensen. Vari värdet är som som störst.
Finns svaret oftast inte i logiken, utan i känslan i ditt bröst.
Om du jämför det ena med det andra,
om du blundar från vardagen ett tag.
Så ser du klart vad som kan existera utan det andra,
och att livet kan räknas i hjärtslag.