Storms coming.

En dov känsla av rastlöshet som fyller upp själen. Är vi här igen, du och jag? Ska vi ta denna diskussion igen, jag och du?


Jag tror att det är vinterkänslan som spökar ut sig i en ny utstyrsel för varje år. Lagom till halloween. Lagom och helt i symbios med känslan av ro som började infinna sig. Att det inte riktigt får stå still här i världen, för min kropp reagerar allt för otåligt och illa på stillheten. Stoppar ner en mejsel och rör om i mixern.





Vill twista till det i tillvaron och öppna det säsongsstängda tivolit igen. Utan ljudet från karusellerna, skratten från clownerna och den sötbeska doften av sockervadd så stannar klockan. Tic följs inte längre av tac. Och rastlösheten infinner sig. Tic följs inte längre av tac, och för att kompensera upp den tystnaden och det brutna mönstret så slår hjärtat allt fortare istället. Tic följs istället av allt mer högvarvade hjärtslag. Låg växel, hög hastighet. Överhettning. Rally. Burn-outs.

Så jag blundar några sekunder och tar ett djupt andetag. Öppnar ögonen med nya linser. Försöker lära mig vad jag redan lärt mig, igen. Försöker höra det jag redan hört, igen. Försöker minnas allt det där som redan hänt, som redan sagts - allt det där som jag lovade dyrt och heligt att jag skulle minnas. Allt det där som jag redan glömt.

Det är inte att jag blivit ledsen eller känner beskan från oro. Här har 2012 gett mig en ny agenda att leka med. Styrkan, känslorna och välmåendet har slagit rekord. Så någonstans har jag lärt mig något, hört något eller känt något så starkt att jag förändrats sedan fjol. Och så är det nog. Att vi växer. Allihopa. Ett år äldre på körkortet, otaliga summor med nya erfarenheter.

Men rastlösheten. Ah. Återigen, den krypande känslan av behovet att förändra. Vad som helst. Bara förändringen i sig. För att rutinen och slentrianen skrämmer mig. Gör mig illamående.

Så jag målar naglarna i juligt rött. Färgar håret i mahogny. Köper jackor med lurv i, tittar på dokumentärer om saker jag aldrig sett. Funderar på yrkesvalet. På vidareutbildning. Funderar på att flytta utomlands. På att aldrig mer flytta i hela mitt liv. På att måla något. Vad som helst. Bara få ersätta en färg med en annan. På att börja träna agility med Tassa. Gå svampplockarkurser. Lära mig mer om scrapbooking eller starta ett eget företag och sälja tavlor med ord på. Talesspråk, tankvärda fraser. Något som - om det inte förändrar så mycket för mig - så åtminstone för någon annan.

Men så finns ju tack och lov böcker och serier. Det som gör att ett jordeliv kan multipliceras till hundra. Som gör att jag, i brist på förändring i min egen vardag, kan följa någon annans hektiska liv. Så genom att låsa in mig själv i fiktionen sätter jag även koppel på Rastlösheten. Tyglar den, i den mån jag kan. Tar kommandot.

It ain't easy, har många sagt och alla har nog menat det på sitt egna sätt.
It is too easy, vill jag hellre säga och biter mig samtidigt i tungan.

För jag kan slå vad som helst i backen på att detta är lugnet före stormen.
Storm's always coming, eventually.