Människan och hur hon lever när ingen ser

För mig har det alltid varit så naturligt att skriva. För mig är orden det sätt jag väljer att visa mig själv utåt, det sätt som jag vill att människor känner igen mig genom. Att utbilda mig till kommunikatör blev således ett naturligt val. Att skapa min framtid och lägga en grund som jag väljer själv. Så som jag vill leva.

Kommunikation är ett ämne jag fascineras av. Jag är en antropolog per definition bland annat eftersom jag alltid älskat människan. Människan som hon är när ingen ser henne. Människan som hon lever när hon endast lever för sig själv. Som hon är där inne, och som hon visar sig där ute. Och det som är människan så unikt är kommunikationen. Hur hon kommunicerar och blir kommunicerad till. I skrift, i tal, i kroppsspråk, i ögonblick och i stunder av kommunikation där ingen säger någon men alla vet vad som blir sagt.

Jag älskar att fundera på vilka dessa människor är och vad dom gör och tänker. Det finns så mycket vi missar hos varandra när vi bedömer varandra som skal. Vi pratar om varandra som grannar, lärare, klasskompisar, servitörer och butiksbiträden. Som titlar. Som den där som klipper gräsmattan tidiga lördagsmornar. Som den där personer som är lik en annan person. Och i alla dessa titlar finns själar. Människor som vaknar varje morgon och påbörjar resten av sina liv. Som tänker, reflekterar och planerar. Som planerar om. Som river ner och bygger upp igen, i den vackra processen att vara människa.

För varje plats jag går förbi tänker jag att det finns ett minne. Varje liten plats i staden bär ett minne av en människa eller flera människor, som har en fast punkt i minnet av denna plats. Och för varje person finns en annan person som har ett minne av denna. Flickan som ser sig själv i spegeln på morgonen och tänker att hon är ful. Som inte vet att grannen två våningar nedanför alltid upplever ett extra hjärtslag när han står bredvid henne i hissen. Som gräsplätten längs med vägen neråt tågstationen, där två ungdomar låg en natt och tittade på himlen och pratade om livet efter studenten. Där kanske den ena sa något till den andra, som den andra aldrig kommer glömma. Ett minne som kommer återupplivas varje gång de går förbi samma gräsplätt. Om tio år kanske dom ser tillbaka på denna plats och tänker att det var där livet började. Eller att det var där livet slutade. Eller så tänker dom inte alls.

Jag tänker på den där killen som sitter på sin balkong och tittar på den grå-melerade katten som spatserar nedanför. Han som önskar att han inte var pälsallergiker, och som längtar efter ett djur som väcker honom på morgonen och som hängivet skulle älska honom vad han än gjorde. Den där kvinnan som tittar sin hund i ögonen och tänker att "Jag känner dig. Du är min bästa vän". Som vet att hon inte vill leva utan det här. De där stunderna av lycka och ömsesidighet. Som vet att hunden förstår det hon säger bara genom att titta denne i ögonen.

Den nyblivna 18-åringen som kommer hem efter sin första kväll på krogen och tänker på den där tjejen som satt på andra sidan uteserveringen. Fick dom inte lite kontakt i den där blicken de utbytte? Kände han inte att hon nog kände samma sak? Tänkte hon samma sak? Och framför allt, kommer de ses igen? Den där mormodern som tittar på sitt barnbarn och ser sig själv. Som minns livet som 8-åring, med spring i benen och drömmar i livet. Som tänker att allt är så annorlunda nu. Bättre, men annorlunda. Som vattnar sina pelagoner och spanar på gubben på balkongen rakt över.

Jag älskar att fundera på dessa människor, och hur mitt liv hade sett ut om jag kände dom. Jag älskar att kommunicera med dessa människor och söka små fragment som berättar något om deras liv. Deras historier, och deras minnen. Jag älskar att försöka förstå hur dom kommer att uppfatta den kommunikation de möter i sitt liv. Vad som kommer fastna, och vad som kommer att försvinna i hjärnans process att sålla ut intryck. Vad någon kommer säga som den andra kommer att glömma. Vad den andra kommer svara, som den första kommer minnas.

Jag är en antropolog och en kommunikatör per definition och jag kommer aldrig sluta fascineras av människan. Av hennes liv, hur hon lever. När ingen ser henne. När hon känner att hon lever den första dagen i resten av sitt liv.