På en brygga står en själ, tittar ut över havet.
Pupillerna har minskat, men nattseendet är på.
Tårna står halvvägs över kanten ner mot vattnet.
Som att dom delvis vill falla, delvis vill stå.
Under stjärnorna lurar verkligheten,
sätter sin prägel på dom drömmar man har.
Nedanför bryggan vilar evigheten,
tyst och ensam och förutsägbar.
Monsterna hägrar kvar, hemma under sängen,
så på bryggan känns allting okej.
Tårna dippar neråt, blicken siktar uppåt,
Ett litet steg mellan ja och nej.
På bryggan står en själ, hon tror på spöken och på andar.
Och på demoner och monster och på astrologi.
Men kroppen tar beslutet, och i periferin lurar livet.
I månskenet på bryggan förvandlas hon inuti.
Vad fint du skriver :)
SvaraRadera