I väntan på jobbet. Det där jobbet med stort J.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.
Folk hade kallats bipolära för mindre. Idioter och dårar som det kallades i början på 1900-talet. Människor som inte kan kontrollera och behärska sina känslor, utan Gud förbjude faktiskt ger utlopp för dom. Ledsamhet, irritation, kärlek, hopp, hopplöshet och känslan av tomhet. Allt det där som man står inför nu som nyexaminerad student i väntan på jobbet. På det där jobbet. Jobbet med stort J.

De skyhöga förväntningarna blandas ut med mängder av tårar. För vissa blandas det även ut med etanol. Man säger att sprit inte har något minne. Man vill så mycket, man är så jävla redo. Ingen arbetsgivare förstår vinken, och ingen ger vinken en chans. Det första tåget åker förbi utan en tanke på att stanna. Det andra tåget stannar, men släpper inte in dig. Man slutar hoppas på ett tredje tåg tillslut. Man funderar på att försöka gå någonstans. Behöver inte ens ett mål längre, man bara går.

Men sen kommer det där. Efter några dagar. Efter några minuter, och kanske tillochmed efter några sekunder. Respons. Bekräftelse. Någon ser dig i vimlet av febrilt sökande arbetslösa och noterar något du har. Något du gör. Något du säger. Inuti påbörjas den där processorn igen. Känslan av att vara på väg och ha en chans. Att få vara. Någon. Någons.  Det är med ledsamhet som jag ser på både på mig själv och mina fantastiska och kreativa vänner när vi står där med dörrarna i nyllet. När vi har spenderat så mycket pengar, så mycket tid och så mycket själ under tre års tid för att komma dit vi hade tänkt oss. När vi har allt att ge, men ingen att ge det till.

Men för tre år sedan hade vi en plan och en känsla. Vi visste att det skulle vara mödan värt när vi står där med examensbeviset i handen och med drömmen i sikte. Och vi måste påminna varandra om det här titt som tätt. Nietzsche sade en gång att man skulle välja den längsta vägen till sitt mål, annars skulle målet inte ge den tillfredställelse man söker. Jag hoppas att gubbfan har rätt.

Jag håller lågan tänd fortfarande, mirakulöst nog. Jag vet vad jag kan och vad jag är förmögen till, även om självförtroende sviktar i takt med vunna och förlorade jobbmöjligheter. Men jag menar, come on. Jag har klarat en högskoleutbildning, jag har högsta betyg i alla kurser förutom två. Jag är driven, social, framåt och serviceinriktad. Jag skriver på ett sätt som berör många. Men jag skriver också på ett sätt som vissa inte gillar. And may that be. Jag är åtminstone unik i min skrift, och jag sticker ut. Som min sambo säger; "Du bryter tamejfan alla regler vad det gäller skrivande, men du gör med stilistisk bravur". And may that be too.

När man vänder på det hela så kanske man ser det där värdet som finns inuti. Man kanske hittar tillbaka till integriteten och känslan av att kunna. Att man kan. Av att man egentligen alltid har kunnat. Och när tillfället kommer så kommer någon arbetsgivare någonstans se potentialen och satsa på en junior med en framtid istället för en framgångsrik bakåtsträvare. Den där unga och hungriga inställningen till livet. Den där viljan att göra stort.

Det tar några dagar. Ett par minuter. Ibland någon sekund. Men man kommer dit.