Gränslandet

Det sägs att det bästa sättet man kan bearbeta saker med är genom ventilation. Under ett års tid har jag tvekat på det. Efter förra vintern kan jag inte prata längre. Varje gång jag pratar om det så lindar jag in allting i vackra ord, försköningar, metaforer eller med ett skratt. Jag vill skratta åt det. Jag vill inte ha allvaret i närheten när jag ventilerar, för då återkommer allting och det blir verkligt igen. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.

Jag vet också att det finns många tvivelaktigheter kring mitt sista år. Alla har olika teorier om vad som stämmer eller inte, om feldiagnoser, överdrifter och svårigheter att skilja på min personlighet och min diagnos. Jag är ju trots allt ett tvilling-tecken, och jag har ju alltid varit ganska passionerad, och driftig. Och överambitiös. Så kollapsen kanske handlade om ett gräns som var nådd tillslut, eller så var det en burn-out. Eller så var det, enligt mina journaler, en gränspsykos. Ett resultat av en lång hypoman period. Ett sätt för min kropp att lyfta ur mig ur vad-fan-jag-nu-höll-på-med och ge mig en ordentlig smäll över käften, för att jag skulle vakna till liv och komma tillbaka till det som är verkligt. Eller overkligt. Det beror på hur man ser på saken.

Många gånger önskar jag att jag kunde berätta vad som hände, hur det kändes, hur det verkligen kändes och vad som faktiskt hände. Ibland vill jag att andra ska uppleva det, för att förstå. Fast helst önskar jag att ingen annan skulle uppleva det, för det är ingenting önskvärt. Men det kunde ha varit enklare om det fanns någon som förstod vad jag sa, mellan raderna. Ibland tror jag att det hade varit en tröst.

3 veckor av förra vintern är en dimma i mitt minne. Jag vet att jag vaknade på juldagen och kände mig försvunnen. Jag såg dimmigt, jag hade ont i hela kroppen, mitt huvud värkte och jag kunde knappt andas. Att halva upplevelsen var en bakfylla kan mycket väl stämma, och det är av den anledningen jag inte längre dricker, men resten av halvan. Det är den som är så svår att prata om.

Juldagen gick åt till att varva mellan mammas säng och toaletten. Jag spydde, grät och det kändes som att jag brann inuti. När jag slöt ögonen fylldes tavlan bakom ögonlocken med blixtar, monster, varma färger och filmer som snabbspolades. När jag öppnade ögonen var dom borta för synen, men de satt kvar i huvudet. Jag somnade emellanåt och drömde om döden. Att jag satt fast i klorna på demoner som försökte kväva mig, att jag befann mig i ett gränsland mellan livet och döden. Jag kände det fortfarande som att jag brann.

Jag minns att jag på vägen in till akuten sa till Björn att "Nu slår det runt". Sedan är det dimmigt igen. Sjukhuspersonal, människor i vita rockar och handskar. En tavla med könummer, andra människor i vänterummet. Ibland försvann deras ansikten, och jag såg bara en slät yta över deras hy. Ibland antog deras ansikten gestalter av demoner. Och när jag blundade försvann dom inte. Det brann inuti och jag var säker på att jag skulle dö där. Att det var slut. Jag ville kräkas, jag ville riva av mig mitt skinn och jag ville implodera. Men jag fick medicin istället, och jag somnade. Och jag vaknade. Och jag somnade. Och däremellan försökte demonerna fortfarande kväva mig, slita mig i stycken. Jag öppnade ögonen och alla färger var i neon, alla ljud växlade i volym och jag tyckte alla skrek åt mig. Jag såg deras läppar röra sig, men deras röster var mörka, dova och språket lät elakt. Alla skrek åt mig, och jag somnade igen, och försvann in i gränslandet.

Någonstans här fick jag ett rum på sjukhuset, en egen säng och en garderob med ett värdeskåp i. Med lås. Ibland vaknade jag och funderade på varför jag fortfarande var vid liv. Jag grät och tryckte på den röda knappen som är till för hjälp. En finsk sjuksköterska kom in och gav mig lugnande, jag frågade om jag kunde prata med någon men hon sa att det inte var möjligt. Det var mitt på natten, tror jag. Och kanske var hon inte ens finsk. Men jag minns att jag ville prata och att jag inte fick. Jag började så sakta övertyga mig själv om att jag egentligen inte var jag, att jag hade drömt hela mitt liv och att det här egentligen var min verklighet. Inlåst, konstant medicinerad och fast i gränslandet. Jag omvärderade 22 år på några minuter. Raderade alla minnen för jag var säker på att dom var planterade. Började överväga flykt. På rymmen kanske jag kunde överleva. Jag var nog fångad av personalen, trots allt. Inlåst. I gränslandet.

Tre veckor är dimmiga, men jag vet att dom handlade om att försöka hänga kvar vid livlinan och övertala mig själv att allt jag såg och allt jag hörde var overkligt istället för verkligt. Jag blev besatt av klockan, var tvungen att räkna sekunder och minuter i stark tro på att om jag bara höll fast vid någon som var konstant så skulle jag inte tappa verkligheten igen. Kvart över. Tjugo i. Fem i. Fem över. Sålänge jag hade klockan kunde dom inte ta mig. Klockan var mitt enda sätt att hålla fast vid verkligheten. Som ett koppel.

Det här gränslandet, det kanske är verkligt. Kanske overkligt. Det beror på hur man ser på saken. Och kanske är det min personlighet, eller på grund av att jag är ett tvilling-tecken. Eller för att jag är överambitiös. Men såhär mycket vet jag med säkerhet idag: Vem jag än var innan förra vintern så kan jag aldrig komma tillbaka dit. Forfarande idag måste jag vid minst ett tillfälle om dagen försäkra mig om att jag är vid liv och att min omgivning är verklig. Vissa nätter kommer demonerna tillbaka, andra nätter inte. Jag är heller inte helt övertygad om att jag fortfarande är vid liv, men jag tar en dag i taget. Ibland känns det verkligt, men ibland inte. Det beror alltid på hur jag ser på saken.