När tiden vill ikapp

Falun.

4 år senare har jag gjort mitt här. Jag har bott i 4 olika lägenheter, varav en var en bostadsrätt. Vi renoverade den med blod, svett och tårar - borrade för djupa hål i väggarna, glömde bort att sätta tillbaka listerna och välkomnade vår granne när han dundrade in genom dörren med kaffetermos och sin mammas pudel.

Vi har upplevt Faluns bränder, vissa av dom så nära som i grannhuset, andra genom nyheterna. Sovit oss förbi poliser som knackar på ytterdörren mitt i natten, fått motorstopp mitt i rondellerna, svurit oss fulla av synder över en bil som led av bipolär affektiv sjukdom, typ 1. Vi har promenerat längs med ån mitt på nätterna och sett solen gå upp över Falu rödfärgs stad.

Falun.

Jag flyttade hit och hoppades på att bli vuxen. Att steget hemifrån innebar ett steg in till vuxenvärlden per automatik. Jag inredde lägenheten enligt normen, storhandlade alltid enligt normen, vi skrev lappar i trapphusen när vi skulle ha fester och hade en förbokad tid på tvättstugan varje vecka, enligt normen. Vi pratade om hemförsäkringar, middagsbjudningar och rea på hemtex. Vi var vuxna, enligt normen.

Men sen insåg jag att, det där med vuxenliv, det kanske får vänta ett par år. Först ville jag jävlas med de grannar som var så surmulna, ligga i soffan under hela dygn och kolla på serier, bara dra upp persiennerna för att checka vädret, och inget mer. Jag ville shoppa mig fattig, äta mig tjock, banta mig smal och träna mig stark. Jag ville bryta alla konventioner jag kunde hitta, och när dom var slut skulle jag skapa egna, bara för att bryta dom igen.

Jag jobbade under ett och ett halvt år. Heltidsanställning med pensionsförmåner och möjlighet till semester. Falu kommun, arbetsgivaren som låter dig utvecklas. Det lät bra på papper, men jag menar, kom igen? Jag är ju Wildchild, idag står det skrivet för framtiden på min handled. Jag kan inte sitta fast i ett hamsterhjul och reda mig själv efter soppan. Jag ville ju framåt, jag kan förändra, jag hade visioner - men inga mål.

Högskolan Dalarna, hos oss försvinner du inte i mängden. Kanske kunde jag hitta en plats där, som passade min rastlösa tvillingsjäl? Jag sörjde över min ensamhet, jag saknade Västerås. Men på Högskolan fanns det möjligheter, jag kunde lära mig, utvecklas, förändras och hitta mål med livet. Jag blev antagen till 180 Hp, målet var kommunikatör. Jag trodde att det skulle innebära tentor, uppsatser och en fil. kand. Jag trodde det skulle vara för evigt.

Falun.

Vi umgås på sista veckan nu. Snart är det här förhållandet slut. Borta är tentahelgerna, svordomarna över Fronter och alla koppar med kaffe på Lionheart Café. Vi var 5 stycken mot världen, som har spenderat sista året i terapisoffan, i de fruktansvärt oergonomiska sofforna på Svarta Havet, på Dalatrafiks bussar mellan Falun och Borlänge. Vi pratar vårt eget språk, har våra specifika roller, vi argumenterar hårt och länge men är alltid sams i slutet av dagen. Vi mobbar varandra, vi älskar varandra och vi delar på så gott som allt.

Sofia, my sister in spe. Så gott som inneboende hos oss på heltid. Vi konspirerar alla möjliga teorier om skräckfilmer och om Lost. Vi har koll på varenda Top Model säsong, vi kan rabbla repliker ifrån ett tjugotal filmer, vi drar precis varenda skämt så långt vi kan, tills ingen förstår det längre. Och vi skrattar, och vi gråter. Och det känns som vi sitter ihop. Men jag tycker om dig, och jag tycker om det. Och det kommer göra ont att separeras ifrån dig.

Camilla, ett stort stort hjärta. När många var rädda för vad som hände med mig förra vintern så var du det inte. Och du som ändå alltid pratar om din rädsla för just sådana saker. Vi kände knappt varandra, och ändå ringde du för att kolla hur det var med mig. Du hade tid att prata, att lyssna och att ventilera mig. Du gick rakt igenom min stenmur som brukar tåla vilket yttre tryck som helst. Jag vet inte hur du gör, men du har en värme som strålar rakt in i min själ. Du bara osar av kärlek och vänskap.

Caroliné, våran fallna comrade. Vart tog du vägen? Du var ju alltid med, alltid där - sen försvann du. Jag saknar dina skratt, som lät olika för varje gång. Dina små protester mot våra dirty talks och ditt fördjävla "duscha-naken" skämt som aldrig slutar vara roligt. Jag önskar det fanns ett sätt igenom vilket du kunde komma tillbaka, för jag saknar dig. Och jag kommer alltid sakna dig, tills dess du hittar hem igen.

Anna, våran housewife. Till ytan sett det mest propra du kan hitta. Tvåbarnsmamman, gift, hus, matblogg, springandes i lådorna med strumpor på REA på Ica Maxi. Till ytan så finstilt, med med ett inre som fortfarande osar av barnslighet och skoj. Som droppar den ena kommentaren bättre än den andra. Den som tröttnar ur på vårat flams och försöker reparera ambitionerna, men som emellanåt hamnar där själv;) Som en stor del av våran lilla grupp med sin kombination av vuxenhet och barnslighet. Som den första att använda begreppet "Rulla russin", något som aldrig kommer försvinna ur mina mental pictures. Tyvärr.

Falun.

Om en vecka tar det slut. Och en era av studentliv, matlådor och sena filmkvällar är över.
Jag klarar inte separationer som dessa, så jag tänker låtsas att det inte händer.
Jag vill bara säga godnatt och hejdå och vi ses imorgon.
Och det kanske vi också gör.