Untouchable.
Det vänder. Tillslut vänder precis allt. Dom där skuggorna du tyckte jagade dig. Hjärnspöken. Dansandes i svarta tyger runt ditt minne. Leker med din själ. Bara hjärnspöken. Du är inte trasig, du behöver inte fixas.
Ögon röda. Trötta efter nattens vilda värld. Det är alltid en tuff match när man möter sig själv i ringen. Styrka mot styrka, smidighet mot smidighet. Samma taktik, samma strategi. En kamp tills dess någon ger sig. Lägger sig. Bestämmer sig för att det andra alteregot är starkare. Antingen ängeln. Kanske djävulen.
Går in med ett artilleri av viljestyrka. Torkar av blodet under näsan med översidan av handen. Bestämmer sig. Youre going down. Rocken av azurblått siden svävar efter kroppen. Nävarna har knutits hårt. Blicken fokuserat långt där borta, bakom publikens applåder och förväntningar. Är inte där, egentligen. Är inuti, och utanför - men inte där. Aldrig där. På andra sidan repen klarnar det. Youre going down. Sen är det bara svart.
Jag vaknar upp och det är sol ute. Det är kallt och distansierat, men det är sol. Jag vann matchen. Han la sig. Jag vet inte hur, men han la sig. Ögonbrynen och läpparna är svullna och det smakar av järn. Men han la sig, och jag vann. Ängeln vann, djävulen la sig. Insåg problemet med att försöka entra himlen med falska avsikter. Att man som hjärnspöke bara har kapacitet att vara vild på insidan. Att utsidan och verkligenheten alltid kommer ha en starkare kraft. Möjligheten att ta in andra resurser. Vänner, kärlek och hopp. Och lite jävlar-anamma (fast på ett himmelskt vis) .Och solen som alltid går upp, förr eller senare - hur kallt och distansierat allting än är.
Han la sig. Jag vann. Bitch, you went down.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar