Människan. Den dynamiska människan.

Den enda skillnaden mellan en bit kol och en diamant, är trycket den har utsatts för. 

- Paramahansa Yogananda

Människan. Samma materia, samma uppbyggnad. Samma arkitektur. Och ändå så olika. Unika.


Och visst, vi kan blanda in allt emellan sociala faktorer till genetik för att hitta vad som differentierar oss. Vi lär och vi ser och tar till oss det som finns omkring, och vi bygger vidare på konstruktionen genom hela livet. Vi är material, men vi är allt annat än statiska. Det är inte förrän vi ser föränderligheten och accepterar den som vi kan bli fullt medvetna om nuet. Inte förrän vi accepterar vår dynamik som man leva fullt ut, i acceptans och kärlek till livet - till omvärlden och framförallt, till oss själva.

Vissa kommer alltid blicka bakåt i jakten på att definiera sig själva. Att försöka hitta en statisk punkt och säga att "Det här. Det är jag och så fungerar jag." Ofta för att hitta argument i en tvist och relation till någon annan, som tycker olika. För att förmildra en reaktion, förklara en situation eller sopa en vidare diskussion under mattan. För att det är enkelt och torde sätta punkt. Och kanske för att andras synpunkter ibland är för jobbiga att lyssna på och ta till sig.

Ibland kanske det definierar något positivt vi vill kännas vid. Om någon klappar oss om ryggen och berömmer vår persona så vill vi behålla känslan av att vara bra och förlänga den. Vi vill inte att det beröm vi får ska vara tillfälligt så vi drar ut den genom att definiera för den motsatte personen att "Såhär är jag. Alltid. Inte bara nu.".

Andra, dom kommer alltid hitta svaren i framtiden. Där är lyckan enklast och behöver inte vara ett beslut som inte kan omprövas. Dom ser sig själva i illusionen av framtiden och kurrar kärleksfullt som katter inuti vid blotta tanken. "Den dagen jag har hus" eller "När jag fått det där jobbet med stort J, då .. då kommer allt vara perfekt". Ibland kanske det handlar om dagar man väntar in bara. "När lönen kommer" eller "När min älskling kommer hem från resan". Vi går med på att vara lite olyckliga just nu, för snart. Snart är vi lyckliga igen.

Det tuffaste är nog kanske att stanna kvar i nuet, och mycket av dagens olika teorier och metoder inom psykologin handlar just om det. Om träning och omstrukturering av tankarna för att hitta acceptansen i nuet. Mindfulness. Att stanna kvar mitt i turbulensen omkring oss, omfamna den, lära känna och acceptera känslorna som uppkommit, och framför allt - att våga ta det för vad det är, utan att aktivt försöka omdefiniera och strukturera situationen med argument från förr, eller i väntan på att "tiden ska lösa problemet". Att vara OK med att allt. just nu. är skit, men att jag. just nu. inte behöver må skit för det.

Jag är inte något praktexempel själv. Nej, i sanningens namn är det precis detta som är min egen utmaning. Som varit min utmaning under denna höst framförallt. Detta, i kombination med en inre jakt efter sinnesro och mod att förändra mig själv. Att blicka inåt mot de byggstenar jag består av, fundera på dynamiken i det, och börja sortera i vilka jag vill behålla - och vilka jag faktiskt kan plocka bort på det puzzel jag är.

När det kommer till livet tycks jag vara ett kontroll-freak utan dess like. Jag har nog alltid vetat om det, men denna höst har på alla sätt och vis lagt det i näven på mig - för mig att äta upp i en endaste stor tugga. När jag verkligen har velat förändra något i mig själv eller omkring mig har jag hittills i livet alltid lyckats. Tills jag mötte den hemska upplevelsen av att stå handfallen inför livets mest självklara innehåll: döden.

Datchi, min älskade katt och syster in spe. Njursvikt, sjuk och utlämnad till det okontrollbara. Det som händer oss alla för eller senare. Det jag alltid försökt att trycka bort genom skygglappar. För vi kan ju alltid välja att blunda inför det vi inte vill se; men vi kan aldrig blunda för känslor vi inte vill känna. Och Datchis kropp hade nått det tillstånd där det bara fanns en väg ut. Vägen vidare från detta jordeliv, vilket mina känslor stod helt handfallen inför. För när hon vandrade vidare från detta jordeliv, så vandrade hon även bort från mig. Och det var en situation utom min kontroll. Känslor av ledsamhet och sorg som jag inte kunde blunda inför.

Så från att ha varit en kolbit ökades trycket på mig, och transformationen mot att bli en diamant tog ett steg framåt. För nu stod jag inför en situation jag inte kunde kontrollera; så det enda jag kunde göra därifrån var helt enkelt att börja i en annan ände. Hur kan jag kontrollera resultatet av detta? Därifrån blev det mycket enklare, för nu handlar det om mig själv. Och att bygga om inuti mig själv har jag aldrig haft svårt med.

Jag kunde antingen följa min starkaste drift som för tillfället var att rasa ihop och aldrig mer ställa mig upp igen. För det kändes mest naturligt och kunde enkelt definieras genom mitt förflutna. "Sådan är jag, och sådan har jag alltid varit". Jag rasar och jag ger upp när känslorna blir för intensiva. Jag kunde ha skyllt det på alla möjliga problem, så som låga serotenin-nivåer och hormonrubbningar. Sådant som jag alltid varit rädd för döden. Eller så kunde jag tänka om. Eller, kan man göra så?

Hjärnan fungerar på ett väldigt enkelt sätt för att vara en sådan komplex sak. Den vill skapa ordning. Via det vi registerar omkring oss skickas signaler till hjärnan, vars uppgift är att ta ett beslut kring vad vi ska göra det med som registreras. Var det ska sorteras någonstans. Om det ska sparas, eller inte. Om, och hur, vi ska reagera på den information som just givits oss. Sedan skickas ordern ut till oss, och vi går in i action.

I minnesarkivet finns också omedvetet lagrad information i ett register, som ger hjärnan bra statistik att utgå från när den möter situationer den måste hantera. Om vi i 99 fall av 100 har lyckats lösa en situation genom att agera på ett visst sätt, så kommer vi omedvetet att agera likadant även denna gång. Av ren rutin.

Men. Hjärnan forcerar inte order och tvingar dom på oss. Det finns ingenting i algoritmen som sätter stopp för om du skulle agera annorlunda en gång. Ingenting, förutom vi själva.

Så jag satte mig på tvären på den order min hjärna gav mig. Hjärnan hade fått information om att min katt nu hade somnat in och tassat vidare från jordelivet. Den sorterade även i registret och plockade fram tidigare upplevelser som innefattade samma känslor som jag nu stod inför. Ledsamhet och sorg. Och den sa; "Du Michaela. Nu tar du och bryter ihop och ger upp". Den sa det inte för att vara elak, men för att det är precis så dessa typer av situationer har lösts förut. Så naturligtvis började kroppen agera på ordern, och sakta men säkert bryta ihop.

Men här någonstans hände det något. Jag stretade mot algoritmen och tvingade den att prova något nytt. Att acceptera det jag inte kan förändra och väga upp de jobbiga känslorna med positiva känslor.
Jag skickade upp ny information till huvudkontoret där jag lät det framgå att jag tänker prova något nytt. Som den där revolutionerade nyanställde du vet? Jag tänkte faktiskt ge mig på utmaningen att vara glad över de underbara år jag har fått med Datchi,  att känna mig lugn med att ha fått privilegiet att finnas vid hennes sida och hjälpa henne över regnbågsbron, och känna harmoni med att hennes själ befriats från de smärtor hennes jordekropp gav henne.

Och jag tänker framförallt gråta - inte för att jag bryter ihop, utan för att jag numera tänker acceptera ledsamheten som en känsla som behöver få finnas och ta sin tid. En känsla som förtjänar att behandlas med lika stor kärlek och respekt som de andra känslorna, som lycka, eufori och tacksamhet.

Jag tänker gråta. Och jag tänker inte ifrågasätta det, leta efter en lösning på hur jag ska kunna sluta gråta eller försöka forcera bort gråten med något roligt, bara för att ersätta känslan av ledsamhet.

Jag tänker gråta, tänkte jag. Och jag grät. Och grät. Och grät.

Och med detta följde en känsla av sådan harmoni jag inte känt på länge. För det tryck jag utsatt mig själv för släppte plötsligt lite, och lät min kropp vila ett tag. Inte alls pressad till en diamant ännu, men ett steg närmare. Och framförallt, en bit längre på vägen mot mitt personliga mål - att acceptera och älska mig själv, precis så som jag är .idag.

Att våga vara mig själv fullt ut, med de känslor livet ger. Både de positiva och de negativa. Att våga förändra i min algoritm lite mer, bygga några våningar till. Att acceptera min dynamik och inte fastna i den enkla bortförklaringen att jag är statisk. "Att det är sådan här jag är".

Jag är inte, kommer aldrig vara, och aldrig bli - något annat än precis det jag vill vara.
Det är ett arbete med en blomsterrabatt som innehåller allt från de vackraste rosor, till de vassaste taggar. Allt från ogräs bakom lupinerna till färgglada pioner bakom buskarna. Det är en kombination av färger, former och plats.

Men det är jag själv, som väljer hur jag vill komponera det. Vad jag vill plantera på nytt och vad jag vill rensa bort.

Och det tänker jag aldrig göra av någon annan anledning än det enkla faktum att "jag vill".

På så sätt kan jag vara i full kontroll över mitt liv utan att det på något sätt blir negativt. Och först när jag ersatt varje "Jag ska" till "jag vill" - och varje "Jag måste" till "Jag känner för det" kan kolbiten börja ta form till en diamant.

Och det är också orsaken till att jag alltid sätter mig själv i första rummet. Att min egen lycka alltid måste gå först. För det är inte svårare än att det är betydligt enklare att vara glad och kärleksfull mot andra när man själv mår bra. Inte sällan kan detta tyvärr misstolkas som "egoism" i en negativ bemärkelse av andra dessvärre -  och att "sätta sig själv först" tolkas felaktigt som att man automatiskt "skiter i andra", men för att citera Cissi Williams, i hennes reportage i senaste numret av tidningen Inspire:

"Faktum är att det är mycket, mycket enklare att vara glad och kärleksfull när man mår bra. Allting flyter på lättare och man behöver inte jobba så hårt för att ha kärleksfyllda relationer. Allting bara flyter på av sig självt. Naturligtvis går det att ha fantastiska relationer även när man mår dåligt och är trött och hängig, men det är bra mycket svårare och kräver en oehörd mental och känslomässig disciplin. Så den lättaste vägen är faktiskt att först och främst ta hand om sig själv och sin hälsa, och på så sätt superladda sina livsbatterier".


För mer inspiration kring hur ens egen självkänsla påverkar relationer, läs gärna den fantastisk Torkild Skölds blogginlägg "Konsekvenser av att ha en låg självkänsla i relationer" här:

http://www.torkildskold.se/bloggen/konsekvenser-av-att-ha-en-lag-sjaelvkaensla-i-en-relati/2012/12