Idag är det den nioende juni. Det är kvavt ute, nästan lite utomlandskänsla. Luften står still och det har åskat litegrann. Vi märkte det en stund i skolan, när allting slocknade för några sekunder och när molnet som syntes ovanför Scandic hotell morrade dovt. Idag är det den nioende juni, och jag har tagit examen. På riktigt.
För tre år sedan steg jag in på Högskolan Dalarna som en oförstörd själ. Livet var fyllt av visioner och mål och jag visste att Högskolan Dalarna var den rätta vägen. Där skulle man bli någon, komma någon vart. Jag skulle få examinera mig inom mediekommunikation, det där ämnet som alltid smakat så bra på tungan. Copywriting, trots att jag inte visste exakt vad det innebar så skulle jag dit. Skriva. Skriva. Och tillslut, bli omskriven. En elitist på arbetsmarknaden.
Vi läste om mediernas historia, hur man ville kommunicera, hur man ville nå fler människor än vad lokalblaskan kunde göra. Hur radion skapade gemenskap i vardagsrummet hos splittrade familjer under krigstiderna. Vi läste om hur vi hamnade här där vi är idag. TV. 3G-nät. Smartphones. Allt det där vi tar för givet, allt det där som man rynkade på näsan åt för inte alls länge sedan.
1943.Thomas Watson "Jag tror att det finns en marknad i världen för ungefär 5 datorer"
1977. Ken Olsen "Det finns inget skäl till att någon skulle vilja ha en dator i hemmet"
2011. Michaela Wallin - Fil. kand i mediekommunikationsvetenskap
Vi fortsätter på Högskolan. Vi rörde oss mot kreativa tider på Högskolan. Reklamkurser där vi skulle smaksätta Facebook med lösgodis. Vi skulle sälja in gem på kreativa sätt. Skriva historier om Mikael Persbrandt och klasskompisar, lådbilar och lärare. Vi skulle sälja gem. Vi skulle lära oss att engagera en publik. Med känslor. Med logik. Och här får vi en bild av reklamvärlden. Glitter och glamour. Champagne och lunchmöten. Ett liv i ett martiniglas med dekorativa pärlor på. Vi kände den där stoltheten vi inte hittat tidigare. Vi visste att det fanns ett liv utanför Högskolan Dalarna som väntade oss när vi skulle bli klara. Exhaltering och fjärilar i magen.
Som utbildade kommunikatörer kan vi kräva några saker. Vi kan kräva att bli kommunicerade till på ett värdigt och representativt sätt. Vi förstår innebörden och meningen med kommunikation. Och här knakar det lite i fogarna, för plötsligt rivs våran idylliska tillvaro ner och vi hittar brister i Högskolan Dalarnas kommunikation. Den största bristen var väl egentligen att den så sällan gick att hitta. Vi fick olika svar på våra frågor, olika historier och olika riktlinjer. Vi hade många krav på oss, men kunde knappt ställa några tillbaka. Deras högt intellektuella hydrauliska pumpar gick på högvarv och vi fick avvakta. På svaren på våra frågor. På våra tentor. På våra uppgifter. På våra liv.
Jag har så mycket jag hade kunnat säga om Högskolan Dalarna, och fram tills nu har jag bara väntat på att ta examen först. Jag har varit rädd för att mina åsikter kommer avspeglas i mina betyg. Jag är rädd för det, därför att ett tidigare försök under skolåren att skapa opinion i klassen tolkades av en lärare som ett försök av mig att skapa en sekt. En historia som återberättas i de yngre klasserna fortfarande. Jag är mån om mina betyg och att dom sätts på objektiv grund, och jag har undvikit min kritik mot Högskolan. Men nu, när mina betyg är satta och jag kan lämna skolan för gott, nu känner jag bara att. Nej.
Av hela mitt hjärta kommer jag alltid att undra om det inte hade varit bättre att utbilda mig vid ett annat lärosäte. Jag kommer fundera på om inte Bergh's hade varit ett mer branschrelevant utbildning. Om mina pengar är slängda i sjön. Men jag kan inte dekorera min utbildning med skepsis och gnäll. Jag måste försöka koppla bort den sammanhängande tråden mellan lärosätet och min egentliga utbildning. Min utbildning är väldigt bra och jag är stolt över att ha den. Men jag kan inte tacka Högskolan Dalarna för detta. Jag tackar mig själv. Och mina vänner. Och alla litteratur vi läst, och de diskussioner vi elever har haft kring detta. Jag har våran talföra och kritiska klass att tacka för detta, för att vi alltid har ifrågasatt och aldrig accepterat något vi har tyckt varit fel.
Det har gått tre år och idag har jag tagit examen. På riktigt. Jag är utbildad, redo, pigg och fräsch och jag har fortfarande fjärilar i magen. Verkligheten är ingenting som ligger Högskolan Dalarna nära och det sätt vi blev utslängda dit i våras var nästintill ironiskt. Reklamvärlden är inte det vi fick lära oss. Yrket copywriter inte alls som vi hade tänkt oss. Men med egna perspektiv och erfarenheter inser jag att det är ännu bättre. Mer realistiskt och inte alls så drömmande som vi fick intalat, men bättre. Starkare. Djupare.
Det vi har lärt oss om kommunikation ifrån otaliga timmar i litteraturen är ingenting gentemot den praktiska erfarenhet vi har fått genom att utbilda oss vid ett lärosäte där kommunikationen är ett jippo. Vi har satts i praktik från början, bara utan att Högskolan själv har vetat om det. Vi har studerat kommunikationen när den är som värst, skapat egna opinioner och sätt att lösa det kommunikativa kaos vi har mött. Trots att det varit en till stor del forskningsförberedande utbildning har praktiken alltid legat nära, och vi har fått vara våra egna interna och externa kommunikatörer hela vägen. Vi har skapat egna intranät för att svara upp på den informationsbrist som funnits på Högskolan. Vi har engagerat pressen i de frågor vi tyckt behövts lyftas. Vi har argumenterat med ethos, pathos och logos för att få våra röster hörda. Vi kan det här nu.
Så grattis till mig och alla mina klasskompisar, för vi gjorde det. Vi skapade vår egna utbildning och tog tillvara på vår utbildning, trots att förutsättningarna var dåliga. Vi lärde oss kommunicera, inte bara ur tre års studier, utan även genom tre år av ideellt engagemang. Grattis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar