Gå ett par mil i mina skor, brukar dom säga. För resan i skorna är resan där själen skapats. Alla omvägar och genvägar. Felsteg och snedsteg. Alla blödande skavsår och alla spruckna hälar. Det är i dessa som vägen mot framgång skapas. Men jag vill inte gå i hennes skor. Jag vill inte gå i hans heller. Och jag ser ingen anledning till att vi ska låna varandras skor och följa varandras stigar. För är det något som finns här på planeten så är det plats. Utrymme för nya snåriga stigar och felsteg. Jag vill snubbla och falla och resa mig på nya rötter som sticker upp på vägar ingen någonsin har trampat på. Och jag vill gå vilse och hitta hem - bara för att gå vilse igen. Och jag vill inte gå i hennes skor, för i ärlighetens namn - vem har inte gått i ett par för trånga skor någongång? Vi har väl alla haft drömmar som sågats, visioner som krossats och människor som skrapat bort varje uns av glitter du pyntat ditt självförtroende med? Hennes skor må ta mig på en annan väg, men jag tvivlar på att det är av något nytta för mig att gå den. Att falla i samma rävgropar som hon en gång gjort, bränna mig på samma vildvuxna nässlor som hon en gång gjorde och få fräknar på samma ställe på näsan som hon en gång i sin tid fick. Vi har alla gått i för trånga skor, någon gång i livet. Vi har alla haft vår resa. Och jag älskar min resa. Kanske inte varje dag, men alltsom oftast så finner jag det mirakulöst det här med livets små klurigheter. Hur man snubblar och reser sig. Hur man kan höra sitt eget hjärta slå i öronen. Hur det ekar mellan bergen och man inser i praktiken att det du ger, det får du tillbaka. Jag älskar att resa, sålänge jag får göra det i min takt och i mina egna skor. Att erbjuda mig dina kommer inte leda någon annanstans mer än att du kan bekräfta för dig själv att det du gör är svårt. Men det är okej. Jag tror dig. Även utan dina skor så tror jag dig. För livet är sådant. Och jag älskar det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar