Jag har kommit att märka att jag har monterat gångjärn på mina dörrar, så dom går bara att öppna inifrån. Det finns inte en chans att någon utomstående skulle kunna ta sig in om jag inte vill det.
Det jag också har märkt är att detta ger komplikationer för min del. Jag sitter inne i min lilla låda med låsta dörrar och är paranoid. Rädd för allt det som finns utanför. Så rädd att jag inte ens vågar installera titthål. Det räcker med några för hårda knackningar så blundar jag och håller för öronen. Utanför är läskigt. Innanför är tryggt.
Men på något höger lyckas jag ändå inbilla folk att jag befinner mig utanför. Jag kan jonglera massvis med bollar, maskera mig väl, artikulera mig tjusig och klä mig i den skepnad som passar mig för dagen. En tvillingsjäl, indeed, men en förvirrad sådan utan någon egentlig bas. Grundlös. Villkorslös.
Jag är så lycklig över de chanser jag har fått, och det sätt jag lyckas hantera omvärlden trots allt. Det går bra och jag verkar bedra skenet mer än skenet bedrar mig. Jag har mina metoder, mina avgränsningar. Men det svåraste av allt är att försöka formulera problemet. Att operationalisera allt det där jag är till en stadig problemformulering som ska kunna hålla. Det håller inte. Så jag låser in mig i min lilla låda med gångjärn. Och blundar. Och håller för öronen.
Imorgon tänkte jag överbelasta vårdcentralen. Sno åt mig all deras kompetens och hoppas på att dom kan göra något kreativt av den röriga massan. Samla ihop varje liten detalj och försöka skapa mönster. Mönster, så att någon kan sy ihop allting igen. Och så att det blir rätt. Rätt storlek, passform och färgval. Jag har hört att rött är en färg som kommer tillbaka snart. Vi kanske kör på det. Kanske inte. En symaskin och en sömmerska, ett mönster i haute couture. Tickticktick, synålen tar sig framåt. ZicZac-stygn och fållningar, allt för att slipa till ytan. Man fäster alltid tråden på insidan, och det är alltid på insidan varje felsömnad syns. Tickticktick.
Min kropp sätter ett långfinger åt mig varje gång jag försöker tänka fritt. Inuti mig råder ingen demokrati. Det är monopol på tyckandet, och den mest negativa vinner jämt. Mitt psyke sätter krokben för mig själv och jagar mig tills dess jag är vilse. Två motpoler, som är så beroende av varandra, psyke och kropp. Dom hatar varandra och allting är ett skådespel med tragikomiska slut.
Men jag tar en dag i taget. Ibland är det ljusare. Och jag är fortfarande väldigt lycklig över mina möjligheter. Det går säkert över. Och om det inte gör det så Game Over då förfan. Jag har säkert fler liv i bagaget. Annars kan man nog få tag i nya liv någonstans. Kanske på Statoil. "Det du behöver, när du behöver det".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar