The show must go on

Yrkesstolthet.






En spiral som allt mer sinar neråt.
Vi är inte längre stolta.
Många lider sig igenom arbetsdagar.
Skäms över att berätta vad dem arbetar med.
Skäms över sig själva.
Skam
Gnäll
Motvillighet
Skäms skäms skäms på dig!

För man kan väl inte älska att jobba? (Din-jävla-arbetsnarkoman)
Man kan väl inte jobba obetalt? (Sluta-ta-med-dig-telefonen-hem)
Det vore väl olämpligt att tänka på jobbet hemma? (Det-är-ju-bara-ett-jobb)

Eller så är det vad jag gör under 36% av min vakna tid varje vecka.
Det är den plats dit jag går och känner storhet.
Blir en del av ett större socialt fält.
Signifikanta andra.
Vi får problem och löser dem.
Vi jobbar med oss själva och med andra.
Utvecklas av kritik
Sporras av beröm

Det är en plats där jag mår bra och jag ser en storhet.
Jag känner mig viktig.
Jag känner att jag får en chans att göra sådant jag älskar.
Frihet under ansvar.
Jag får leda med exempel.
Jag får växa av ideal.
Jag får lära mig samspel och vikten av att arbeta tillsammans.
Som ett team.
Gemensamma mål.

Varje dag ser jag hur puzzelbitar faller på plats.
Allt som var ett raserat domino har börjat få former och färg.
Jag tittar på det. Vet att jag varit med och byggt detta.
Stolthet.

Under 36% av min vakna tid varje vecka är jag på jobbet.
Jag vill inte hata.
Inte vara arg.
Inte skämmas.

Jag vill fylla dessa 36% med glädje och inspiration.