Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.
Låten bara andas allt det där jag känner just nu. Det är galet. Endorfinerna. Endorfinerna som bara raderar allt det där logiska och rationella. Som gör en blind. Som gör en döv. Som gör en så jävla lycklig.
Som en imse vimse spindel går jag vilse och virrar runt i ett bubbel av kolsyrad kärlek och hjärtslag. Smälter, som en treo. Löses upp sakta men säkert och hänger mig åt det utomgalaktiska och helt klart termonukleära. Jag absorberar. Fylls upp.
Att våga falla rakt bakåt och bara hoppas att någon fångar upp en. Att tro att det faktiskt kan ske så. Impulsivt & ogenomtänkt, absolut. Vid första ögonkastet. Vid sista. Vid vetenskapens fötter. Fnissar bort allvaret, det finns där ändå. Ignorerar framtiden, den kommer ändå. Går rakt förbi skuggorna bakom träden, för om dom anfaller mig så kommmer dom göra det. Ändå. Så här och nu är det som gäller. Här & nu.
När man har provat allt och inget ger det man söker. Man gör det som man ska. Som det anses ska göras. Ringer tre dagar efter. Väntar tills tredje dejten. Smyger och hymlar och gör allting läskigt. Vet han? Vet hon? Vet någon någonting egentligen? Vill bara vara frispråkig nu. Lösgöra mig från rädslan som kopplat mig fast mig till förnuftet i två år. Det kanske inte är förnuftigt. Och det är just det som gör det så härligt.
Jag vill tro på unicorns och regnbågar. Jag vill inte vara cynisk. Inte rädd. Inte alltid så jävla genomtänkt. Jag tror på mirakel & själsfränder. På kemi & på gnistor. På astrologi och på spöken. På tecken och på sammanträffanden. Jag tror på allt sådant där som fler borde tro på. Jag tror på min intuion. Min magkänsla.
Jag börjar tro att vi kan gå genom eld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar