Believe in magic. Be a unicorn, if you can.

..Om det inte finns magi. Om inga sagor kunde vara sanna. Om ingen hade trott på unicorns..


Det är den 25:e december och året är 2009. Livet tar en ny vändning. Det var sista dagen i det liv jag hade känt till i 22 år. Det var första dagen i det nya liv jag blev tvungen att lära känna. Det var då och där jag lärde känna rädslan. På riktigt.

I de gömdaste forum på nätet. I de tystaste människorna i hörnen. I de djupaste ögonen, fyllda med sorg. Där fanns det någon som förstod. För inga ord i ett vokabulär, och inga sånger på radion kunde hjälpa. Ingen extern källa kunde komma in. I det galna intranätet för idioter.

Det fanns konstanter som bekräftade livet. Klockan som fortsatte ticka. Det gick att hålla rummet rakt och det var aldrig magi. Det var en konstant planerad vardag. Inga nymodigheter och inget nytt. Man följer bipacksedeln slaviskt. Svävar aldrig ut en bit. Det gick att fortsätta vara vid liv men det var omöjligt att leva. Men det var receptet och det var kartan och det var den rösten du hör på en GPS. Det var adrenalinsprutan i bröstet för den person vars hjärta slutat slå. Första hjälpen, per definition.

Det var aldrig magi. Det var en respirator.

Men jag började höra mig omkring. Började tro på magi. Började tro på att människan besitter en inre kraft som kan ta henne varthän hon vill. Jag läste mig blind i böcker. Jag köpte hjärtslag i allt som var fantasy. Jag misstänkte att det fanns en sanning bakom alla sagor. Jag skulle bara hitta dit. Och jag blev kallad idealist. Och jag blev kallad desillusionerad. Och jag fick höra att det var fel väg att gå, att mina drömmar var onåbara. Och kanske var det så. Men i en extern värld av andemagiker och unicorns hittade jag mig själv. Vampyriska talanger och vingardium leviosa. En mental deathly hollow. En av de tre saker som skulle göra mig odödlig tillslut.

Jag började rucka på rutinerna. Vara vaken en timme till. Jag åkte till Borlänge, trots att vi hade bestämt att vi skulle vara i Falun. Jag andades extra noggrant, och jag gick ut - fast det var mörkt. Jag använde den magi jag kunde. Att bryta sönder mig själv och bygga nytt. Tornet av lego var högt men aldrig brett. Jag fick bryta sönder och jag fick bygga nytt.

Och jag byggde en ny lekgrund. Jag valde rutschkanor och färger i gult. I en aura av astrologiskt hopp försökte jag leva i det tecken jag är född. Luft. Ett tvillingens tecken, låt det gå fort. Jag hade inte tid att vänta på livet något mer. Jag förlorade två år, men jag åldrades 100 i vishet. Jag valde att radera konventioner och krav. Jag tog tillbaka mitt liv och började pynta det med glitter. Med sagor och myter, unicorns och magi.

Så låt det undan nu. Jag har tid att ta igen. Jag vill inte vänta på livet längre. Jag vill leva här och nu.
Utan klockor och utan dygnsrytm. Utan rädsla för allt som kan ske. Och kanske håller det, och kanske brister det - och kanske är jag en desillusionerad idealist.

Men det var unicorns och regnbågar som tog mig hit. Det var hoppet och det var magin. Och den desillusionerade delen av mig är den som tillslut hjälpte. Det var aldrig receptet, aldrig kartan, aldrig den lilla rösten som sa åt mig att ta det lugnt.

Det var springet i benen, luften i min själ, det var Harry Potter, Edward Cullen och Vasilisa Dragomir.

Det var vetenskapen om att livet var mitt att leva som jag vill.
Det var minnet av den 25:e december 2009.