Fan i helvetes jävla skit.
Jag brister ut i Svenska Akademins ordlistas absolut populäraste svordomar medan det flyger pannkakssmet över den nystädade köksbänken. Sleven av metall som jag använder för att ösa ut smeten i pannan har av fysikens lagar såklart hakat sig fast i den magnetiska knivhållaren som är uppskruvad i kaklet. Den sätter sig som en pinne i cykelhjulet mellan mig och skålen.
Barnet tittar på mig och brister ut i ett hysteriskt skratt. "Men vad du svär Micki!". Hon viker sig dubbelt av skratt medan jag fumlandes försöker torka upp oredan med ena handen, och vända pannkakor med den andra. Det osar av mjöl, ägg och socker. Sylten står på bordet bredvid grädden. Livet är vad det är. Fan också, det är helt jävla underbart.
Det är helt jävla fucking underbart det här galna tillståndet vi virrar runt i i sisådär 80 år, det som vi kallar vårat liv. Det händer liksom helatiden, utan att vi ens behöver anstränga oss. Vi har det serverat på silverfat, och vi äter upp det med händerna. En dos om dagen är bra för magen.
Resten av dagen kommer barnet till mig ungefär en gång i halvtimmen och frågar: "Minns du? Det med pannkakorna." och hon bryter ut i hysteriskt skratt igen. Söta Minna. Tänk att den fria uppfostran jag själv fått kunde leda till något sådant här. En händelse i ett kök en helt vanlig veckodag som bidrar till det viktigaste vi har. Skrattet. Glädjen.
Det vi så ofta glömmer bort. Det som oftast finns tillhands så nära, om vi bara tillåter oss själva att få vara lite jävla okontrollerade någon gång. Om vi kan släppa den där bilden av hur man borde bete sig. Hur man borde vara.
Fuck that shit.
I min värld behöver saker inte vara så jävla rätt helatiden.
Man behöver inte vara så jävla snygg alla dagar i veckan.
Det är ofta vad vi tror att andra förväntar sig som sätter upp ramar och regelverk för oss själva. Ramar som blir till hinder. Hinder som fäller oss, hindrar oss, saktar ner oss och bryter sönder oss med jämna mellanrum.
Så om alla bara kunde sluta förvänta sig shit, var hade vi hamnat då?
Jag sitter på Max Hamburgerrestaurang och ser den röda hoppborgen. Bara till för små människor står det på en skylt. Tre barn hoppar runt i lycka. Runt omkring uteplatsen går ett staket i trä. Ett av barnen har insett att man kan gå balansgång där. Jag sitter sådär halvfixad och halvsnygg och tuggar på min sallad. Jag drömmer mig bort och låter mina mentala bilder sätta färg på tillvaron. Föreställer mig hur jag klättrar upp i mina kilklackade skor och vandrar runt där. Balansgång. Sneglar ner på alla stora människor som inte får hoppa i hoppborgen, och bara går balansgång.
Bara för att jag inte vill vara varken en stor eller en liten människa. Inte låta det vara det regelverk inom vilket jag måste finna mig att få hoppa i en hoppborg eller inte. Bara för att jag vill sätta upp ett långfinger ibland, lite luftigt mot världen. Få vara lite vild igen.
Den här lilla ettriga känslan i mig. Den.
Har alltid funnits, kommer förmodligen aldrig försvinna.
Vem är den, och vad gör den i min kropp?
Den lilla lilla lågan som brinner.
Känslan av att fortfarande vilja färglägga allt jag ser som är grått och har konturer.
Bara en färg i gråskalan skulle göra skillnad.
Bara en endaste liten färg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar