Oh those youthful nights

Oh those days.

Som fjortonåring ville jag tatuera in texten "Love doesn´t exist - only NOS". Det var en början av ett sommarlov där jag slängde mig med ord som anarki och kapitalstat, utan att veta vad dom egentligen betydde. Jag tyckte orden lät fina, och människorna som pratade om dom verkade fria. Och jag föll handlöst för en konst där jag aldrig förstod avsändaren.

Sommarloven med drömmar som hägrade. Jag var platinablonderad och klädde mig i färger som skulle hålla människor på avstånd. Röda färger, svarta färger. Jag var en orolig själ och ville aldrig låta människor komma nära. Genom att klä mig i varningens färg hoppades jag kunna signalera mitt budskap. Mitt "Stay away" som egentligen betydde "Come closer". Men ärlighet var aldrig mitt namn som tonåring.

Jag blickar tillbaka till tonåren med blandade känslor. Dom skapade en grund på vilken jag står idag som min egen raka motsats. Min egen nemesis. Av all den ilska som fanns där skapades en ny person som förstod att känslorna tog mer energi än dom gjorde nytta. Att pessimismen begränsade mig. Någonstans i virr-varret kom beslutet om att jag inte ville vara den person jag hade skapat. Jag ville vara mig själv. Färglad och drömmande. Optimistisk. En lycklig själ.

Med drömmar och envishet kommer man långt. Och det platinablonderade håret behövdes för att inse att intelligens och personlighet aldrig kan mätas i färger. Aldrig i ord. Aldrig i yttre attribut. En sommar med en konstant inandning av avgaser för att förstå att teknik, finess och pengar aldrig kan styra. En sommar med långa promenader ut till Tunby för att förstå att vägen aldrig är lång till målet, oavsett vad målet är.

Idag är jag inte mer skadad av avgaser än att att jag ibland smygtittar på snygga bilar, dock alltid utan att nämna detta för sambon. Inte mer förstörd av att använda ord jag inte förstod än att jag har en framtid som copywriter. Inte mer nostalgisk än att jag ser meningen med att vara en revolterande tonåring, om det är det som krävs för att bli en självständig och kavat person med skinn på näsan

Minnen är och förblir minnen, oavsett hur läskiga dom är. Ibland har dom en mening, ibland är dom inte mer än stillbilder på hornhinnan. Men ofta, väldigt ofta tar dom oss tillbaka till en grund vi ibland behöver förstå för att kunna greppa nutiden. För att fokusera framåt. För att vara oss själva till max.

9 år efter att jag ville tatuera in "Love doesn´t exist - only NOS" valde jag istället att tatuera in texten "Wildchild" på handleden. Som en påminnelse om den inre rövardotter jag alltid bär med mig, även om mitt liv idag är betydligt närmare en 80-årings än en 14-åring. En text som för mig tillbaka till en inre kärna av vilja och mod. En rad som ibland bara viskar till mig att inte falla för enkelheten när det svåra känns för svårt. Att sluta gå mina egna vägar. Att ge upp de drömmar jag har.