Livet galore.

Det händer nu. Livet. På väg framåt över banan. Rälsen som frös till is ett tag. Frosten som låg över själen. All den där dimman som slöt sig runt världen som en kokong.

Men hey. Här står jag nu, stronger, better, faster. Det var aldrig vapen som behövdes. Aldrig ödmjukheten. Det var ilskan. Genuin, pur ilska. Ett finger i ansiktet på dom begränsningar som fanns. Som sa att det var i hörnet jag hörde hemma. Under en lurvig filt med skydd mot omvärlden.

Nöja sig. Anpassa sig. Se mellan fingrarna. Överseende. Nej. No more.

Inifrån och ut. Ett andetag däremellan. Livet är mer än så. Livet är utan fingrar i ansiktet. Inget att se emellan. Att ta det man vill ha. Det som passar en bäst. Det som gör en lycklig och pirrig och tillfreds.

Det hände. On and on. Uppväckelsen. Känslan av frihet. Framtid.

Det hände. Och det var på grund av dig.


tack.

Oh.

Oh, decisions decisions.

När stormen lägger sig kommer en ny. Med värre fart. Som upphittat i någon Harlequin roman. När det förflutna hinner ikapp och uppenbarar sig i formen av något så vackert att man bara häpnar. Men något så skrämmande också. Som innebär att man måste överväga livet igen. Vägarna. Möjligheterna.

Oavsett vad så är det förändring som finns i framtiden. Därför att jag vägrar stå kvar här. Därför att här är allting grått och mulet och allting saknar glitter. Alla människor behöver glitter i vardagen. Annars förtvinar man. Blir genomskinlig. Följer moroten som cirkulerar runt väderkvarnen. Runt och runt. Man kommer aldrig en centimeter närmare.

Så varför ska det bubbla i botten igen. När jag precis fått allt att stå still ett tag. När jag behövde andas.
Jag är säker på att det hör till livet. Att vara tvilling. Väderstrecken är lika starka åt alla håll.

Men jag är nyfiken. Så nyfiken. Så jävla nyfiken.